”Kyrkengagemanget sliter på kärleken”

Hej Christina. Jag och min man har varit gifta i 14 år. Vi har fått tre fina barn och utåt sett ser nog allting mycket bra ut. Vi är engagerade i en frikyrka, går som familj på gudstjänst på söndagar och barnen deltar i lite olika aktiviteter. Därutöver är min man engagerad i ett lovsångsteam och han är också med i församlingsledningen. Han är entusiastisk och omtyckt och har lätt för att tacka ja till olika förfrågningar om ansvarsuppdrag. Vi arbetar båda så gott som heltid, men i hemmet blir det jag som drar det tyngsta lasset. Det är jag som är hemma med barnen på kvällar och ofta också helger. Vi har försökt att prata om hur det påverkar mig och oss, men min man har svårt att se hur han skulle kunna dra ner på sina engagemang i kyrkan, han ser det som sitt sätt att tjäna Gud. Hur ska jag få min man att förstå det här, utan att han tycker att jag bara gnäller? Det sliter för mycket på familjen – och på kärleken.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Livsstil


Trött tonårsmamma

Christina svarar: Gissningsvis är det ganska många familjer som kan känna igen sig i din fråga. Hur ska man göra när ett på många sätt vällovligt engagemang, i kyrkan såväl som exempelvis fritidspolitiker eller ungdomstränare, tränger ut familjen i marginalen? Man är som par överens om grundvärderingarna, att det är viktigt att inte stänga in sig och leva för sig själva, utan också ha ett engagemang för andra. Men vad får det kosta – och vem betalar vad?

Hemmet står som symbol för det gemensamma livet. Det är det vi skapar tillsammans när vi blir ett par. Det är hemmet som är basen för resten av vårt liv, det är där vi vilar och hämtar andan. Åtminstone är det gärna så vi tänker oss det.

Men ett hem är inte bara en viloplats, det är lika mycket en plats för arbete. Allt vi har kräver omsorg och tid, om det inte ska förfalla. Alla relationer vi har tar också tid. Det är inget negativt påstående, det är bara ett faktum. Arbete är inte negativt i sig, tvärtom, det är det ogjorda och det splittrade som sliter på oss. Men arbetet utanför hemmet ger ofta mer positiv feedback, mer hejarop, än att fixa hemma.

Vi odlar en idé om att hemarbete är tråkigt. Ett nödvändigt ont. Men oftast är det inte själva arbetet som är tråkigt. Leda och tristess finns oftare i sysslolösheten. Avbryt den som diskar, dammsuger eller lagar mat och fråga har du tråkigt just nu?. Svaret är i allmänhet att man inte har det. Man kan däremot vara irriterad och besviken på någon som inte hjälper till.

Kanske är den negativa inställningen kopplad till att samma sysslor måste göras i morgon igen, och nästa dag, och nästa. Därför säger vi att vardagen är grå. Ändå är det inte sällan just de enkla uppgifterna vi längtar efter att kunna göra igen när vi av någon anledning, kanske sjukdom, inte förmår det. Men helt avgörande för om vårt arbete ska ge glädje och tillfredsställelse eller inte är, om det är en börda någon annan lagt på oss eller om vi själva valt och vill bära den.

Du beskriver att i er relation är det du som tar hand om det som är gemensamt och att du känner dig lämnad i det. Det var inte så du föreställde dig att ert liv skulle bli. Det sliter på kärleken, skriver du. En orättvis fördelning av bördorna tillsammans med en känsla av övergivenhet.

Och mitt i den ledsenheten ska du se glad ut, för ni är ju det fina paret som är så engagerade och positiva? Få saker är så jobbiga som att hålla en glad fasad när hjärtat är sårat.

När har man rätt att säga ifrån? Eller har man det? Är det kanske egoistiskt? Borde kyrkan – och Gud – kanske få gå före familjen? Jesus säger innan sitt avskedstal att han ger sina efterföljare ett nytt bud: Ni ska älska varandra, så som jag har älskat er. Så hur gör man det?

Paulus ger en hint om det när han skriver att vi genom att bära varandras bördor uppfyller Kristi lag, som är kärlekens lag. Vi kan inte gömma oss bakom kärleksfulla ord och smekningar eller blommor och presenter. Att älska är inte heller att känna starka känslor, åtminstone inte i första hand, utan att älska är att bära varandras bördor. Att hjälpas åt helt enkelt.

Det gäller såväl inom äktenskapet som gentemot människor i vår övriga gemenskap. Men vi har ett särskilt ansvar för dem vi faktiskt lovat att älska. Naturligtvis kan du inte titta enbart på din man och säga kom hit och bär mina bördor utan att samtidigt fråga honom vilka bördor har du, som jag kan få bära åt dig?. För han är naturligtvis trött och tyngd han också. Att heltidsarbetande småbarnsföräldrar är trötta, går kanske inte att förändra, men känslan av övergivenhet både kan och måste brytas.

Ni behöver ta tid ihop och se över hur ert liv har blivit. Väldigt ofta låter vi det rulla på, ett mönster sätter sig, som man tror sig vara överens om. Men i tysthet har i stället en glipa mellan er bildats. Det som i grunden var en stor glädje, har blivit en börda och det som var respekt riskerar att stegvis övergå till förakt. Det inte bara sliter på kärleken – den riskerar att dö av det.

Det är nödvändigt att din man får veta hur du känner det. Det är inte att gnälla. Kärlek är också att vara tydlig – i tid.

Läs fler svar från Christina Halldorf

Alla tidigare artiklar
Annons
Annons
Annons
Annons