”Jag fick aldrig det jag längtade efter”

Jag är en kvinna i fyrtioårsåldern, som under hela mitt liv brottats med depression och känslor av otillräcklighet och att inte vara älskad. Jag tror att detta grundlades i min barndom. Mina föräldrar gav mig inte alls den hjälp, vägledning och kärlek som jag längtade efter. Pappa var oftast inte hemma och mamma hade rätt stora egna problem.Nu i vuxen ålder har jag försökt prata med dem om hur det var när jag växte upp, men inte mött någon förståelse. Tvärtom har de en helt annan­ bild av hur allting var, vilket gör att jag känner mig som om det egentligen­ är mig det är fel på.Är det vanligt att man känner att man aldrig får den förståelse man i grunden vill ha? Mina föräldrar tycker säkert om mig, men de vägrar se sin del i att jag mått dåligt. Ska jag ge upp mina försök, och acceptera att jag inte kommer att få den empati jag behöver?
”B.I.”

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Livsstil

Christina svarar: Det är en stor och svår fråga du tar upp. Den berör den existentiella ensamhet som varje människa har att tampas med. Den ensamhet som har sin grund i att vi är ensamma i vår kropp och i vårt eget liv, ingen annan kan fullt ut känna hur det är att vara jag.

Ensamma kommer vi till livet och ensamma lämnar vi det. Vi har för det mesta någon som tar emot oss när vi kommer och kanske också någon som följer oss så långt det går, men ingen annan kan ta ett enda steg åt oss. Och vi kan inte gå in och ta över någon annans liv, hur gärna vi än skulle vilja det. Det är grundförutsättningarna för att vara människa.

Man kunde tänka sig att vi med dessa förutsättningar helt skulle tappa modet, välja att ta hand om oss själva så gott det gick och strunta i alla andra. Men så finns det några fenomen som liksom bryter vår ensamhet, som spräcker skalet som isolerar oss från varandra.

Det största är förstås kärleken, som får oss att sträcka oss mot varandra ut ur vår ensamhet. Tron hör också dit, den är vägen ut ur grottan, ut till de stora vidderna. Och hoppet, vårt livs ankare i framtiden, som ständigt drar och lockar oss vidare.

Många människor bär på djupa sår från sin barndom. Den kärlek som skulle bryta ensamheten har inte funnits där, i stället har man varit hänvisad till sig själv för att försöka tolka livet och dess förutsättningar. Det säger sig självt att det inte är möjligt. Vi behöver andra för att förstå vår omvärld och inte minst oss själva.

Men vad innebär det då att man inte fått det stödet som barn? Är man då dömd till utanförskap och ständig ensamhet? Nej, dessbättre hänger inte allt i våra liv på vilken förmåga till omhändertagande som våra biologiska föräldrar har just när vi föds.

Vi möter fler människor, inte sällan finns kärlek att få från andra närstående. Många nämner en moster, en farfar eller en dagmamma som hade ögon som såg och händer som tröstade. Men vi kommer aldrig runt att bristen på kärlek och omsorg från föräldrarnas sida är en sorg att leva med, men kanske till sist också försonas med.

Ska jag ge upp mina försök att få dem att förstå, skriver du. Kanske. Kanske är det tid att släppa taget om det som inte blev som du önskade och längtade efter.

När vi blivit svikna av dem som borde älskat, finns ofta en stark önskan om att få upprättelse av just de personerna. En längtan efter att få höra orden: Förlåt mig, jag har handlat illa mot dig. Men ibland­ kommer aldrig de orden, och någon­ gång kommer de alldeles för sent.

Kan man förlåta och släppa taget utan att dessa ord uttalats? Människor ger olika svar på det. En del säger att till slut kom en tid då jag kunde lägga bakom mig det som hänt, men jag kommer aldrig att kunna förstå hur de kunde behandla mig som de gjorde.

Andra har fått viss hjälp i processen genom att förstå att deras föräldrar själva bar på sår efter svek de utsatts för och att de kanske var unga och omogna i sitt föräldraskap.

I stället för att konfrontera dina föräldrar mer med det som skadade dig när du var liten, kanske du kan se på dem utifrån vilka de är i dag. Kanske kan du se sådant hos dem som väcker din ömhet? Brister och rädslor som de själva brottas med? Inte så att de därmed står utan ansvar för hur de var mot dig när du var barn, tvärtom.

Ansvaret för hurdana vi varit och är ligger på oss var och en, det är en vetskap vi kan värja oss mot men våra samveten brukar tala när allt annat tystnar. Det finns en befrielse i att erkänna att vi misslyckats med att vara dem vi önskat att vara.

Våra föräldrar är ju bara helt vanliga människor. Ofta ganska unga, utan så mycket erfarenhet av att sätta andras behov före sina egna. Vi har stora förhoppningar på dessa två personer, de får ett så avgörande inflytande över vårt liv att vi ibland tillskriver dem större förmågor än de har. Vi tycker att de borde varit våra vägvisare i livet.

I själva verket, tror jag, att barnet är den som är den verkliga vägvisaren för den vuxne. Den som, om vi är uppmärksamma, visar oss vad livet handlar om. Den som lär oss att älska. Om vi vågar.

Läs fler svar från Christina Halldorf

Alla tidigare artiklar

Fakta:

Christina Halldorf, leg psykoterapeut, svarar på dina frågor om relationer.

Skicka din fråga till expert@ dagen.se eller till Dagen, Expertfråga, 105 36 Stockholm.

Annons
Annons
Annons
Annons