Johannes Ottestig: Countryn gör mig sällskap de 100 milen genom USA

När civilpolisens blåljus börjar blinka i min backspegel tar jag ett djupt andetag, kör in på en rastplats och slår av motorn.
Några timmar tidigare har jag påbörjat min 925 kilometer långa bilresa från Front Royal i Virginia till Cherokee i North Carolina.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Livsstil

Vägen Skyline Drive går genom nationalparken Shenandoah i den del av Blue Ridge Mountains som ligger i Virginia. Från Front Royal stiger vägen snabbt uppåt och snart slingrar den sig längs kanten på bergskedjan.

Jag har inte kört många kilometer innan den första kombinerade rast- och utkiksplatsen dyker upp. Jag stannar bilen, kliver ur, tar några bilder och konstaterar att utsikten är magnifik. Därefter kör jag ytterligare några kilometer innan det är dags att stanna och ta nya bilder.

Så här håller det på ett tag. Och ganska snart inser jag att jag inte kan stanna på varenda rastplats om jag ska hinna avverka Skyline Drive innan det blir mörkt. Sträckan är förvisso­ inte längre än 170 kilometer. Men med en maxhastighet på 40 km/timme tar körningen ändå drygt fyra timmar.

Resten av körningen är jag lite mera restriktiv med vilka­ rastplatser jag stannar vid. Tack vare den låga hastigheten hinner jag ändå njuta av utsikten. Landskapet böljar miltals åt båda håll innan det försvinner i diset vid horisonten. Det är månadsskiftet september/oktober och löven har börjat skifta färg. Men än så länge är naturen fortfarande mest grön.

Att använda bilens farthållare är inte aktuellt. Däremot är jag otroligt tacksam över automatväxeln. GPS:en känns samtidigt överflödig – att köra vilse på vägen, som saknar avfarter och korsningar, vore en bedrift.

Kurvorna bjuder sällan på några överraskningar. Trafiken är ytterst begränsad och rådjuren, som visas på varningsskyltar, ser jag inte heller av.

Bakom en kurva stelnar jag ändå till. Jag möter två bilar och den andra har en mörk platta vid ytterbackspegeln. Av någon anledning inser jag omedelbart att det är en civil­ polisbil­ med en hastighets­kamera. I innerbackspegeln ser jag också mycket riktigt hur bilen­ vänder­ om, kör upp bakom mig och slår på blåljusen. Vid nästa rastplats svänger jag av och slår av motorn. Polis­bilen gör detsamma och sedan får jag en rejäl utskällning.

Det är möjligt att det är mitt svenska körkort och pass som räddar mig, för fem minuter­ senare får jag köra vidare. Nu med lite högre puls – och nu medveten om att jag måste hålla­ bättre koll på min hastighet.

Skyline Drive tar slut strax utanför Waynesboro, Virginia. Jag kör in i samhället och hittar ett hotell där jag bokar ett rum.

Nästa morgon är bilens utsida fuktig av dagg samtidigt som en tät dimma ligger över Waynesboro. Jag kör tillbaka till korsningen där jag lämnade Skyline Drive i går kväll. Men i stället för att ta vänster upp på Skyline Drive igen svänger jag höger och in på Blue Ridge Parkway.

Skyline Drive och Blue Ridge­ Parkway är ihopbyggda, men sköts av olika myndigheter. Blue Ridge Parkway är en så kallad National Parkway. Det innebär att sträckan är särskilt vacker och att vägen går genom­ ett skyddat naturområde. I dag finns det ett tiotal National­ Parkways i USA. De flesta, även Blue Ridge Parkway, konstruerades under 1930-talet som en del av USA:s dåvarande president Franklin D. Roosevelts reformprogram­ ”New Deal”.

Dimman, som begränsade­ utsikten­ på morgonen, lättar­ efter­ en dryg timme och jag kan än en gång njuta av utsikten. Här är vägen lite bredare och den tillåtna hastigheten lite högre­.

Jag möter lite oftare bilar, men motorcyklister är vanligast förekommande. Dessutom är det inte helt ovanligt att jag ser svettiga cyklister kämpa upp för backarna.

Att ensam köra nästan 100 mil kan tyckas som en galen idé. Dels för att det inte går att bytas av vid ratten, dels för att det inte finns någon att prata med. Men radion är en trogen följeslagare. Jag hittar ständigt nya stationer med olika innehåll. Ju längre söderut jag kommer desto mer country och kristen musik bjöds det på. Ibland till och med kristen country.

Efter knappt 20 mil passerar­ jag avtagsvägen till staden Roanoke­. Jag fortsätter söderut och nu förändras landskapet. Efter att tidigare ha kört nära bergskammen med milsvid utsikt åt båda håll passerar jag nu jordbruksområden. Här är vägen ännu bredare och rakare – och den går inte heller lika mycket upp och ned.

Rastplatserna blir likaså färre­ och till slut börjar jag bli riktigt­ orolig att jag av misstag ska ha kört in på en annan väg och att jag nu är på väg åt fel håll. Nervositeten­ växer för varje kilomete­r och till slut bestämmer jag mig för att stanna någon trafikant och fråga. Men just då kommer jag fram till ett ställe som står utmärkt på min Blue Ridge Parkway-karta.

Om det är något som de amerikanska myndigheterna ska ha kritik för är det skyltningen av Blue Ridge Parkway. Det är ofta flera mil mellan skyltarna som talar om att jag kör på vägen. Små avståndsmarkeringar, tillverkade av sten, finns förvisso utplacerade vid vägrenen varje amerikansk mile. Men de är lätta att missa, speciellt när det börjar skymma.

En annan sak som också är markant är avsaknaden av matställen. När jag sent på kvällen kommer fram till Asheville är jag helt utsvulten. Trots att jag har avverkat ungefär 60 svenska mil under dagen har jag inte hittat något vettigt ställe att äta på och i stället har jag överlevt dagen tack vare kakor och vindruvor som jag har haft liggandes i bilen i några dagar.

Tredje, och sista, resdagen bjuder inledningsvis på regn och kraftig dimma. Periodvis är det vädret – inte hastighetsbegränsningen – som får mig att krypköra. Vägen slingrar sig uppåt, jag passerar många rastplatser där jag förstår att utsikten egentligen är fantastisk. Plötsligt ser jag en skylt som förkunnar att jag befinner mig på den högsta­ punkten på hela Blue Ridge Parkway – 1845 meter över havet. Tyvärr gör dimman att jag inte ser mycket av landskapet, men lite senare börjar solen bryta igenom och de sista milen av Blue Ridge Parkway kan jag skymta Great Smoky Mountains nationalpark i väster.

Slutligen – och faktiskt ganska abrupt – kommer jag så fram till den sista avståndsmarkeringen med siffran 469 inristad. Jag har därmed avverkat Skyline Drive och Blue Ridge Parkway!

Annons
Annons
Annons
Annons