Relationer

Min man bryr sig inte om mitt utmattningssyndrom

Jag lider av utmattningssymtom och smärta, men min man tycker bara det är jobbigt. Vad ska jag göra?

Hej Christina! Jag är gift sedan drygt tio år och jag och min man har två barn i förskoleålder. De senaste åren har jag lidit av utmattningssyndrom och smärta i kroppen. För att klara vardagen behöver jag skapa så mycket ordning som möjligt kring vårt familjeliv. Men jag upplever inte att min man är intresserad av att ändra på något. Ibland är det ganska små saker, som att alla (även han) slänger sina kläder i hallen, som får det att tippa över för mig. Därför har jag försökt hitta lösningar med märkta lådor och liknande, där man kan lägga saker. Men inte ens det bryr han sig om att hjälpa till med. Han tycker att saker och ting är bra som det är. Ofta får jag höra hur jobbigt det är för honom att jag är sjuk. Jag vet inte hur jag ska göra, vi bråkar mycket och jag tycker att han är så respektlös. Ibland känns det som om det skulle vara enklare att leva ensam.
M.K

Christina svarar: När ena parten i en parrelation drabbas av sjukdom påverkas naturligtvis båda två, om än på olika sätt. Livet blir annorlunda för hela familjen. Det som tidigare varit självklart förändras, inte minst det praktiska ansvar vi haft i våra respektive roller. Men också hur vi ser på varandra, vem är jag gift med nu? Hur förändrar lidande och påfrestningar oss?

Att den redan stresskänslige kan få ett ökat stresspåslag av oreda är vanligt vid utmattningssyndrom. Din besvikelse blir naturligtvis stor över att din man inte tycks beredd att stötta dig, inte ens genom några enkla anpassningar. Det blir konflikter i stället för det lugn ni alla skulle må oändligt mycket bättre av.

Du skriver att han tycker det är jobbigt för honom att du är sjuk. Det är i och för sig säkert sant. Det var inte så vare sig han eller du hade före­ställt er att livet skulle se ut.

Men medan du försöker anpassa ditt liv till de nya förutsättningarna, så verkar det som om han vägrar gå med på att förändringar är nödvändiga. Som om han inte vill acceptera verkligheten som den blivit, utan protesterar genom att vägra att samverka. Han vill verkligen inte att hans liv ska påverkas och, som han ser det, begränsas mer av din sjukdom.

Du skriver inte så mycket om vilka förändringar han ändå varit tvungen att göra. Du har varit sjuk i flera år och de åren har sammanfallit med att ni också blivit föräldrar. Hur efter­längtade barnen än är, så minskar självfallet deras ankomst det slags frihet som fanns innan. Även för den som är fullt frisk, är småbarnsperioden ofta en tid av rätt stor trötthet. Ni behöver ha med det i er bild av hur ni har det i dag. Ni är två trötta och nu även besvikna människor, för när ni vänder er till varandra för att få tröst och stöd, så blir det tvärtom. Det uppstår konflikter i stället, eftersom båda uppfattar att den andre begär mer än man har att ge.

Alldeles oavsett om din man vill hjälpa till att skapa mer ordning hemma eller inte, så undrar jag om du skulle vilja arbeta för att förändra din reaktion på stökighet? Din reflex verkar vara: "Åh, nej, jag orkar inte fixa det, men jag måste, för ingen annan gör det". Men kanske måste du inte det? Går det att se stöket med andra ögon? Som tecken på att du har en familj full av liv och vitalitet. Kanske till och med praktiskt öva på att vara i det stökiga utan att få stresspåslag. Går det att andas lugnt och tänka goda tankar om dina slarviga familjemedlemmar?

Läs också: Din partner mår dåligt – så ska du agera

Skulle städhjälp i hemmet vara något som tog bort din frustration över de andras slarv? Då behöver inte du tänka att det faller på dig att plocka upp efter dem. Finns det dörrar som kan stängas om ett rum, där din man kan ha det på sitt sätt? Rum som du inte har ansvar för.

Nu har det gått så långt att du börjat tänka på hur skönt det skulle vara om du bara hade dig själv och barnen att förhålla dig till. Och plocka upp efter. Det är förståeligt. Kanske har även din man börjat tänka i sådana banor. Trötthet och ständiga konflikter brukar ofta leda fram till sådana tankar, särskilt om man inte når fram till varandra däremellan. Men kostnaden för en separation är stor och omöjlig att beräkna i förväg. Alla betalar ett pris. Det blir viktigt att veta att man försökt sammanhållningens väg så långt man förmått, innan man väljer uppbrottet.

Din förtvivlan över hans brist på hänsyn gör förstås att du har svårt att se på honom med ömhet. Det är svårt att bevara kärleken till den som vänder en ryggen när man har det svårt. Men ofta finns ändå en längtan kvar, för man minns den värme och gemenskap som en gång fanns. Kanske kan er längtan bli till en väg som hjälper er att överbrygga besvikelserna och komma fram till en ömsesidig förlåtelse? Det är från den platsen man av nåd kan få starta om och bygga något nytt.

Fler artiklar för dig