Så helade Gud Rebeccas trasiga självbild

Malmö. När dansaren och fotografen Rebecca Wallin mötte Gud för 14 år sedan tog hennes liv en helt ny riktning. Hennes brustna hjärta blev helt och självföraktet försvann.– I dag präglas mitt liv av förlåtelse, försoning och glädje.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Livsstil

Hon syns på långt håll. Klädd i en roströd kappa med kameran hängande på ena axeln kommer­ hon gående mot det hotell i Malmö där vi har stämt träff.

Hon passerar genom svängdörrarna med några bestämda steg och hälsar glatt.

Medan vi beställer varsin kaffe, hinner hon berätta att det händer jättemycket spännande saker just nu.

– Dels i mitt företagande men också i församlingen på den lilla ort där jag bor. Men vi kanske ska ta det från början? säger hon på utpräglad skånska och slår sig ner i en soffa.

Rebecca Wallin växte upp i ett fiskeläge på Österlen.

– Jag är ett riktigt Österlenbarn, som tidigt uppmuntrades att våga tänka fritt och att tro på mig själv.

Hon beskriver sin uppväxt som kärleksfull. Konstnärlighet och entreprenörskap var naturliga inslag och självständighet premierades.

Ingen av hennes föräldrar var troende, men Rebecca hade en barnatro och försökte under konfirmationstiden förstå vem Jesus var – utan framgång.

– Sedan jag var 15 år har jag varit en sökande och högpresterande person. Det var kanske det som krävdes för att följa drömmen om att bli dansare, säger Rebecca.

16 år gammal flyttade hon de 22 milen från hemmet i Skillinge och började studera på dansprogrammet vid Sturegymnasiet i Halmstad.

Hon trivdes med utbildningen men hade svårt att förhålla sig till de snäva kroppsidealen. Att ständigt se sig själv framför stora speglar skapade en press att hela tiden försöka bli smalare.

– Jag började experimentera med dieter och fick ätstörningar. Jag föraktade mig själv och min kropp.

Självföraktet blev än värre när hon efter avslutad gymnasieutbildning flyttade till Nice för att studera vid en professionell dansskola.

– Disciplinen var stenhård och från första dagen ville jag åka hem. Men jag bet ihop.

Rebecca fortsatte att svälta sig själv parallellt med att hetsäta, men orkade till slut inte bära sin kamp ensam. På telefon från Frankrike erkände hon en dag för sin mamma hur dåligt hon egentligen mådde.

– Mamma ordnade så att jag fick besöka ett akut rehabiliteringshem i Trelleborg under påsklovet. Där fick jag verktyg för att hantera mina destruktiva tankar, men tomrummet i mitt inre fylldes inte.

Det hårda livet som dansare fortsatte när Rebecca som 19-åring kom in på Balettakademin i Stockholm. Självbilden var fortfarande kantstött och hon beskriver hur hon under det året mest kände sig arg, ledsen och förvirrad.

Efter ett år flyttade hon till Göteborg, där hon lärde känna en kristen tjej som också var dansare.

– Jag hade många fördomar om kristna. Men genom min kompis förstod jag att Gud inte behöver placeras i en box och att även kristna kan vara sprudlande glada eller bli arga. Hon hade någonting som jag ville ha.

Rebecca kom med i en Alphagrupp där ett hon i en avslappnad miljö fick lära sig mer om kristen tro.

– Vi träffades på ett kafé i centrala Göteborg och jag fick äta muffins och dricka kaffe som normala människor gör. Jag minns att jag skrev Jesus- finns du? i min anteckningsbok, men jag visste redan svaret.

Hennes akilleshäl var vad familjen skulle tycka. Och vad tyckte hon själv? Var det inte lite omodernt och förlegat att bli kristen?

– Så gick mina tankar. Jag var uppfostrad att tänka självständigt och var rädd för vilka konsekvenser det skulle få om jag tog det här steget.

Men det gick inte längre att backa.

– När ljuset väl börjar sippra in, händer det något i hjärtat.

Våren 2002 bjöd hon in Jesus i sitt liv, och en ny resa tog sin början. Men beslutet att bli frälst växte fram och Rebecca kan inte referera till någon himlastormande frälsningsupplevelse.

– För mig var det oerhört viktigt att själv få öppna dörren när jag var redo. Det skedde helt naturligt, under en bilresa. Jag insåg helt enkelt att jag var kristen.

Men förändringarna på insidan var desto mer dramatiska.

Det påverkade allting, berättar Rebecca.

– Jag kände att jag var Guds älskade barn.

I mötet med Gud fick hon uppleva hur hon kunde förlåta sådant som tidigare känts omöjliga att förlåta, och hon fick en ny självbild där hon äntligen blev fri från den kroppsfixering hon lidit av.

I samma veva blev hennes mamma svårt sjuk i cancer.

– Vi fick ett halvår tillsammans och det är de finaste sex månaderna i mitt liv. Jag var med henne i dödsögonblicket och det sista jag sa till henne var ordet Jesus. Att min nyfunna tro höll och bar mig genom detta är bland det största jag har varit med om.

Något år senare fick Rebecca även se hur hennes syster kom till tro.

– Det är fantastiskt att hon numera också är min syster i Herren.

I dag är Rebecca åter tillbaka i skånska Skillinge, men nu med man och fyra barn. Familjen bodde i Halmstad under många år, där Rebecca undervisade i dans, men i juni 2014 tog de sitt pick och pack och flyttade till Österlen – dit de hade känt en stark längtan och där Rebecca nu arbetar som frilansande fotograf, ett intresse hon länge drömt om att utveckla. Hon har även startat en kommunikationsbyrå tillsammans med en annan småbarnsmamma.

– Det är så spännande att se hur saker och ting faller på plats. Jesus är högst närvarande hela tiden, inte minst i mitt företagande. Det händer mirakel hela tiden.

Rebecca har hittat hem, i dubbel bemärkelse, för det är inte bara hennes karriär som blomstrar. På senare tid har hon och familjen också fått vara med och se hur församlingen de är medlemmar i – Skillinge misisonshus – fått bli ett nav i bygden.

– Skolan har lagts ned, men kyrkan har blivit en samlingsplats. Det kommer massvis med barn till våra samlingar, SFI bedriver undervisning här och församlingen får vara en naturlig del i folks vardag.

Vad tror du hade hänt om du inte hade mött Gud?

– Jag hade säkert varit framgångsrik i världen, för jag hade en väldig drivkraft, det har jag fortfarande, men jag hade nog gått den väg jag trodde man måste gå för att lyckas oavsett vad det skulle kosta, och varit väldigt hård mot mig själv.

– I stället blev det som att mina ögon öppnades och jag blev mjuk. Tidigare trodde jag att styrkan låg i att fortsätta framåt och aldrig känna efter, men jag insåg att styrkan låg i min svaghet.

– Så det var väldigt härligt att jag tog det steget, säger Rebecca och skrattar.

Glädje är ett ledord för dig som du ofta återkommer till, varför?

– Glädjen är alltid är viktigast – i de val jag gör, i mina relationer, i mitt jobb. Och glädjen är ett sätt för mig att känna Gud. Det är så vi kommunicerar, via inre glädje på något sätt, att jag känner här ska jag gå. Och jag håller mig till det i livets olika skeenden.

– Att vara kristen är en spännande resa full av glädje och kärlek. Och vart det än barkar så är det i tillit och med en omsorg, där jag kan få falla. Jag känner mig trygg och lugn.

Therése Alhult

Fakta:

Rebecca Wallin

Ålder: 35 år.

Familj: Maken Jonathan, 37 år, musiker, Elliot 10, Noel, 7,5, Charlie, 4 och Agnes 1,5 år. Samt hunden Tyra.

Bor: I ett hyrt hus i Skillinge på Österlen.

Gör: Fotograf och entreprenör. Är även utbildad dansare och gymnasielärare i dans.

På fritiden: Fotograferar, träffar vänner och är tränare i en av sönernas fotbollslag.

Inspireras av: Folk som vågar gå sin egen väg.

Ledord i livet: Glädje.

Annons
Annons