Livet blev en hjärtefråga för Ulrika och Magnus Ramstrand

Hjärtat. Det är där livet utgår ifrån. När det går sönder skakas allt. Det vet Ulrika och Magnus Ramstrand. De vet också att de har fått en andra chans – och att den är gjord i titan.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Livsstil

Sollentuna. ​De har stora ärr på sina kroppar och bär speciella halssmycken, som talar om vad som ska göras om något allvarligt händer. Ulrika och Magnus Ramstrand har inte bara delat livet ihop i 35 år, de delar även en sak till. Bådas hjärtan har stängts av, deras bröst har öppnats upp, och de har fått nya hjärtklaffar som i dag gör att de lever.

Deras läkare är lika förvånade som Ulrika och Magnus över att de som makar fått genomgå samma sorts operation.

Magnus drabbades först. Det var på våren 2003 som han sprang ett lopp och tvingades konstatera att kondisen hade blivit urusel. Han tog sikte på ännu ett lopp två månader senare och blev djupt besviken när han stoppades av en knäskada.

– I dag ser jag den skadan som ett beskydd. Min läkare har sagt att jag aldrig hade fixat det.

– Han hade kunnat dö, fyller Ulrika i.

Det hann bli november innan allvaret slog till, när Magnus gick till vårdcentralen med ont i bröstet. Han skickades genast vidare och blev samma dag inlagd på Danderyds sjukhus efter att läkarna konstaterat att han drabbats av förstorat hjärta.

Magnus chockades över insikten att han när som helst hade kunnat få en infarkt. Det sattes upp en operationstid fjorton dagar senare.

– De två veckorna var mitt livs svåraste tid. Jag hade jättemycket ångest. Det kändes som att jag stod inför döden. Och även om jag är troende så kunde jag inte vara lugn i ”dödsskuggans dal”. Det gick bara inte.

Minnen började dyka upp i hans huvud, och många tankar kring förlåtelse, och skuld.

– Jag vet att jag förvånades över hur jag kunde få en sådan dipp men tack och lov fick jag kontakt med en diakonissa, som tog mig på allvar och hjälpte mig.

– Men det var också en renande tid. Döden är en väckarklocka som får oss att se klarare. Den är viktig för att få oss att uppskatta livet.

Ulrikas problem upptäcktes 2010 när läkaren hörde blåsljud vid en rutikontroll. Det visade sig att hon var född med en tvådelad hjärtklaff, i stället för en tredelad som de flesta andra har. Hon levde sedan på som vanligt, men visste att hon längre fram behövde opereras. Att det var dags blev klart efter att hon 2015, som anställd inom Pingst, följde med på en Israelresa med en grupp pastorer.

– Det var dagar med mycket program och jag kommer ihåg att jag tittade på pastorerna och tänkte: ”Vad går de på?”. Jag orkade nästan ingenting, säger Ulrika och skrattar.

När operationen närmade sig var Ulrika givetvis orolig, men hon kände inte samma ångest som Magnus hade gjort.

Hon visste att det skulle bli tufft, men såg även att Magnus nu mådde bra. Hennes sätt att hantera oron blev i stället att ”dödstäda”, som hon kallar det. Se till att alla papper var i sin ordning, skriva ner koder, abonnemang och hur hon ville ha sin begravning.

– Jag skrev även var sitt brev till Magnus och till vår dotter Linda, som jag förseglade och hade med i ryggsäcken till sjukhuset, ifall något skulle hända.

– Men man är inte så kaxig inför sådant här. Jag minns att jag var hos mina föräldrar dagen innan operationen, och att pappa läste psalm 23 för mig, som ju handlar just om att vandra genom dödsskuggans dal. Det blev sedan en rutin för mig att stava mig igenom den psalmen när jag inte kunde sova, för att jag hela tiden hörde klaffen jobba i mig.

Hur förändras livet efter en hjärtoperation?

– Det händer något med alla som gör ingrepp i hjärtat, oavsett vad det handlar om. Ofta kan man bli deppig efteråt, och du blev ju väldigt låg, Magnus, säger Ulrika till sin man.

– Ja, man blir mer blödig, fyller Magnus i och fortsätter.

– I början hade jag tankar som ”åh, jag vaknade en dag till”. Jag njöt av fågelkvitter och tog till vara på varje dag eftersom jag levde på övertid. Men sedan kommer man in i vanorna igen, säger han och skrattar.

I dag ser de sig som friska, men det finns utmaningar kvar.

– Bara att lära sig att lita på den där lilla inopererade titanbiten är en process. Att tänka att det är den som håller mig vid liv, säger Ulrika.

– ... och i början undrade jag om sömmarna skulle hålla. Vågade jag andas djupt, säger Magnus.

Att få tillhöra en församling har känts extra skönt de här åren.

– Man uppskattar den enormt, den där extra familjen man har. Det var en styrka att veta att många bad för mig när jag var sjuk, säger Magnus.

– Ja, det är en lyx som man kanske inte riktig kan ta in. Många av de äldre som har sett mig sedan jag var liten, kom fram och sa att de hade bett för mig. Det var så fint att höra att de hade varit med en bit på vägen, säger Ulrika.

För henne var Facebook en viktig ventil under sjukdomstiden, men sociala medier fanns inte på samma sätt när Magnus blev sjuk. Då märkte de i stället att många hade svårt att närma sig Magnus, som om de inte ville störa. Den erfarenheten, ihop med hennes egen historia, som sjuk och som anhörig, har gett Ulrika mod att närma sig dem som går igenom svåra saker. Även de som drabbas indirekt.

– Jag har satt i system att prata med den som går bredvid, de som måste vara starka. Jag vill ge support till dem.

I övrigt har livet inte förändrats så mycket, även om Magnus haft tillfälle att reflektera över livets ändlighet ännu ett par gånger, då han drabbats av svåra komplikationer kopplat till hjärtat och medicinen. Senast i våras då hans tillstånd kunde ha fått ödesdigra konsekvenser.

– Återigen tvingades jag fundera över hur jag lever mitt liv, hur jag prioriterar.

Ulrika nickar och berättar om en händelse från sommarens resa till Portugal.

– Vi gick en promenad på nästan två mil utmed havet, och när jag såg allt det vackra kände jag mig så tacksam för att jag får vara med ett tag till. Vi lever, säger Ulrika och ler.

Hon är inte den som annars använder överord, och vill helst inte göra det nu heller.

– Som journalist har jag intervjuat många som vittnat om hur underbart allting är i tron, hur oron försvinner, men under den här resan har jag upplevt hur Gud ibland har känts väldigt långt borta. Samtidigt har jag svårt att se mig utan möjligheten att sucka till Gud, utan att veta att jag har en botten som gör att jag inte rasar igenom. Att det finns en famn, säger Ulrika.

– Ett ord som burit mig är det från Jesaja 49:15, ”även om din mor glömmer dig, så glömmer jag aldrig dig”. Att även om det värsta händer så är jag aldrig övergiven. Det är en förtröstan jag lutar mig mot, säger Magnus.

Fakta: Ulrika och Magnus

Ålder: Ulrika 61 år och Magnus 67 år

Bor: I Sollentuna.

Gör: Ulrika arbetar som redaktör för tidningen Pingst. Magnus är kommunalråd i Sollentuna.

Kuriosa: Båda har arbetat på Dagen.

Församling: Tillhör Sollentuna pingstkyrka.

Intressen: Magnus, sport och träning, Ulrika, trädgård och skapande.

Annons
Annons
Upprop mot utvisningar
Annons
Annons