”När vi såg Linda kunde vi inte säga nej”

Helena och Göran Sigblad var bara strax över 20 år när de fick frågan som skulle komma att förändra deras liv. ”Det finns en liten flicka, tre månader gammal, som har Downs syndrom och hon behöver ett nytt hem.”
Två veckor senare blev de fosterföräldrar åt Linda. I dag är hon 37 år och har fyra yngre syskon.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Livsstil

– Nu blir jag kändis! säger Linda glatt när Dagen kommer på besök.

På Downs syndrom-dagen väljer många att ”rocka sockorna” för att visa att man gillar olika. Fast Linda själv är den sista som skulle gå med olika strumpor. Hon gillar ordning och reda. Det syns inte minst på burkarna med pärlor som hon har sorterat efter färg och staplat fint i hyllan vid skrivbordet. Däremot ogillar hon skarpt att hunden som hennes personliga assistent har med sig skäller på oss besökare.

 

Läs mer: Gymnasiet där alla får hitta sin plats

 

– Nu är du tyst! ryter hon bestämt.

En liten stund tidigare har vi suttit hemma hos Helena och Göran i deras lägenhet, bara fem minuter från Linda. Bilderna på väggen hemma hos Sigblads avslöjar en stor familj med fem barn och numera även barnbarn. Men starten för familjen var dramatisk och i allra högsta grad oväntad. Det som de från början trodde skulle bli en kortare insats skulle komma att bli ett livslångt engagemang. Då, i början på 80-talet, bodde Helena och Göran i Malmö. De var bara lite över 20 år gamla, han hade precis utbildat sig till ortopedingenjör och hon till socialpedagog.

– Men det fanns inte så mycket jobb för mig så jag började vikariera på särskolan, berättar Helena.

Av en händelse började hon prata med kuratorn på skolan som ställde frågan om hon och Göran skulle vara intresserade av att bli fosterföräldrar. De var inte helt främmande för tanken utan gick på en informationsträff. Så en dag ringde telefonen.

”Det finns en liten flicka, 3 månader gammal, som har Downs syndrom och hon behöver ett nytt hem. Kan ni tänka er detta?”

– Det var lite omskakande. Vi var nog väldigt tveksamma men åkte ändå till sjukhuset och träffade henne, och då gick det bara inte att säga nej när vi såg den här lilla flickan, berättar Göran.

Sedan gick det undan.

– Kan ni ta hem henne i dag? frågade de på sjukhuset. Men vi hade ju inget hemma så vi fick åka och handla lite kläder och grejer. Två veckor tog det från att vi fick frågan om att bli fosterföräldrar tills att Linda var hemma hos oss, berättar Helena.

Chockartat? Ja absolut.

– Samtidigt måste jag säga att Linda var en rätt lätt bebis, ganska förnöjsam, som barn med Downs syndrom ofta är. Hon är till exempel det enda av våra barn som slutade äta välling på kvällen av sig själv och bara sov över det, berättar Helena.

 

Läs mer: Elisabeth Sandlund: Värna mångfald, vägra utsortering

 

Men om nu Linda var förnöjsam till sin person dök andra bekymmer upp med tiden. Redan när de hämtade henne på sjukhuset hade personalen talat om att Linda haft en första omgång av magsjuka. Krånglet med magen skulle fortsätta och när hon var 1,5 år gammal blev Linda så sjuk att Helena nästan trodde att de skulle mista henne. Magen var uppsvälld och armar och ben så smala. Hon hade ingen riktig energi och kraft eftersom hon inte tycktes tillgodogöra sig näringen i maten, allt bara rann rakt igenom. Några månader senare fick Linda ett syskon, men fortfarande kunde hon själv varken gå eller prata och hade inte heller fått några tänder.

– Vi hade två små barn som behövde konstant hjälp, berättar Helena.

Den lilla familjen flyttade från Malmö till Växjö och där blev Linda på nytt inlagd på sjukhus, sommaren 1983.

– Det visade sig då att Linda hade en mycket känslig glutenallergi, säger Helena.

– Så fort vi bytte ut kosten blev det en dramatisk förändring, fortsätter Göran. Tänderna kom och Linda lärde sig att gå på bara några månader.

I jobbet på särskolan hade Helena lärt sig teckna lite och det började hon tillämpa med Linda. Det dröjde inte länge förrän kommunikationen kom igång så smått och även talet tog fart.

 

Läs mer: Läkare kritiska till utredningen av LSS

 

Med tiden skulle det visa sig att Lindas sjukdomsbild blev än mer komplicerad. Som 17-åring diagnosticerades hon med diabetes typ 1 som måste insulinbehandlas och man har även konstaterat att hon är laktosintolerant och har problem med sköldkörteln.

– I kombination med att hon har Downs syndrom och därmed inte riktigt förstår till exempel varför hon inte får äta vad som helst så kan det bli ganska komplicerat. Men vi är så tacksamma för att hon har så bra hjälp med personlig assistans, säger Helena.

Något som hjälpt Linda i hennes utveckling är att hon också har fått flera yngre syskon att utvecklas tillsammans med: Martin, Fanny, Julia och Aron.

Hur har det påverkat familjedynamiken att ha en storasyster med Downs syndrom?

– Jag tror nog att alla våra barn har tyckt att det har format dem på ett positivt sätt. Det har varit både lärorikt och fostrande och de har lärt sig att ta ansvar. Linda har berikat vår familj jättemycket, säger Göran.

Jo, storasyster har en dråplig humor och det blir många skratt. Linda är precis som hon är och tycker vad hon tycker. Hon slätar aldrig över utan säger precis vad hon tänker. Och visst kan det också vara påfrestande att ha en syster som tänjer även på ett barns gränser långt utöver vad man är van, menar Helena.

– Jag minns till exempel när hennes bror Martin spelade i ett av HV:s pojklag och vi skulle gå på matcher. Linda avskydde ljuden där inne och det gjorde hon väldigt tydligt, minns Helena.

I dag är Linda 37 år gammal och bor i en egen lägenhet. På dagarna arbetar hon på kommunens dagliga verksamhet och när hon orkar deltar hon i FUBs aktiviteter (Riksförbundet för barn, unga och vuxna med utvecklingsstörning).

Frågan om personlig assistans är dock det stora orosmolnet hos familjen just nu.

– Vi tillhör alla dem som fått avslag och Lindas fall är uppe i Kammarrätten just nu. Vi vet inte hur det går. Förlorar hon sin assistans kommer hon inte att kunna behålla sitt boende i sin egen lägenhet, sitt hem och sin självständighet, säger Göran.

Den nedmontering av LSS (Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade) som olika myndigheter genomför med regeringens goda minne är inte okej, anser Göran och Helena.

Assistansfrågan sätter även sökarljuset på en problematik man får kämpa med som förälder till ett barn med funktionsnedsättning. Vad händer i det långa perspektivet? Linda kommer alltid att behöva stöd, så vad händer om jag som förälder dör?

– Jag vet ju att mina andra barn skulle klara sig, men vad händer med Linda? Hon har ett jättebra liv i dag och vi har gett henne så goda förutsättningar vi kan under så många år, men vi hoppas verkligen att hon får behålla sin personliga assistans, säger Helena Sigblad.

Linda Sigblad

Ålder: 37 år.

Jobbar: På kommunens dagliga verksamhet i Jönköping.

Favoritmat: Tacos.

Favorit-musik: Abba och dansbandsmusik.

Favoritspel: Pokemon Go.

Intressen: Gillar att pärla, skriva och fiska.

Dröm: Sparar pengar för att köpa en Abba-tröja samt att se Abba the party i Stockholm.

Annons
Utfrågningarna av partiledarna
Annons