Kay Warren talar ut om sexmissbruk och övergrepp

Rick och Kay Warren är ett av världens mest inflytelserika pastorspar. I somras släppte Kay en bomb när hon berättade om hur deras 40-åriga liv tillsammans började som ”ett äktenskapligt helvete” men också om övergrepp och porrmissbruk.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Livsstil

Det finns definitivt par med lägre ­ pr-mässig fallhöjd än de två. Rick Warren, 63, anses som ”den egentlige arvtagare till Billy Graham” i USA, har figurerat på tidskriften Times omslag och ledde bönen när Barack Obama installerades som president i januari 2009.

Hans bok The Purpose Driven Life, på svenska Leva med mål och mening, har sålts i mer än 30 miljoner exemplar, mer än någon annan inbunden prosabok i USA.

Också hustrun Kay Warren, 63, har stort inflytande. Hon är författare och medförfattare till ett tiotal böcker, har skrivit i Washington Post, uppmärksammats i Newsweek och är internationellt känd som en frontfigur för kristen omsorg för grupper som psykiskt sjuka och hiv-smittade.

Tillsammans grundade de år 1980 Saddleback Church i Orange County, ­ Kalifornien, i dag en av USA:s fem största megakyrkor. Superduon räknas som moderat konservativa evangelikaler. De har sprängt den traditionella kristna högerramen genom att stödja ­ ett närmande till den katolska kyrkan och genom att mobilisera sin globala publik i kampen mot klimatkrisen och världsfattigdomen.

Paret Warren har också uppmärksammats för att de praktiserar ett så kallat omvänt tionde; de uppger att de ger bort 90 procent av intäkterna från bland annat bokförsäljningen och lever på resten.

Uppfattningarna om pastorsparet hamnade i somras på djupt vatten när Kay Warren utkom med den självbiografiska boken Sacred Privilege: Your Life and Ministry as a Pastor’s Wife.

Utan omsvep skildrar hon ett närmast dödfött samliv, år fyllda av nederlag och av drömmar som gått i kras, det perfekta parets tysta skam – och den långa vägen in i den värme som de omsluter varandra med i dag. Gud har fått märkliga ting att växa fram ur eländet.

”Uppfriskande” och ”Vi satt i samma båt”. Det är en blandning av förvåning, tårar och tacksamhet som uttrycks efter att tidskriften Christianity Today i juni publicerade Kay Warrens text om övergrepp, pornografimissbruk och många år av samlevnadskamp.

”Att du vågar vara så öppen och utmana myterna som så många sliter med kring äktenskap och föräldraskap”, skriver en kvinna.

– Jag läser ofta på nätet att om det är påfrestningar i äktenskapet så är det bara att bryta upp. Jag är lycklig över att min man och jag inte har gått den vägen, säger Kay Warren.

Läs också: Ur boken: "Jag avslöjade inget om mitt porrberoende"*
 

Den norska tidskriften Strek har intervjuat henne via Skype, ett samtal som förs i det digitala rummet mellan norska Ski och Lake Forest i södra Kalifornien där Warren bor.

– Jag visste att jag tog risken att skildringen skulle kunna framstå som privat och utlämnande, att jag skulle förlora respekten. Men först och främst har folk tackat mig och sagt att ärligheten ger hopp och uppmuntran att kämpa. Ingen har angripit mig.

Det låg 350 kommentarer, varav en hel del utförliga, på din Facebook-sida. Är det ett tecken på hur läget är?

– Äktenskapet är ett tuffare projekt än de flesta av oss vill erkänna. Och kanske var Rick och jag alldeles speciellt okompatibla i utgångsläget. Vi var motpoler, dömda att strida. Oavsett detta bekräftar responsen det jag länge har förstått, att många äkta par är dåligt rustade för att hantera konflikter. Och då tänker jag inte på samliv som är präglat av våldsamheter eller destruktivt på annat sätt. Jag tänker på dem som bara ”hankar” sig fram, förtränger konflikterna tills det går på tok och blir allt kyligare mot varandra. Man nöjer sig med en långt mindre intim relation än den som skulle vara möjlig.

De första åren av äktenskapet kallar du ”katastrofzon”.

Kay skrattar.

Och det var uteslutet, kategoriskt omöjligt, att skilja sig. För dig som ung kvinna måste det ha känts som ett livstidsstraff, som till och med var självförvållat.

– Javisst. Så kändes det. För oss båda. Jag håller med om att Bibeln öppnar för skilsmässa om man har blivit bedragen eller om den ena parten ger sig av. Man jag tänker att detta inte är Guds bästa väg för oss. Hans namn äras mer när två syndiga, skadeskjutna människobarn ger honom möjligheten att över tid återupprätta förhållandet. Många glömmer vilka stora dimensioner som omger äktenskapet i kristen tro – det handlar om en kärlekspakt som motsvarar Jesu förhållande till sin kyrka. Ingenting vittnar starkare om detta än ett försonat äktenskap. Och samtidigt är det inte någon guldstandard att gifta sig, du är en lika fullständig människa om du lever ensam.

Du skriver att Gud använde ert äktenskapliga misslyckande till att dra er närmare varandra. Var det så att det mörka öppnade för hoppet?

– Det där låter lite för enkelt. Jag gillar inte sockerglasyr. Det korta utdraget som ni publicerar kommer inte i närheten av att förmedla hur fel det var, hur intensiv smärtan var, hur många gånger vi har behövt starta på nytt och böja oss för Gud och för varandra i ödmjukhet. Vi är ganska självupptagna predikanter bägge två. När vår självupptagenhet kolliderar är det inte behagligt.

Du talar om järn som gnids mot järn. Hur har du slipat honom?

– Det som gjorde det meningsfullt att kämpa vidare var det löfte vi hade avlagt, inför Gud, oss själva och våra familjer och vänner. Det är … jag försöker hitta rätt ord … en helig pakt. När våra barn upplevde att vänners föräldrar skilde sig såg vi rädslan i deras ögon: ”Ni också?” Och då tog vi oss amman och satte oss ned med dem och sa: ”Nej, vi har gett ett löfte till Gud, till varandra och till er. Det ska vi hålla. Vi ska hitta en väg – tillsammans.” I de svåraste ögonblicken var det barnens frågande ansikten som gjorde att jag höll fast vid pakten. Jag klarade inte att svika dem.

Du skriver att ingen av er var den partner den andra önskade sig. Samtidigt var ni den ”person som den andre behövde, desperat, för att vi skulle bli dem vi är i dag”. Det är väl något man inte kan erfara förrän man blickar tillbaka? Sådant är väl omöjligt att veta för ett ungt par som börjar sitt liv tillsammans?

– Just det. En del försöker se runt hörnet genom att leva som sambo för att ta reda på om de ska gifta sig eller inte. Det är inte Guds väg. Det kan kanske verka trovärdigt men det finns mycket forskning som visar att samboskap är något i grunden annorlunda. Till unga som jag har samtal med säger jag åtminstone tre saker: För det första att det är otroligt enkelt att bli förälskad. Men det är ingen tillräcklig grund för att gifta sig. Under rätt omständigheter är jag övertygad om att varje människa kan bli förälskad i absolut vem som helst.

Verkligen?

– Ja. Vilka två människor som helst kan falla för varandra. Därför måste man basera beslutet på så mycket mer. Punkt två: Du måste vara observant på drag hos hans eller hennes familj. Du gifter dig ju inte bara med en person men med en hel svärfamilj. Blinkar det gult eller rött där? Finns det helt olika bagage i fråga om hur man tröstar varandra och löser konflikter? Och, för det tredje: Många gifter sig omedvetet med ett förväntat utfall av samlivet, med ett eller annat drömscenario som man räknar med att uppnå. Då lurar man sig själv. Det är en person du gifter dig med, inte med hans eller hennes nyttovärde.

Ni tog er igenom svårigheterna. Är du rädd att berättelsen ska strö salt i såren på frånskilda kristna, troende som har valt annorlunda än vad ni gjorde?

– Det är inte meningen. Till exempel kan inte en part rädda ett äktenskap oavsett hur enträget man kämpar och ber. Bägge måste ha samma önskan. Många måste leva med den kärva realiteten att den andra inte ville. Det är inget att skämmas över.

Du skriver om en tid när du var fast i porren. Det är väl – i alla fall statistiskt sett – en ”manlig frestelse”? Vilken var dragningen i detta för dig?

– Det övergrepp jag upplevde som liten flicka skapade nog en landningsplats för sådant, en sorts sexuell förvirring. Och så var det absolut förbjudet att tala med andra­ om detta, särskilt för en ung Jesustroende kvinna. Men det är läge att nyansera lite. Många ser framför sig dagens gränslöst grova nätporr när jag delar detta. Kom ihåg att det var 50 år sedan. Lyckligtvis var jag förskonad från det allra värsta och det var inte tillgängligt överallt, alla tider på dygnet, som det är i dag. Jag föll för det när jag då och då fick möjligheten serverad, om du förstår vad jag menar. Och det var tillräckligt illa för vårt sexualliv. I dag har vår församling ett tolvstegsprogram som liknar det som Anonyma alkoholister kör för många sorters oönskat beroende, inklusive porr. Man klarar inte att bryta spiralen på egen hand. Det är i erkännandet av detta och bekännelsen inför sig själv, andra och Gud som en förändring blir möjlig. Det vi gör är att skapa trygga platser där man hjälper varandra, där hoppet om en förändring kan gro.

När ni startade Saddleback 1980 sågs ni som det perfekta, lovande pastorsparet som ville plantera en församling där – enligt visionen på er hemsida – ”sårade, deprimerade, förvirrade människor kan finna kärlek, tillgivenhet och hopp”. Det låter som något ni själva var i desperat behov av?

– Så kan du se det. Men då hade vi varit gifta i fem år. Vi hade börjat i parterapi och var redan i ett läge med lite mer utrymme för hopp. Samtidigt hade vi precis gått in i föräldrarollen. Är man så olika som vi är öppnar detta med att uppfostra barn för ett närmast oändligt antal dragkamper. Det blev inte lättare under åren som kom eftersom vår son Matthew led av en svår psykisk sjukdom och, för att hoppa långt fram, tog sitt eget liv på ett fruktansvärt våldsamt sätt i april 2013.

Jag har läst om det. Det måste ha varit förfärligt.

– Det är först i dag, fyra år senare, som jag så smått kan börja tänka att jag kan klara mig utan ofta återkommande professionellt stöd. Att som vi vara offentliga personer var en enorm extra belastning efter självmordet.

Hur ser du på frågan om huruvida Gud kan förvandla våra ­erfarenheter av nederlag och förluster?

– Ett av mina älsklingscitat har jag hämtat från Eric Liddell, mannen som vann ett guld till Skottland under Parisolympiaden 1924. ”Saker som sker kan få oss att tänka att livet är ödelagt. Men Gud står inte hjälplös i ruinerna.” Det har jag erfarit, både i vårt äktenskap och efter att vår son tog sitt liv. Det har verkligen känts som att hela vårt liv låg i spillror. Men Gud är inte hjälplös. Också ruiner kan förvandlas av hans kärlek.

Har vi själva ansvar för vad vi gör med våra sår och nederlag?

– Ja. En bit av det är vårt, en annan är Guds. Också när de stora slagen träffar mig har jag ett val: Väljer jag att släppa in Gud och ta ett steg i tillit, att han får göra sitt?

Hur får ert förhållande näring nu, i mogen ålder, i mormorsfasen? Går ni fortfarande i parterapi?

– Ja, men det är mycket mer sällan än tidigare. Efter att Matthew dog öppnade det sig en ny – och jag vill kalla den bittersöt – frihet att resa och göra nya saker. För första gången på många år tog vi en längre semester tillsammans, på Irland. Det var en fantastisk upplevelse för oss båda. Men skuggan efter Matthew finns alltid med.

Jag vill inte helt släppa det där med järn mot järn. Hur har du slipat Rick?

– Förmodligen har jag hjälpt Rick med insikten om de djupare lagren i honom. Han är också känslig, egentligen, men han är mer styrd av huvudet. Jag kan alltid snabbt säga vad jag känner, om jag är sur, ledsen, nervös eller orolig. Han har inte samma omedelbara kontakt eller ord för sådant. Jag tror att jag har hjälpt honom att utforska sitt inre, lära känna det bättre. Förresten är Rick mer generös än vad jag är, snabb till att förlåta. Det sitter längre in hos mig. Han har definitivt format mig på ett positivt sätt.

Hur då?

– Han är visionär, har förmågan att se situationer med Guds ögon och har hjälpt mig att tro att Gud kan göra stora ting av våra små tjänster för honom. Och så är han så uthållig och tålmodig. Han är ju en efterfrågad talare.­ Men i minst 20 år var han tvungen att kämpa med en nästan panikartad skräck för varje framförande. Och det kunde handla om sex sådana under en enda helg. Många skulle ha kunnat bli bittra på Gud för att han inte tog bort denna vånda, särskilt som att det han sa bar rik frukt. Men inte Rick, han har levt med det. Han har lärt mig otroligt mycket och låtit mig smaka vad det vill säga att offra av kärlek. Och så har han under alla dessa år uppmuntrat mig, gett mig mod att gå in i nya krävande uppgifter, hjälpt mig att växa som pastor. Jag kunde fortsätta länge. Kort sagt: Jag är en bättre människa tack vare honom.

Rollen som hustru till en evangelikal stjärnpastor i USA. I Skandinavien är det många som omedelbart ser framför sig en kvinna som underordnar sig sin man, har omsorg om honom och familjen så att mannen helt kan ägna sig åt pastorskarriären. Är det en träffande beskrivning? Och hur har du utmanat denna roll?

– Det finns gott om pastorsfruar av den gamla skolan. Både Rick och jag kommer från sådana familjer. Sådan var rollfördelningen mellan mina föräldrar och även mellan Ricks. Jag ser mig själv som en bro, en mellangeneration till den frihet som vi i dag ser hos gifta kvinnliga pastorer i 30-årsåldern. Rick har, som sagt, uppmuntrat mig att bryta med hustrurollen. Jag har lockats att utforska de gåvor som Gud har gett mig, till exempel som talare, och hur han har format mig. Samtidigt är jag vaksam på mitt hjärta så att det finns ett mått av ödmjukhet där som säger: Gud jag är din. Vill du ha mig i främsta ledet är det bra. Vill du ställa mig längre bak är det också okej.

–  Allt det fina jag får göra i min tjänst försöker jag, om du förstår vad jag menar, hålla i med lös hand. Jag sparkar inte in dörrar. Jag är bara beredd. När Gud öppnar går jag in.

 

Texten har varit publicerad i det norska magasinet STREK (nr 5, 2017)

Översättning: Elisabeth Sandlund

 

Läs också: Ur boken: "Jag avslöjade inget om mitt porrberoende"

Annons
Annons
Annons
Annons