Martin såg Estonia sjunka

Förlisningen av Estonia för femton år sedan är den värsta fartygskatastrofen i Norden i modern tid. Martin Nilsson är en av få överlevande som såg färjan försvinna ner i det mörka Östersjön. I dag har han lämnat händelserna bakom sig, men bär på obesvarade frågor.

Livsstil
Hösten 1994 började med entusiasm och förväntan för den då 22 åriga Martin Nilsson från Torhamn utanför Karlskrona. Han hade just påbörjat bibelskolan i pingstkyrkan i Jönköping och åkte i slutet av september på missionsresa, tillsammans med klassen och deras två lärare, till Tallinn i Estland.
- I Tallinn besökte vi bland annat fängelser och predikade om Gud i tidigare kommunistfästen. Efter några dagar åkte vi hem och stämningen var på topp, berättar han för Dagen, femton år efter den tragiska olyckan som skakade om hela Sverige. Ingen kunde ana att 14 av de 21 personerna i gruppen som klev ombord på M/S Estonia den 28 september aldrig skulle nå land igen. Alla var på gott humör och innan resan hade några till och med i skämtsamma tongångar pratat om förlisningen av M/S Jan Heweliusz som sjunkit i Östersjön ett år tidigare.- I efterhand kan det kännas lite konstigt att vi pratade om det innan färden, säger Martin Nilsson.
På båten åt de gott och fördrev tiden med karaoke, spelautomater och annat. Vid elvatiden på natten gick Martin och hans tre vänner till fyrmannahytten under bildäck. Kvart över tolv väcktes Martin Nilsson av ett öronbedövande skrapljud (som senare skulle visa sig vara den kraftiga lastförskjutningen på bildäck). Han studsade upp och tände lampan. Vännerna vaknade till.
- Jag sa att vi måste ha gått på grund och hoppade ur sängen och skulle just sätta på mig byxorna för att gå ut ur hytten och kolla vad som hänt. När jag såg folk skrika i panik utanför och hörde att motorn stannade fattade jag att något riktigt, riktigt allvarligt hade skett, säger Marin Nilsson som gav sig iväg utan att ta tid för att sätta på sig sina byxor.- En av kompisarna ropade efter mig att ta det lugnt. Men jag lyssnade inte utan sprang iväg. Honom såg jag aldrig mer. Inte heller de två andra i hytten, berättar han och gör en paus.
På väg upp för trappan slogs Martin Nilsson av att vatten från bildäck började forsa ner. Och båten började få slagsida. En del människor stod paralyserade av chock. Men Martin Nilssons sinnen var fokuserade på en enda sak: Ta sig ut - och det genast.
- Jag fick ett slags tunnelseende och kastade mig upp för trapporna. Jag tänkte att de här kan vara de absolut sista sekunderna i livet. Tankarna gick till familjen där hemma, min mor och mina bröder, säger han och berättar vidare om hur besvärligt det var att ta sig fram i den kraftiga lutningen.
Enligt senare forskning fick Estonia vid det här skedet kraftig slagsida på 45 grader samtidigt som vattnet krossade fönster på övre däck och forsade ned i stora mängder till det redan vattenfyllda bildäcket - där bogvisiret och bog-rampen redan slitits bort.
- När jag kom upp till översta våningen såg jag skadade och blodiga människor. Jag bestämde mig omedelbart för att ta mig ut genom en ytterdörr som vid det här laget var snett uppåt, så att säga. För att orka ta mig ut var jag tvungen att ta i allt vad jag orkade.- Jag var troligtvis en av sista som hann och orkade ta sig upp genom den dörren, berättar han.
Ute piskar den iskalla vinden mot de dåligt klädda passagerarna. Det kompakta mörkret sprider ännu större skräck hos de redan desperata människorna.
- Det stod fullständigt klart att båten skulle sjunka. Det var bara en tidsfråga. Jag tog tag i en flytväst och började ropa till Gud om syndernas förlåtelse och räddning, säger Martin Nilsson.Vissa hoppar i vattnet i fruktan för att sugas ner i djupet med båten. Martin Nilsson tänker på Jan Heweliuszs förlisning.- Den hade flutit under lång tid innan den sjönk. Då tänkte jag att det var bättre att vara kvar på Estonia än att hoppa i vattnet. Och det var också det klokaste valet.
När färjan ligger helt på sidan ser Martin Nilsson en folksamling runt en livflotte på ena änden av båten. Han hoppar in i den tillsammans med dem.
- Och strax efter det ser vi hur fören plötsligt reser sig sakta upp mot skyn i månljuset. Och försvinner ner... lite som i Titanicfilmen. Fast det var kolmörkt, säger Martin Nilsson med jämna pauser mellan meningarna.Åtta plågsamma timmar senare räddas de, som den sista flotten, av en ytbärgare och förs till säkerhet i Finland.- Då kände jag en djup tacksamhet till Gud som räddade mig och satte mina fötter på fast mark igen, säger Martin Nilsson.
Så småningom började vardagen rulla på igen och med det hopade sig frågorna. Martin Nilsson påpekar att han inte ser händelsen som en solskenshistoria och att han än i dag har många frågor som är obesvarade.
- Tron på Guds existens har jag aldrig tvekat på, men händelsen fick mig att ifrågasätta hans villkorslösa godhet. En sak som han grubblat länge på är en dröm som en klasskompis fick dagen före avresan.- Han drömde att färjan skulle förlisa men att alla vi i gruppen skulle klara oss. Men så blev det inte och frågor till Gud uppstår. Var det en varning, eller vågade han inte berätta hela drömmens innehåll?- Killen som fick drömmen dog. Jag kan i dag bara spekulera om den drömmen men jag har valt att lämna det hela och acceptera att vissa frågor förblir obesvarade, säger han.
Med åren har Estoniakatastrofen blivit allt mer perifer i Martin Nilssons tankar.
- Länge var Estonia starkt förknippat med mitt liv men vid tioårsdagen bestämde jag mig för att lämna det hela bakom mig med frågor utan svar, upprepar han.- Nuförtiden kan det gå månader utan att jag tänker tillbaka på den natten, säger han.Hur har upplevelserna påverkat honom? Han funderar och upprepar frågan för sig själv.- Det är svårt att avgöra helt, kanske har jag lättare att förstå andra som gått igenom svårigheter. Har man stått inför döden, på tröskeln till evigheten, och förstått att man fått en andra chans i livet så påverkar det perspektivet på livet.
Fakta: 137 personer överlevde Estoniakatastrofen
 M/S Estonia sjönk på Östersjön 28 september 1994.
 Estoniakatastrofen är den värsta fartygskatastrof i nordiska farvattensedan andra världskriget. Av de 989 ombord överlevde 137 personer. Av de 852 som omkom var 551 svenskar.
 Orsaken till och händelseförloppet som ledde till förlisningen är omtvistat men en sak har konstaterats; färjan höll högre hastighet än andra färjor den kvällen i det hårda vädret.
 Räddningsarbetet försvårades av det hårda väder som rådde under olycksnatten.
 Enligt den internationella haverikommissionen med experter från Sverige, Finland och Estland var olycksorsaken att färjan tappade bogvisiret, en mycket osannolik händelse.
 Svenska myndigheter har offentliggjort en informationsbank om Estonias förlisning där allmänheten bland annat kan ta del av dokument från haverikommissionen, filmer från vraket, inspelning av radiotrafik och intervjuer: www.estoniasamlingen.se
Källa: Nationalencyklopedin
Annons
Annons
Annons
Annons