På motorcykel genom massajland

I slutet av september reste en grupp svenskar till Kenya­ för att åka motorcykel runt bland massaj­byarna och ta del av problematiken kring kvinnlig köns­stympning. En resa både till det yttre och inre, kantad av tvära kast mellan punkteringar och hjärtskärande berättelser.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Livsstil

Nairobi. Solen håller på att gå ner, det röda dammet har fått ett rosa skimmer och från den lilla höjden sträcker sig den karga savannen mot alla horisonter som om den var oändlig.

– Vi kanske har åkt fel … följe­bilen verkar ju inte komma så det kanske är bäst att vi vänder tillbaka.

Den här dagen har sällskapet fått lämna en motorcykel på gästhuset på grund av en trasig bränsletank och Lars Klingsbo, initiativtagare till resan och som annars brukar visa vägen, får åka med följebilen.

Det övriga gänget som består av Daniel Orevi, Thomas Liljeberg, Stefan Klingsbo och LiseLotte Lyxell har som vanligt åkt före bilen och som många gånger innan har de smala kostigarna gjort att bilen halkat efter och motorcyklarna som smidigt tar sig mellan diken och taggbuskar kört i förväg. Den här gången lite väl långt.

– Ja man kommer långt med bra självförtroende, skrattar Lars när gänget slutligen möts igen.

Resan ut i massajland började dock några dagar tidigare med en kalldusch av intryck i Kibera, Afrikas näst största slum, hämtning av motor­cyklarna i den kaotiska Nairobi­trafiken innan nästa djupdykning rakt ner i verkligheten.

Magdelene Kelel, som är massaj, möter upp gänget efter middagen och berättar om den komplexa problematiken med kvinnlig könsstympning i den stolta massajkulturen.

– När du är barn har du ingen aning om vad som väntar. De förbereder dig genom att berätta om vikten av det du ska gå igenom, du blir tillsagd att inte skrika, visa respekt och inte störa din pappa. Men mitt i allt går det inte att ta in, för du är så rädd.

Könsstympning har varit förbjudet i Kenya sedan 2011, men trots det är det så många som 90 procent av flickorna ute på landsbygden som fortfarande genomgår ritualen.

– De börjar hela ceremonin med att säga att de förmodligen kommer skära tre gånger, men inte förrän allt är borta är det klart. Det är barnsaker som måste bort från din kropp för att du ska kunna bli vuxen, fortsätter Magdelene, som själv blev könsstympad som 14-åring.

– Att könsstympning är så utbredd här … det är ju nästan någonting som kan göra ont i ens egen kropp. Det är så otroligt svårt att sätta sig in i, säger LiseLotte. Men det är ju det som gör den här resan så speciell, att det inte bara är en nöjesresa.

Så är det dags att ta färden ut ur civilisationen. Motorcyklar och följebil packas för den cirka sex timmar långa resvägen och förväntan är hög.

– Jag har svårt att ens föreställa mig hur det kommer bli, säger Daniel, det här är första gången som jag är i Afrika.

Lars, som annars jobbar som biståndsarbetare för PMU, vill ta med sig handlingskraftiga människor ut i verkligheten och exponera dem för problematiken i hopp om att väcka ett engagemang mot könsstympning som även kan följa med hem.

– Vi turistar inte när vi går ut här, vi träffar människor som vi hör ihop med. Några är vänner till mig. Och det tycker jag är det viktigaste med den här resan, säger Lars.

Asfaltsvägen byts till grusväg, telefonerna slutar fungera och vägarna blir till slut som upphöjda stigar mellan karga diken där regnperioden spolat bort stora delar av vägen. Men trots de till synes tomma vidderna­ av taggiga­ buskar och torra träd, märks det att savannen är full av liv och det gäller att se upp för både kossor och barn i vägkanterna.

Väl framme vid lägret möts gänget av värdinnan Lanoi Parmuat.

– Ni klarade det! Ni lyckades ta er hela vägen hit.

Lanoi är även hon massaj och en av få som vågade säga nej när det var dags för henne att som 12-åring bli könsstympad. Tillsammans med sin man Johnson, som är talman i det lokala parlamentet, ägnar hon nu sitt liv åt att förändra tankegångarna och bekämpa könsstympning hos sitt eget folk och genom att visa sitt arbete bland människorna på savannen­ öppnar hon nu upp en helt ny värld för resesällskapet.

Trasiga motorcyklar och punkteringar som får fixas mitt i ingenstans kommer lite i skymundan mellan besöken i massajhyddorna, möten med tonårsmödrar som delar samma man och berättelserna från kvinnorna som samlats för att lära varandra det traditionella smyckeskonsten, för att slutligen kunna ge sig själv och familjen en drägligare framtid.

– Vi träffade en massaj som själv sa att ”tid är pengar”. Han menade att under tiden som de hämtar vatten så kan de inte göra något för att förbättra sin egen situation för all tid går åt till att hämta vatten, säger Daniel.

Den påtagliga torkan i savannens alla hörn bekräftar vittnesbörden om vattenbrist och de mest grundläggande behoven som vatten och mat för dagen visar­ sig vara den största bromsklossen för både utveckling och jämställdhet.

På kullen i skymningen är den närmsta utmaningen för det vilsna gänget att inte köra omkull i mörkret på vägen hem. Men inte ens natten kan dölja den största utmaningen bortom mörkret; att förändra ett tusenårigt beteende och få massajerna att själva vilja sluta med det barbariska som nu sker i hemlighet.

Annelie Edsmyr

Fakta:

Punkteringar och vilda djur på mc-resan

När: Resan gjordes 20–28 september 2014. 82 mil körde gruppen på motorcykel.

Besökta områden: Nairobi, Kibera, Kajiado, Naretoi (sydöstra Kenya), Amboseli.

Tekniska utmaningarna längs vägen: Fyra punkteringar, ett hål i bensintank, fyra lossnade blinkers, en trasig termostat, en motor utan olja med mera. 

Djur längs vägen: Bland annat drome- darer, zebror, kor och getter.

Initiativtagare och ”reseledare”: Lars Klingsbo i privat regi, annars koordinator på biståndsorganisationen PMU.

Foto: Annelie Edsmyr / Johanna Litsgård Lebourne
[x]
Annons
Annons
Attacken mot synagogan
Annons
Annons