Mikael Oscarssons tro skänker hopp om att få träffa fru Petra igen

Almunge. Fyra barn förlorade sin mamma och Mikael Oscarsson sin hustru.
Över en natt avstannade ett 20-årigt samtal med Petra. När livet tar farväl visar det sig att även en riksdagspolitiker är maktlös.
– Det är som att en tsunami har dragit in över vår familj, säger Mikael Oscarsson.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Livsstil

Fyraåriga Alina hoppar upp i pappas knä, där vi sitter och pratar på övervåningen i boningshuset på gården i Almunge, ett par mil från Uppsala. Utanför fönstren finns åkrar och en museijärnväg med ånglok som passerar emellanåt.

Petra Oscarsson skulle ha fyllt 48 år i slutet på juni om hon inte hade fått sluta sina dagar för drygt två månader sedan, den 28 april 2017. Hennes leende lyser mot oss från flera fotografier längs väggarna ihop med Mikael och de fyra barnen: Robin, 19, Alexander, 17, Alicia, 15, och ”sladdisen” Alina, 4.

– Det är ofattbart, säger Mikael. Det känns fortfarande som att Petra ska komma upp för trappan, och säga att nu pratar ni för länge, eller nu ska jag åka i väg och köpa skor till Alina. Eller så skulle hon ha lagt sig i och engagerat kompletterat vårt samtal med någon detalj.

– Har det verkligen hänt? Så känns det fortfarande.

En våning ned fixar Petras föräldrar i köket, och runt bordet sitter barnen och en vän till familjen. Så här på eftermiddagstimmarna är det fullt med liv och rörelse i huset – även om tillvaron förstås har blivit rejält annorlunda med sorgen, saknaden och tomheten. Mikael berättar att han fått mycket praktisk hjälp, inte minst av Petras mamma och pappa, den senaste tiden. Att äldsta sonen precis har fått körkort underlättar också en hel del.

I höstas åkte äkta paret Mikael och Petra Oscarsson fyra dagar till Chicago för att fira att det var 20 år sedan de blev tillsammans – och nu i augusti skulle de ha firat 20-årig bröllopsdag. Mikael beskriver en kvinna full av livslust och engagemang, som jobbat en period som missionär i Albanien och som valt att vara hemma- mamma när barnen var små.

Petra arbetade med hudvårdsprodukter, var kommunpolitier och läste nu kulturantropologi vid Uppsala universitet med förhoppningen att kunna arbeta med hur människor av olika kulturer och religioner kan leva tillsammans.

Men ett par dagar efter hemkomsten från USA i november fick Petra ont i halsen. Hon blev öm på en punkt i nacken, kände yrsel och fick lägga sig ned för att hon höll på att svimma. Mikael ringde ambulansen, men på sjukhuset i Uppsala kunde läkaren inte hitta något fel, utan gav lugnande besked och skickade hem henne med rådet att söka upp en sjukgymnast.

Familjen firade Alinas fyraårsdag, en jätteansträngning för Petra. På första advent, en vecka efter det första sjukhusbesöket, slog den allvarliga stroke till som skulle få Petra att ligga totalförlamad i så kallat ”locked-in-syndrom” i fem månader innan hon fick sluta sina dagar.

– Alina kom och ropade: ”Mamma hör inte vad jag säger”. Jag sprang dit och ringde ambulansen igen, som först inte hade tid och ville att jag skulle köra in henne själv. När ambulansen kom efter en timma förlorade Petra medvetandet. Det var sista gången vi pratade med varandra. Ett pågående samtal i 20 års tid slutade där.

– Det är en på miljonen som drabbas av den allvarliga stroke som Petra fick, enligt överläkaren. Blodproppen satt på helt fel ställe, på en liten punkt i nacken, närmare bestämt hjärnstammen. En otrolig chock för både barnen och för mig. Jag hade aldrig hört talas om något liknande, säger Mikael.

Samma natt gav neurologläkaren beskedet att Petra hade en permanent skada, och varken kunde röra sig, kommunicera eller svälja. Men hon hade kvar sitt intellekt och kunde känna igen familjen, dofter och beröring. Läkarna menade också att hon kunde förstå kortare budskap. Höga febertoppar och hög puls, så kallade stormar, drabbade vid flera kritiska tillfällen innan livet tog slut.

Familjen beslöt ganska snabbt att vara öppna med vad som hänt via Facebook och Instagram. Detta gjorde att Mikael och barnen fick oerhört mycket stöd i form av förböner och omsorgsfulla hälsningar och tankar från vänner runt om i världen, församling och politiker av olika partifärger, något han uttrycker stor tacksamhet för.

Han berättar att familjen bad om ett under och försökte uppmuntra Petra under den svåra sjukdomsperioden, men också var måna om att se och tala om verkligheten som den verkligen var.

Vad har du som troende kristen sagt till Gud under den här tiden?

– Jag har haft väldigt många frågor. Varför? Hur kunde det ske? Samtidigt som alla ber runtomkring i världen? Jag vet inte – jag har inga svar.

– Jag har en personlig tro på Gud. Och jag tänker att tron är för vackra dagar, men också en avgörande styrka när det är becksvart.

– Den kristna tron är vare sig ett lyckopiller eller ett vaccin, eller som en guldpeng jag stoppar in i en maskin, och så kommer det ut en chokladbit.

–  Tron ger mig framförallt hoppet om att Petra och jag ska ses igen i himlen.

Som politiker för Kristdemokraterna har Mikael Oscarsson jobbat mycket med människovärdet och frågorna kring liv och död. Nu överväldigade de honom ofrivilligt på privatplanet. Än har han inte fått ordentlig distans till det inträffade, men vill berätta om sina erfarenheter – kanske kan det hjälpa någon.

– Det är både fascinerande och skrämmande hur sårbara vi är. Människan är en otroligt komplex skapelse med hjärnan.

Har din syn på dödshjälp påverkats under denna tid?

– I ett land som Holland hade förmodligen frågan om dödshjälp kommit upp för en person i Petras situation. Visst kan livet ibland kännas svårt, ibland nästan outhärdligt. Men aktiv dödshjälp hjälper inte, utan gör det värre – och ställer patienter, anhöriga och vården inför avgöranden som ingen människa ska göra. Jag är glad att leva i ett land där vården alltjämt syftar till livshjälp och inte till dödshjälp – och kommer att fortsätta kampen för att det så förblir.

Han ritar på ett papper för att visa punkten där stroken satt i Petras nacke. Alina vill vara med och tar över tecknandet på en fyraårings vis. Hon skrattar, pratar och fantiserar kring bilden som växer fram, som blir något helt annat. Hon är i dag den stora glädjespridaren i familjen.

– På kvällarna pratar vi och ber på sängenkanten. Alina ropar ”familjekram” efter tandborstningen och så kramar hela familjen om varandra med Alina i mitten. Petra hade flera jobbiga graviditeter, med foglossningar, berättar Mikael.

Tredje graviditen blev hon jättesjuk och fick sitta i rullstol efteråt. Ändå ville Petra bli gravid en fjärde gång, 43 år gammal. De fattade beslutet efter att familjen bestigit Kebnekaise, och Petra kom fram till att hennes kropp återhämtat sig.

– Så modig var hon. Vi bjöd ut barnen på restaurang och berättade att de skulle få ett syskon. Alina blev sedan den bästa graviditeten av dem alla.

Två och en halv timma innan jag möter Mikael Oscarsson hemma i Almunge ser jag honom debattera i tv-direktsänding med inrikesminister Anders Ygeman. Däremellan har det blivit några ord med partiledaren Ebba Busch Thor. Och på förmiddagen var det försvarsförhandlingar.

Mikael säger att han själv skulle ha velat att Petra och barnen skulle fortsätta sina liv om det varit han som blivit allvarligt skadad och gått bort. Nu är det hans egen variant av ”Gyllene regeln” att göra på samma sätt själv. Att fortsätta arbetet i riksdagen har också gett kraft att orka de svåraste månaderna i hans liv. Dock har han valt bort alla kvällsaktiviteter.

– Mitt fokus är barnens trygghet och framtidstro. Det är som att en tsunami har dragit in över vår familj. Nu är det min uppgift att peka på de plusvärden som finns kvar: syskonen, släkt och många vänner. Tillsammans ska vi hitta vägen framåt.

I sommar blir det ändå tillfälle till lite välbehövlig ledighet. Då handlar det om att måla om ladorna på gården, åka till Mikaels släkt i Ödeshög utanför Gränna och andra semesteraktiviteter. Ett familjeråd avgör planerna.

IT-skandalen på Transportstyrelsen
Annons
Annons
Annons
Annons