Missionärernas verk levde vidare i Mongoliet

Missionärerna ville grunda församlingar, men mongolerna uppskattade mest deras sjukvård. Trots stora uppoffringar och lidanden blev resultat ringa. Allt som påminde om svenskarnas tid i Mongoliet jämnades med marken.
Men när de återkom 40 år senare visade det sig att deras minne levde i tacksamhet och att deras arbete inte varit förgäves.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Livsstil

Den fjärde oktober 1897 höll missionären och globetrottern Fredrik Fransson ”ett oförglömligt tal, eldat av nitälskans glöd för detta arma folk” på KFUM-lokalen i Stockholm. Det handlade om mongolerna. Så när Svenska Mongolmissionen grundades lät sig snart självaste­ prins Oscar Bernadotte väljas till ordförande.

Svenska Mongolmissionens missionärer slog sig i huvudsak ner cirka 50 mil norr om Peking i det som kallas Inre Mongoliet. De såg församlingsgrundande som sin huvuduppgift, även om det arbetet ofta fick stå tillbaka för sjukvården. Alla de strapatser det innebar att leva och verka under mycket primitiva förhållanden i ett extremt turbulent klimat, såväl vädermässigt som politiskt, tog också sin tribut.

Temperaturen skiftade mellan plus 30 och minus 40 grader, väpnade strider avlöste varandra, pengar var ett ständigt problem och kommunikationerna långsamma. Att mitt i detta bedriva församlingsbygge, utbildning och sjukvård och översätta och trycka Nya testamentet måste ses som en bedrift!

Att kommunicera med ledningen i Sverige tog månader och skapade både missförstånd och konflikter när missionärerna självrådigt tog stora beslut. Men de måste ibland agera snabbt vid nyetableringar, bara under den korta sommaren var det möjligt att bygga. När missionärerna periodvis tvingades leva allt för tätt på grund av bostadsbrist uppstod också interna konflikter. Men givet förutsättningarna var kanske det största miraklet att de alls förmådde samverka. I grunden såg de sina vedermödor som ett sätt att ”lida för Kristi skull” och uthärdade det omöjliga.

Under andra världskriget tvingades de dock ge upp. 1944 hade alla missionsstationerna övergetts, och 60-talets kulturrevolution förstörde det som var kvar av dem. 1949 tog Mao över och det dröjde till 1980-talet innan missionärerna och deras barn kunde återse sina gamla vänner. Då togs de emot som kungligheter. Deras gamla skolkamrater hade nu ledande poster i samhället på grund av sitt försprång i utbildning och de som överlevt tack vare de läkekunniga missionärerna visade sin tacksamhet. Minnet av missionärerna levde.

Yttre och Inre Mongoliet

Evangeliska Östasienmissionens hemsida eom.nu.

Guds sändebud i Mongoliet Anita Öhborg Artos (2016).

Inre Mongoliet är idag en kinesisk provins med omkring 25 miljoner invånare, men bara cirka 3,5 miljoner är mongoler.

Republiken Mongoliet är en självständig republik mellan Kina och Ryssland med tre miljoner invånare. 90 procent är mongoler.

Fakta:

Så många miljoner invånare bor i dag i den kinesiska provinsen Inre Mongoliet

Annons
Annons