”Min mans falskhet gör mig vred”

"Efter ett 40-årigt äktenskap erkände min man att han varit otrogen, men trots frågan hur länge, ryckte han bara på axlarna. Han ville inte prata om det. Eftersom det var helg tänkte jag vänta till efter helgen att ta upp det. Han dog hastigt och där står jag med mina frågor. Jag tror han haft flera förhållanden. Nog har jag misstänkt otrohet tidigare, men när jag antytt detta har han förnekat. Men efter erkännandet har jag pusslat ihop så jag säkert vet om en av dem. Jag har skrivit till henne och bett henne erkänna och jag ska förlåta. Som det nu är hälsar vi inte på varandra. Det känns inte bra, men det är ju inte min skuld. Något så tufft trodde jag inte man behövde uppleva. Jag är vred på min man för hans falskhet. Vi var båda medlemmar i en frikyrka. Efter detta har jag ingen tillit till någon." "Besviken"

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Livsstil

Christina svarar: Att bli lämnad ensam med sina frågor och sin vrede, utan att längre ha någon att rikta sig mot, är både en oerhörd påfrestning och en utmaning. Även om de flesta inte upplevt en precis likadan situation som du, så är det ändå många som brottas med frågan om hur man ska handskas med en kränkning man utsatts för av någon som aldrig bad om förlåtelse.

Kan man, vill man och ska man, förlåta den som tillfogat oss en skada djupt in i det vi brukar kalla hjärtat? Vårt allra innersta, där tilliten och hoppet bor.

Varför skulle man vilja förlåta någon som inte ens verkade bry sig om hur det gick?

Det är viktigt, när vi talar om förlåtelse, att vara klar över att det inte innebär att säga det gjorde inget. För det är klart att det gjorde något, något livsviktigt har blivit förstört för alltid. Inget kommer någonsin att bli så som det var tidigare. Det som förut var enkelt och självklart, som en sån sak som att lita på någon, har blivit något som kräver ofantligt mycket mod.

Ändå behöver man våga göra det igen, för att inte ensamheten ska ta över helt. Förlåta kan man dock inte göra för att man ska eller bör. Förlåta på riktigt kan man inte göra förrän man vill det, för att förlåtelsen liksom vuxit fram inom en.

Det är egentligen inte nödvändigt att den andre ber om att bli förlåten, men om en sådan bön kommer från en djupt ångerfull och uppriktig människa, brukar det inte vara så svårt att ge förlåtelse.

Det svåra är att förlåta, fast den andre inte verkar ångra sig eller ens förstå hur illa han eller hon gjort.

Det vi brukar längta efter och hoppas på när vi blivit svårt svikna och kränkta är upprättelse. Att den andre tar på sig ansvaret, så att vi får höra orden jag är skyldig, jag gjorde orätt.

Men du vet att du aldrig kommer att få höra detta från din man. Du hoppas att få höra det från en av de kvinnor som medverkat i sveket, men det är långtifrån säkert att du får det.

Vad innebär det för dig? Blir du därmed dömd att vara kvar i den situation han lämnade dig i? Med din vrede och dina obesvarade frågor. Eller finns det en väg vidare, en väg ut ur kränkningen?

Risken att stanna i bitterhet är självklart mycket stor. De fyrtio åren kan kännas bortkastade, ett halvt liv med någon som inte var varsam med det han fick.

Men där någonstans, när de tankarna börjar skena, behöver man stanna upp. För värdet av ditt liv avgörs inte av hur andra behandlade dig, utan av hur du ser på dig och det liv du fått. Och i förlängningen av vem du blivit och vill bli.

En stor del av våra livs kapitel skrivs av andra människor och bestäms av omständigheter vi inte råder över. Men inte allt.

Den yttre berättelsen skrivs kanske ofta av andra. Men den inre skriver vi, mer än vi tror, själva. Vi kan inte bestämma hur andra ska behandla oss, men vi kan välja hur vi vill behandla andra.

Att förlåta kan vara ett sådant val. En ensidig förlåtelse, som innebär att välja att lägga det som hänt bakom sig och vända sig framåt igen. Det är ett beslut som man kan behöva fatta flera gånger om dagen i början, eftersom tankarna så lätt fastnar på nytt i det orättfärdiga i det som hänt.

Men det envisa valet av förlåtelse kan vara en väg till frihet. Främst för dig, men också i någon mening för den som blir förlåten. Det är en hållning som går emot vår impuls att vilja hämnas, men det är den hållning som öppnar dörren till framtiden. Hämndens tankar, däremot, stänger den dörren.

Läs fler svar från Christina Halldorf

Alla tidigare artiklar

Fakta:

  • Fråga Christina
  • Christina Halldorf, leg psykoterapeut, svarar på dina frågor om relationer.
  • Skicka din fråga till expert@dagen.se eller till Dagen, Expertfråga, 105 36 Stockholm.
Annons
Annons
Attacken mot synagogan
Annons
Annons