Oron för släkten i Syrien gnager varje minut

Norsborg. De lyckades alla ta sig till Sverige. Men kvar i Syrien finns fortfarande flera familjemedlemmar och många vänner.Varenda vaken minut lever familjen Zino/Georgos med en gnagande oro över att få ett oönskat besked från krigszonen i hemlandet.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Livsstil

Det är söndagskväll i Stockholmsförorten Alby. Här bor släktens ursprung. Rejält tilltagna soffor klär tre av väggarna i pappa Malki Zinos och mamma Khatoun Georgos vardagsrum. Förutom jag och min fotograf har tio vuxna samlats för att berätta. I en babystol på golvet gungar lilla Christina som blir två månader om några dagar, två pigga barnaögon signalerar att det trots all terror och elände finns hopp om framtiden.

Malkis och Khatouns dotter Ebtisam var först i familjen att komma till Sverige – för 24 år sedan. Det ger henne en självklar ledarroll och under intervjun är det hon som tolkar åt dem som inte hunnit lära sig svenska än. Senast anlända är fyra kvinnor.

För blott elva månader sedan anlände Ebtisams mostrar Samira och Raghda. Med dem reste Samiras son samt Raghdas dotter Shahed, sonen Elias och kusinen Intisar.

– Det var ett medvetet beslut att ta dödens båtar, för i Syrien fanns inget liv kvar. Bara döden väntade oss, berättar Raghda.

När IS intog staden där familjen bodde flydde de till nästa stad.

– Våra barn var modiga, förklarar Raghda och berättar färgstarkt om strapatserna på vägen till Sverige.

Framför allt om båtresan. 39 personer i en allt annat än sjövärdig farkost. Två båtar lade ut, bara en kom fram. Det utbröt storm på Medelhavet just där de färdades. 14 vänner till familjen drunknade.

– När stormen kom började vi sjunga en traditionell syrisk sång: ”Havet, du kan vara lite lugnare mot oss”.

Som en vädjan till stormen att stilla sig.

– Vi hade tur som kom fram till Sverige, konstaterar Raghda.

I Norsborg med omnejd där de flesta i familjen bor var nerverna på helspänn så länge resan pågick. Under två dygn saknade resenärerna internet och telefonmöjligheter och kunde därmed inte meddela sig. Släktingarna i Sverige visste inte om de levde eller hade dött.

Det börjar bli rejält varmt i lägenheten med så mycket folk. Plötsligt ringer dörrklockan. Hemtjänsten kommer för att ge pappa Malki hans medicin. Tröttheten har börjat ta överhanden där den 74-årige sexbarnsfadern halvslumrar i soffan, men här finns många kärleksfulla händer som hjälper. I den syrianska kulturen är det självklart att som familj ta hand om varandra, och särskilt att visa respekt för de äldre.

Samtalet tystnar medan hemtjänsten gör vad de ska. På den i övrigt kala väggen bakom soffan vakar en Kristusbild över sceneriet. Det är både vackert och talande.

Familjen vi BESÖKER tillhör Syriens kristna minoritet. I Sverige finns omkring 400 000 ortodoxt troende och i familjens närområde finns två kyrkor för kristna syrianer. Familjen Zino/Georgos firar gudstjänst i Petrus och Paulus kyrka.

Vad betyder kyrkan för er, undrar jag.

– Den är allt, replikerar Silvia.

Samira fyller på:

– I kyrkan kan vi be tillsammans, träffa människor. Det är en frizon. Kyrkan är det första man besöker när man kommer till ett nytt land. Det handlar om identitet, förklarar hon.

Lillebror Michel konstaterar rätt och slätt att kyrkan är Guds hus medan Raghda tillägger att den även är en social knutpunkt.

– Där är man trygg och säker.

Men över den trygghet de kan känna för egen del i Sverige kastar kriget i Syrien dagligen en lång, mörk skugga. Jag frågar hur de håller sig uppdaterade om på händelseutvecklingen och flera av dem viftar direkt med sina mobiltelefoner.

– Vi lever med våra mobiler hela tiden, säger Ebtisam.

– Internet. Facebook. Arabiska tv-kanaler. Men ibland kan det gå två-tre dygn efter en stor bombning innan man vet, förklarar Raghda.

Samira försöker ha direktkontakt via mobilen med sin man som är kvar i Aleppo.

Khatouns 90-åriga pappa bor också i Syrien, i Hasake nära gränsen till Turkiet och Irak.

– Jag har inte träffat pappa på sexton år, säger hon sorgset.

Kriget i Syrien har spritt ut familjen över världen. Några bor i Kanada. En bror lever i Tyskland. Totalt uppskattar familjen att uppemot 100 släktingar är kvar i Syrien, en vetskap som är en ständig källa till oro.

Michel visar ett bröllopsfoto i sin mobil. Ett ungt par ler rakt in i kameran. Fotot togs för knappt en vecka sedan.

– Mitt under bröllopsfesten trängde sig en självmordsbombare in och sprängde sig själv. 30 människor dog, berättar Raghda.

Flera av dem var vänner till familjen i rummet.

– Sådant är svårt att förstå för en svensk. Vi är därifrån men vi förstår inte heller. Ni har studerat dem, men vi har levt med dem, säger Michel.

Han låter uppgiven. Tom.

– Jag har bott sexton år i Sverige och jag har inte en enda vän som är muslim. Självklart finns det goda muslimer, men det är bäst så, konstaterar han.

Det blir tyst i rummet. Jag bestämmer mig för att ställa frågan som är främsta anledningen till vårt besök:

Hur påverkar det som händer i Syrien ert vardagsliv här i Sverige?

Intisar vänder sig till mig med blanka ögon:

– Hjärna och hjärta är alltid där, säger hon och vädjar tyst:

– Ta ingen bild av mig när jag gråter.

Samira, en av Ebtisams mostrar, ger sin förklaring:

– Vi kan inte njuta av Sveriges vackra natur och de rättigheter som finns här så länge vår släkt är i fara.

Jag frågar hur det går för hennes man som är kvar i Aleppo.

– För två dagar sedan föll det en bomb vid vårt hus. Rutorna gick sönder. Min man och de andra klarade sig. De hade gömt sig i trapphuset.

– Våra tankar är hos dem hela tiden, säger Samira som i 27 år jobbat som lärare i sitt hemland.

– Visst vill vi anpassa oss till det svenska samhället, men det går inte att vara koncentrerad.

Ingen av de tio i rummet svarar ja på frågan om de kan tänka sig att flytta tillbaka till Syrien.

Alla är överens om att det svåraste i Sverige är väntan på uppehållstillstånd. Att första mötet med myndigheterna tar så lång tid att få till.

De senast hitkomna vittnar om känslan av att ligga andra till last.

– Jag har förlorat allt. Nu måste jag be om hjälp. Man tar andras frihet, säger Samira.

– Det känns som att vi har blivit en börda för vår släkt som tar hand om oss, inskjuter Raghda.

Hon håller fram en stor bunt med post från olika myndighet. Blanketter som ska fyllas i. Frågor som måste besvaras.

Ebtisam vet hur det känns. Hon har blivit ett nav i det gemensamma arbetet för familjens överlevnad. De senaste tre åren har hon varit med att stötta 19 släktingar som lyckats ta sig hit. Pengar, kläder, vårdbesök, myndighetskontakter.

– Ibland blir det tungt för vår släkt, medger hon.

Vad kan Sverige göra bättre när de tar emot flyktingar?

– Flyktingboenden ska vara mer mänskliga. Maten till exempel. Det skulle vara mycket enklare om flyktingarna fick köpa egen mat som de vill äta och laga själva. I stället för att bli utfordrade som får, påpekar Michel.

Den 20 juli i år fick sig hoppet om att kunna återförenas med resten av familjen på svensk mark en rejäl knäck. Då beslutade riksdagen att flyktingar bara ska ges tillfälligt uppehållstillstånd i 13 månader. Beslutet innebar också ett stopp för anhöriginvandring vilket gör det omöjligt att återförenas som familj i Sverige.

Ändå finns hoppet kvar.

– Jag tror vi har tillräckligt med frihet och kärlek för att klara det här, säger Ebtisam.

Läs mer:

Annons
Annons
Upprop mot utvisningar
Annons
Annons