Irit Yogev präglas av föräldrarna som överlevde Förintelsen

I dag är det Förintelsens minnesdag. För Irit Yogev i Jerusalem präglades barndomen till stor del av att båda hennes föräldrar var överlevare från nazismens koncentrationsläger. En verklighet hon delar med många jämnåriga under sin uppväxt.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Livsstil

Vi reser med en buss som går genom Negeveöknen till Masada, en antik fästning på en klippa 400 meter över havet där Herodes den store lät bygga ett palats år 37–34 före Kristus. Några kilometer därifrån ligger Döda havet, slutmålet för vår resa. Kvinnan som sitter bredvid mig, Irit Yogev, berättar att hon bor i Israel och har föräldrar som överlevt nazismens förintelse- och arbetsläger.

– Jag föddes 1951, tre år efter­ att staten Israel bildats. Allt var nytt. Mina föräldrar hade flytt från Tyskland efter andra världskriget. Min far kom från ett arbetsläger i Rumänien och min mor från nazisternas största koncentrationsläger, Auschwitz-Birkenau, det brutalaste av dem alla. Endast en liten del av de totalt 1,1 miljoner judarna som deporterades dit överlevde. Min mor fick fysiska och psykiska skador, som hon sedan fått leva med resten av livet.

Föräldrarna träffades på en förläggning för efterkrigstidens judar och bestämde sig för att flytta till Israel. De tyckte att det var obehagligt och farligt att vara kvar i Europa så de lärde sig hebreiska och sökte sig till en kibbutz, ett israeliskt kollektivt samhälle.

– Min mor var gravid, men kibbutzen hade ingen förlossningsvård. Vi bosatte oss i Israel och efter några år kunde min far bygga ett hus, minns Irit Yogev.

När hon var 14–15 år gammal ville föräldrarna pröva hur det var att bo på en kibbutz, vilket var en särskild situation för hela familjen, Irit, hennes syster, mor och far. Faderns erfarenhet som rörmokare var eftertraktad, men för en ung kvinna som Irit var det inte lika lätt att smälta in i miljön. Det var ett slutet samhälle och svårt att komma in i gemenskapen. Många som levde där hade kommit direkt från koncentrations- och arbetslägren i Europa, så stämningen var speciell.

– Jag bodde med andra ungdomar och blev till mina föräldrars fasa kär i en tysk, icke-judisk man. Han var liksom många andra ungdomar vid den tiden volontär på en kibbutz.

Modern som överlevt Auschwitz blev förkrossad, men kom så småningom över både sin rädsla och sin besvikelse. Det var många europeiska ungdomar på kibbutzen, så det blev en del kärleksrelationer och äktenskap mellan tyskar och israeler.

– Volontärerna var ofta hemma hos oss. Min mor tog så småningom även de unga tyskarna till sitt hjärta, trots alla hemska minnen hon bar på. Det tyckte jag var storartat.

På den här kibbutzen bodde små barn med sina föräldrar, på andra ställen hade man barnen på ett slags barnhem. Uppfattningen var då att barn och vuxna mådde bra av att vara ifrån varandra.

– Med tanke på hur svårt traumatiserade många föräldrar var efter kriget, så var det kanske en bra idé. Vissa vuxna tog hand om barnen, andra ägnade sig åt att bygga upp samhället. Samhällsintresset gick före privatlivet, konstaterar Irit Yogev.

De föräldrar som upplevt na­zisternas koncentrationsläger hade svårt att känna tillit. Det var inte ovanligt att man inte vågade knyta an till andra, inte ens sina barn.

Kibbutzerna startade redan 1910, av ideologiska skäl. Idén var att utveckla kollektivt ägande, inte att ta hand om traumatiserade judar från koncentrationslägren i Europa.

– Man trodde att barnen fick en bättre utbildning och till och med utvecklades bättre om de inte bodde hos sina föräldrar. Många föräldrar var mer praktiska och mer ytliga än de borde vara, mer känslomässigt avstängda. I vissa kibbutzer hade ungefär hälften av alla vuxna suttit i koncentrationsläger, i andra 90 procent eller till och med 100 procent, säger Irit Yogev.

Hon har bott i Tyskland i fler år tillsammans med sin man, och försökte då ta reda på så mycket som möjligt om nazismen och Förintelsen. Det hon insett är att tyskarna på 1930–1940-talet var väldigt strängt uppfostrade, inställda på att lyda och hade stor respekt för auktoriteter. Hitler var enormt uppskattad och nazismen ledde till många nya arbetstillfällen.

– Tyskland var innan andra världskriget ett kaotiskt samhälle. Folk saknade arbete, hade inga pengar och många svalt. Man kan nog inte föreställa sig hur det var. Allt var så korrekt och alla var rädda för vad andra skulle tycka om dem. Man strävade efter perfektion och var rädd för att avvika. I Israel brukar vi skoja om det och säga att små hjärnor gör som man säger.

– Det som ledde till Förintelsen var nog fruktan, en perfekt miljö för nationalism och patriotism att växa i. Numera är vi troligen för välutbildade, självständiga och välinformerade för att något liknande skulle kunna hända igen.

Irit Yogevs föräldrar har aldrig velat prata om tiden i koncentrationsläger och arbetsläger, lidandet i Europa.

– Flera av mina vänners föräldrar kom från Kanada och Nordamerika. Min far och mor var ofta deprimerade, de hade mött mänsklig ondska, erfarenheter som kan vara svåra att bära. Min mor är drygt 90 år och den enda i vårt bostadsområde som överlevt ett koncentrationsläger. Min mor fick för lite och för dålig mat, miste synen, hörseln och förlorade luktsinnet. Men hennes själ är inte förstörd. Den har alltid varit levande. Hon är enormt stark min mor, en riktig överlevare, berättar Irit Yogev.

Israelerna tog hand om ett land som bestod av 60 procent öken. De lärde sig hantera problemen efterhand. Kibbutzerna drevs på ett effektivt sätt, folk jobbade med det de var bäst på.

– Vi tvingades tvätta jorden från salt och tillföra mängder av vatten för att få grödan att växa. Anledningen till att vi bor här är att det inte finns någon annan plats på jorden där vi kan vara ett folk. Vi fick komma tillbaka för att vi levt här tidigare – en lösning världens länder tvingades till, för att hjälpa oss.

Ylva Berlin

Kibbutz­rörelsen

Den ökande antisemitismen i Europa i början av 1900-talet gav näring åt kibbutzrörelsen och redan på 1920-talet fanns ett trettiotal små kibbutzsamhällen i det område i Palestina som sedan blev staten Israel.

Sedan 1948 har Israels befolkning sjudubblats. I dag utgör den judiska befolkningen 77 procent av landets befolkning och den arabiska cirka 19 procent. Övriga 4 procent består av andra folkgrupper.

Annons
Annons
Kritik mot Migrationsverket
Annons
Annons