”Min mamma kränker och sårar mig”

Jag är en kvinna på 43 år, jag har barn och mår faktiskt väldigt bra egentligen. Min fundering är hur jag ska göra med relationen till min egen mamma. Som riktigt liten hade jag några lyckliga år med två föräldrar och så, men då jag blev lite äldre och trotsigare blev det en del misshandel. Slag av pappa – påhejad av mamma, och även mamma drog mig i håret och nöp mig. När jag var 12 år skilde sig mina föräldrar. Min lillasyster flyttade med mamma och jag och min bror med pappa. Trots att mamma inte flyttade långt, fick vi bara komma när vi blev bjudna och aldrig sova över.När jag gifte mig och fick egna barn tog vi upp relationen igen. Mamma kom och stöttade vid förlossningar, tog hand om de andra barnen, fixade mat och var urgullig. …Sedan hände något igen. Det började när jag åkte upp ensam för en avkopplande helg. Mamma spårade helt ur och kränkte mig både fysiskt och psykiskt. Efter det har hon aldrig bett om förlåtelse. Just nu har vi nästan ingen kontakt alls, men då och då skickar hon presenter till barnen. Mitt problem är att jag inte orkar ha kontakt med henne. Hon sårar och skuldbelägger mig vid varje samtal. Vad är ditt råd? Borde jag trots allt försöka igen?Elisabeth

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Livsstil

Christina svarar: Tack för ditt brev. Det är glädjande att du skriver att du faktiskt mår väldigt bra!

Din beskrivning av en uppväxt med föräldrar som inte mognade i takt med sina barn och inte klarade av att sätta barnens behov framför sina egna är smärtsam att ta del av. Att växa upp med föräldrar som återkommande åsidosätter sina barns behov gör det svårt att utveckla självtillit.

När ens normala behov blir skrattade åt, förminskade eller till och med bestraffade lär man sig att i stället trycka undan dem, man skäms för dem och känner skuld för att man inte är ”bättre”. I stället blir man uppmärksam på föräldrarnas behov och försöker tillgodose dem. Man försöker blidka och vara till lags – och riskerar att helt tappa bort sig själv. Barn som vuxit upp under sådana omständigheter beskriver ibland att föräldra-barnrollerna kunde kännas ombytta. Det viktiga var att se till att föräldrarna ”mådde bra”.

Även om man sedan, som du, i vuxen ålder fått distans till det som hände under uppväxten, kan det finnas ”restprodukter” kvar av det man vant sig vid från tidiga år. Man kan se att det fanns orsaker till föräldrarnas brister, kanske psykisk skörhet. Ändå är det nära till hands att lägga skuld på sig själv. Det sker nästan utan att man märker det. Till exempel skriver du ”jag blev lite äldre och trotsigare”, som om det var du som var skyldig till att du blev utsatt för misshandel. Så var det inte och så är det ALDRIG. Ett barn är ett barn. Att det är ”trotsigt” – eller snarare på väg mot större självständighet och personlig identitet då det börjar uttrycka en egen vilja – är både normalt och önskvärt. Som förälder är det något vi kan glädjas över, inte bestraffa.

Att skuldkänslor lätt väcks, är kanske något du behöver lära dig att hantera på ett bättre sätt innan du och din mamma eventuellt tar upp kontakten på nytt. Det tycks framför allt vara på det sättet hon kommer åt att göra dig illa. Kanske säger hon: ”du har väl viktigare saker för dig än att ringa din mamma”, och dina skuldkänslor är där direkt? I stället för att tänka ”ja, det har jag”, så tänker du: ”det borde jag förstås inte ha, det viktigaste borde ju vara att ringa mamma”.

Man behöver lära sig att skilja mellan det vi kan kalla för verklig skuld och falsk skuld. Verklig skuld har sin källa inom oss, vi vet helt enkelt med oss när vi handlat fel. Den falska skulden däremot härrör från andra som på något sätt övertygat oss om att vi inte duger. Den tar sig uttryck i självanklagelser som saknar reell grund, den får oss att tycka att vi är värdelösa och kanske ”dåliga människor”. De föreställningarna sitter så djupt att de kan vara svåra att komma till rätta med själv. Men de är helt enkelt inte sanna, utan bygger helt och hållet på lögn.

Det finns inget enkelt svar på din fråga. Du har erfarenheter av att din mamma vid några tillfällen faktiskt känts som en bra och sund mamma, som ställt upp och kunnat stötta dig och din familj. Men de flesta kontakter med henne har slutat med att du blivit sårad och besviken. Kanske hoppas du varje gång att hon ska visa sig vara pålitlig och stabil? Du kanske måste släppa det hoppet? Låta henne vara den hon är. Om ni ska ha kontakt behöver du tänka igenom vad du vill och hoppas på. Lägga ribban på en lagom nivå. Veta var du har dina gränser och skydda dem.

För att kunna hålla ifrån dig din mammas anklagelser, behöver du ta ett steg uppåt när hon försöker dra ner dig i skuldträsket. Du behöver våga vara fri! Bara då kan ni etablera en relation som inte tynger och sårar. En relation där du kan förhålla dig fritt till henne och se den smärta som finns i hennes liv, utan att det blir ditt ansvar att ställa allt det till rätta som en gång, innan du fanns, skadade henne.

Läs fler svar från Christina Halldorf

Alla tidigare artiklar
Annons
Annons
Attacken mot synagogan
Annons
Annons