Patrik Hagman: Min tro bär i sorgen efter frun och sonen

Hjälper kristen tro i mötet med döden? Efter tre förluster av nära familjemedlemmar är teologen och författaren Patrik Hagmans svar kort men enkelt, ”det beror på hur din kristna tro ser ut.”
I boken ”Sorgens gåva är en vidgad blick” berättar Patrik Hagman sin egen historia om förlusten av sin far, sin son och sin hustru. Och om vägen vidare.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Livsstil

Det är en gråmulen dag i centrala Stockholm. Patrik Hagman är på väg från Borås, där han medverkat vid ett präst- och diakonmöte. Jag sitter vid ett cafébord utanför ett hotell nära Centralen. Vi ska mötas här och samtala om hans bok. Om sorgerna och om hur tron påverkat sorgearbetet.

Men tåget är försenat och på grund av angränsande möten inför boklanseringen tvingas intervjun inledas på en sprakig telefonlinje. Täckningen klipper och samtalen bryts mitt i meningar.

Det är maximalt oidealiska förhållanden för att prata personligt om liv och död. Sorg och saknad. Tro och tröst.

Men med hjälp av tågets uppkoppling lyckas vi så småningom få till stånd ett wifi-samtal som inte bryts varannan minut. Och genast sker liksom en förtätning i samtalet.

Teologen och författaren som sökt skydd i det folktomma utrymmet mellan två tågvagnar talar lugnt och sakligt om den berättelse som blev hans. Om pappan som dog i cancer när Patrik var 21 år gammal. Om sonen Joel som gick bort i samma sjukdom som sexåring och om hustrun Kika som för bara ett år sedan oväntat och skoningslöst rycktes bort i en plötslig hjärnblödning.

– För mig blev skrivandet en del av sorgeprocessen efter Kika, berättar han.

När i sorgeprocessen förstod du att det här skrivandet skulle bli en bok?

– Egentligen nästan på en gång. Att skriva boken har varit en märklig upplevelse. Medan Kika levde hade jag skrivit på en annan bok och det hade gått trögt. Jag var liksom trött på mitt eget språk. Men när jag började skriva om min sorg på det här sättet kändes det väldigt skönt. Det gick lätt att skriva. Arbetet med boken har både varit jätteinspirerande och jättesorgligt på samma gång.

Patrik berättar hur han efter­ Kikas död, började läsa de dagböcker hon skrivit under­ tiden­ då sonen Joel var som sjukast­.

– Jag läste dagböckerna dagarna efter hon hade gått bort. Det var när jag var helt i chock. Jag ville hålla kvar hennes röst ett tag till.

– Det kändes betydelsefullt att få läsa de fina saker hon skrivit om mig. Det blev en bekräftelse på det jag egentligen redan visste. Att hon också tyckte att vi hade en fin relation tillsammans. Sedan fanns det så klart också kritik mot mig. Var annars ska man ventilera det man tycker skaver hos den människa man lever med, än i en dagbok? Men det var inget som chockade mig, utan saker jag själv kände till.

I boken har du med en del utdrag från brev och dagboksanteckningar från Kika.

– Ja, jag ville ha med en del av Kikas tankar för att bredda perspektiven lite. Mitt perspektiv som teolog kan bli lite speciellt och jag ville spegla Kikas egen resa i de här frågorna. Jag vet också att hon själv gärna ville dela med sig av sina erfarenheter från vår sons sjukdomstid. Därför kändes det fint att ha med några kortare texter från henne.

Det är svårt att inte beröras av Patrik Hagmans resa från gift förälder till ensam kvar. I sin bok skriver han om att han inte vill fastna i ”varför-frågorna” utan att välja tacksamhet i stället för självömkan. Något som utifrån kan verka som en nästan omöjlig prestation.

– Jag tänker att det är en fråga om hur man lever sitt liv. Det går inte att börja vara tacksam när någonting hemskt händer om det inte har varit en livshållning innan dess. Jag är inte intresserad av att presentera en oslagbar taktik i sorgearbete. Men jag försöker beskriva varför kristen tro för mig är relevant också i sorgen.

Vid den första stora sorgen, den efter pappan, hade många bett och profeterat om ett förestående helande. Patriks pappa var rektor och en välkänd profil i Österbotten Finland. Kanske skulle ett gudomligt ingripande i hans sjukdomstillstånd bli det mirakel som skulle vända den nedåtgående trenden kyrkorna. Så blev det inte.

För Patrik Hagman blev pappans död i stället startskottet på en teologisk resa. Han var inte längre intresserad av en teologi som presenterade kristen tro som ”livets special-effects-avdelning”, som han uttrycker det. I stället började sökandet efter en tro som håller även när det värsta har hänt.

– Det var ett viktigt vägval för mig. Hade jag inte tagit det steget hade jag blivit tvungen att lämna min tro. En av frågorna jag vill ställa i den här boken är: Hjälper kristen tro när man möter döden? Mitt svar är att det beror på hur din kristna tro ser ut. Är den ett inrutat system med bestämda lagar? Eller handlar din tro om att det finns hopp och kärlek även i döden – att nåden kan dyka upp var som helst?

– Jag har aldrig fascinerats av tro och teologi som tankesystem i sig själva. För mig har grundkriteriet för bra teologi varit att teologin måste gå att leva.

Rösten med den finlandsvenska accenten är lika klar och behärskad som när den hörs i litteraturpodcasten Läsarpodden. Men den här gången talar Patrik Hagman inte utifrån andras böcker utan utifrån sitt eget liv. Jag trycker hörluren tätare in i örat. Hör ljudet från tåget som angör Stockholms central medan Patrik berättar om den respons han hittills fått.

– Jag sommarpratade i finlandsvensk radio och använde en del av de här texterna. Jag blev positivt överraskad av att så många hörde av sig och berättade att de känt igen sig.

Kände även människor som inte delar­ det kristna perspektivet igen sig?

– Ja, så förstod jag det. Men det är ju det som är det märkliga – att inför döden är ju nästan alla kristna i sitt sätt att tänka, säger Patrik Hagman som nu gått vägen från Centralen och plötsligt slår sig ner framför mig.

– Inför mötet med döden känner människor att det här språket är det enda som fungerar, fortsätter han medan vi skrattar till åt det komiska i att det samtalet fortsätter utan avbrott. Fast nu ansikte mot ansikte.

Vad vill du förmedla med boken?

– Hopp. Det är nog det viktigaste. Jag hoppas att boken får bli ett vittnesbörd i den kyrkliga meningen – att mitt liv kan få reflektera den kristna tron. Och kanske också få betyda något också för den som vill förstå kristen tro.

Samtidigt säger han att en del människor i sorg säkert blir provocerade över vissa saker han skriver i boken.

– Många tycker säkert att jag verkar ha väldigt lätt för att gå vidare. Och det har jag förståelse för.

Mycket har hänt i Patrik Hagmans liv under året. Dagen efter han skickade bokmanuset till förlaget började en händelse­kedja som ledde till att han nu åter är gift. Med en gemensam vän till honom och Kika, som känner till hans resa och sorgeprocess.

– Det ligger en frestelse i att tänka att ett liv har tagit slut och ett nytt har börjat. Men min utmaning i dag är att integrera min sorg i det här nya och inte bara gå vidare.

Patrik Hagman reser sig upp och vi tar några bilder innan han ska skynda in till hotellet bakom oss för nästa intervju. Under läsningen av ”Sorgens gåva är en vidgad blick” har ett citat från artisten Laleh ringt i mitt huvud. ”Sorger är som sånger, man övar – kanske blir man bättre.” Jag känner att jag måste veta. Är det så? Är sorg något man kan lära sig?

– Jo, så är det absolut. Jag har verkligen känt ibland att det här har jag gått igenom förr. Samtidigt kan det vara lömskt för visst har det varit stora skillnader också. När vår son, som varit sjuk länge, dog kom sorgen också med en lättnad. Den känslan infann sig inte alls när Kika dog. På så sätt är varje sorg unik.

Fakta:

Patrik Hagman

Ålder: 40 år.

Bor: Vasa i Finland.

Yrke: Docent i politisk teologi vid Åbo akademi och författare.

Tidigare­ böcker: ”Om kristet motstånd”, ”Söndagsskola­ för vuxna”, ”Inte Allena: Varför Luthers syn på nåden, Bibeln och tron inte räcker” (tillsammans med Joel Halldorf).

Annons
Annons
Annons
Annons