Hon skulle bli ett av nazismens idealbarn

En glad, sprallig och energisk person, det är hon, Kari Rosvall. Det märker man så fort man hälsar på henne. Blicken är intensivt, leendet stort, viljan att spexa och skoja avslöjar sig efter bara några minuter. Kanske är det egenskaper som har gjort henne till en överlevare. För det är hon också.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Livsstil

Andra världskrigets grymheter har diskuterats och skildrats från alla möjliga håll och vinklar. Ibland kan man tycka att det går inflation i det – behövs det verkligen en till krigsfilm? Måste vi gräva i allt?

Sedan kommer någon berättelse som på nytt griper tag, avslöjar ytterligare någon okänd del av den annars så utforskade historien, ger ansikte och kropp åt de anonyma siffrorna, och det står helt utom tvivel – om allt detta måste vi fortsätta att berätta.

Människan är kapabel till grymheter av hisnande slag, och genom att vi talar om det får vi chansen att lära oss något och förändra framtiden.

Som treåring adopterades Kari Rosvall från ett barnhem av ett lantbrukarpar i Malexander. Allt de visste om henne var hennes namn, Kari. Ingen visste varifrån hon kom. Som treåring kunde hon inte ens prata, men hos sina nya föräldrar fick hon chansen att ta igen det hennes första år i livet hade berövat henne.

När hon var åtta år fick hon veta att hon var adopterad, och som för många barn väckte det frågor om varifrån hon egentligen kom.

De frågorna bar hon med sig in i vuxenlivet. När hon flyttade hemifrån började hon söka efter sina rötter. Hon skrev till Röda Korset, som hade drivit det barnhem hon kom ifrån, och fick veta att hon var från Norge.

– I dag vet jag att min mamma inte lämnade bort mig, utan att jag togs ifrån henne, säger Kari.

Steg för steg rullades en osannolik historia upp. Kari hade en norsk mamma och en tysk officer som pappa. När hon var tio dagar gammal togs hon ifrån sin mamma och skickades i en kartong till Hohehorst utanför Bremen i Tyskland för att ingå i nazisternas program Lebensborn, som syftade till att föda upp en ren arisk ras.

Barn avlades fram för att ingå i det här programmet, och många barn som var blonda och blåögda kidnappades också i de ockuperade länderna och fördes till något av projektets olika barnhem.

Kari är född 1944, när kriget redan var i sitt slutskede. I början av vistelsen på barnhemmet i Tyskland togs barnen väl om hand, eftersom de skulle växa upp till starka arier. Men när kriget tog slut var det ingen som ville kännas vid Lebensborn-barnen längre. De föstes ihop uppe på vinden på barnhemmet och hölls instängda där.

– Det var de vita bussarna från Sverige som räddade oss, säger hon. Och vi var så fulla av löss och ohyra att de duschade oss med DDT när vi kom fram. Jag var inte ens ett år då.

En del av barnen fick nya hem ganska snabbt, men Kari hade otur. I familjen som skulle adoptera henne avled pappan, och Kari lämnades tillbaka till barnhemmet.

Men när Simon och Valborg från Malexander kom för att välja ett barn var det Kari som valde dem.

– Jag såg de snällaste ögon jag någonsin hade sett, och det var Simons. Så jag gick fram och satte mig i hans knä, och han sa ”det här barnet är mitt, jag åker inte hem utan henne”. Det är mitt första minne.

Under barndomsåren var Kari mycket ensam ute i naturen. Ofta fantiserade hon om att hon hade en storebror som hette Peter.

– Och så hade jag min barnatro. När jag kände mig ensam brukade jag säga: ”Men jag har ju dig, Gud”. Hela den upplevelsen är en gåva.

Varifrån den tron kom vet hon inte, men den är fortfarande stark, och den har burit henne genom livets olika svårigheter.

När Kari var i trettioårsåldern drabbades hon av en blodsjukdom, porfyri. Några vänner tog med henne hem till en man som bad för henne, och hon blev helad.

– Jag var så dålig att jag inte kunde stå eller ens sitta upp, och mina njurar och levern var helt utslagna. Men han sa att ”om tre dagar kommer hon att vara frisk”. Och det blev jag!

Hon har träffat sin mamma, Åse, i Norge två gånger. Den första gången var hon 21 år. Hon tog ensam tåget till Oslo. Där mötte hon en kvinna som såg ut som en äldre version av henne själv. Kari stannade hos henne i två veckor, men kände alltmer att mamman slöt sig. De minnen som Kari väckte var smärtsamma, och mamman berättade inte mycket om Karis bakgrund eller hennes far.

Det dröjde 20 år innan de träffades igen. Kari sökte upp sin mamma när hon var på semester i Oslo, men mamman markerade tydligt att hon ville avsluta kontakten.

– Jag blev avvisad, men i dag ser jag på min mamma med smärta för hennes skull. Jag vet att jag togs ifrån henne av tyskarna, det var inte hon som gav bort mig. Jag har också fått veta att hon torterades av tyskarna. Och sedan var inte norrmännen snälla mot henne efter kriget eftersom hon hade varit ”vän” med tyskar. Hon jobbade hela sitt liv på kryssningsfartyg för att slippa vara i Norge.

Vid ett tillfälle hade Åse jobb på Grand Hotel, och samtidigt med henne jobbade en ung kvinna som också hette Kari.

– Då gick mamma ut och grät, för hon tänkte att hon också skulle ha haft en flicka som hette Kari och som var i den åldern.

I dag lever Kari tillsammans med sin man Sven på Irland sedan snart 20 år. Hon har en son från ett tidigare äktenskap som bor kvar i Sverige.

Den norska staten har betalat ut skadestånd till henne, liksom till alla norska Lebensborn-barn, för det trauma hon utsattes för som spädbarn och som har präglat hela hennes liv. För pengarna ordnade hon medborgarskap på Irland åt sig och maken, och så gjorde de om köket.

Sent i livet har hon också fått kontakt med sin halvbror Per. Genom honom har hon fått tillgång till släktingar och kusiner, och hon känner sig välkomnad in i sin släkt, trots att de inte ens hade vetat om att hon fanns.

Kari Rosvalls liv har kantats av svårigheter, men också av glädjeämnen. Det är de sistnämna som överväger, försäkrar hon.

– Jag har fått kompensation i livet, förstår du, säger hon. Och störst av allt är kärleken.

Fakta:

Lebensborn

Lebensborn betyder ”Livskälla”. Projektet grundades av Heinrich Himmler 1935 med syfte att avla fram en ren arisk ras som skulle bygga upp det Tredje riket. I slutet av kriget fanns det tio barnhem i Tyskland, nio i Norge och även hem i Österrike, Danmark, Belgien, Holland, Luxemburg och Frankrike. Himmler själv var djupt engagerad i projektet. Alla barn som föddes på hans egen födelsedag blev hans gudbarn.

I Norge föddes omkring 12 000 barn i projektet, och totalt omfattades minst 280 000 barn.

Annons
Annons