Så upptäckte ”Hej Sonja” att Jesus lever

Göteborg. Många unga följer profilen ”Hej Sonja” på sociala medier, men ingen har vetat hur åren av depressioner och social fobi höll på att smula sönder henne inifrån.Till slut orkade inte mer. Hon hade hört att det fanns kraft i namnet Jesus, så hon chansade och bad.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Livsstil

Det känns som om jag hamnat i ett läge där jag måste välja mellan att leva eller att dö.

Orden är dramatiska, men precis så kände Sonja Abrahamsson när hon i augusti förra året satte sig för att skriva ett inlägg på sin blogg.

– Allt kändes så meningslöst. Bara tomt.

Sanningen hade just gått upp för henne, att hon i mer än halva sitt liv hade hon gått i och ur depressioner i olika nyanser och hela tiden mått otroligt dåligt.

– Jag hade aldrig varit riktigt glad och orkade bara inte fortsätta så. Jag var tvungen att välja väg.

Vi sitter och pratar i Smyrnakyrkan i Göteborg, i deras just nu tomma församlingsvåning. Sonja talar lugnt och eftertänksamt på västerbottniska, och får mig, som gått upp tidigt och tagit tåget tvärs över Sverige över dagen, att hämta andan.

Sonja är en välkänd profil för många på sociala medier. Under signaturen ”Hej Sonja”­ finns hon både på Facebook och Insta­gram men det är via sin blogg hon har gjort sig ett namn. Embryot till den drog hon igång för tolv år sedan, när hon fortfarande bodde i byn Latikberg utanför Vilhelmina. Det var innan­ hon flyttade till Kungälv, där hon i dag bor med sina barn och deras pappa.

Under åren har hon skickat ut videoklipp, bilder och inlägg om tv, media och annat hon sprungit på. Inlägg som lästs av många. Men det här inlägget, där hon valde att bli personlig, var annorlunda och ledde till många kommentarer, hjärtan och igenkänning från följarna. De hade ingen aning om att bloggen var hennes ventil till yttervärlden på grund av den svåra sociala fobi hon led av och som gjort henne allt mer isolerad.

– Jag vågade inte gå ut, ville bara sitta hemma. Bara någon tittade på mig kändes det som att det brände i skinnet. Att lära känna folk kändes läskigt. Jag ville inte ha några nära relationer.

Men den där augustidagen blev en vattendelare på mer än ett sätt.

– Jag hade läst att det fanns kraft i namnet Jesus, så jag började be. Utan någon förväntan på att det skulle funka, även om jag hoppades, så gick jag runt hemma i lägenheten och bad Jesus om hjälp. Att han skulle ta bort allt ont från mig, mitt självhat och min osäkerhet.

– Sedan var det som om någon drog undan en gardin och efter att ha gått runt med en avgrundskänsla inom mig slog det mig bara att Jesus lever. Jag blev så uppfylld av det, och gick och tänkte Jesus lever! Han dog inte, han är här. Hos mig. Det var en jättehäftig känsla, säger Sonja och ler stort.

Hon strålar när hon pratar, och jag blir helt tagen av hennes framtoning. Så skör, men samtidigt tydlig och stark i sina formuleringar.

– Jag vet att jag alltid har letat efter något, som om det var något jag hade glömt bort och sedan plötsligt kom på. Som ett aha, säger hon.

Och det är precis den känslan jag får. Som att hon egentligen alltid varit troende och sitter på djup kunskap, inte att hon precis fått en tro som liksom ramlat över henne.

Det första som hände när gardinen drogs bort var att hon kände en stark maning att gå till kyrkan, hon som knappt vågade gå ut med soporna.

– Men jag fick kraft att klara av det, och i början när jag blev frälst ville jag hela tiden slita tag i folk och säga ”Han lever”, men så har jag ju min sociala fobi som jag fortfarande kämpar med så jag gör ju inte sånt, men jag hade min blogg och där skrev jag.

Där har man sedan november, då hon valde att berätta om sin tro, kunnat följa hennes väg. Och kommenterarna har inte låtit vänta på sig, både från dem som hejar på och tycker att det är spännande, men även från dem som tror att hon skämtar och är ironisk.

– Det kanske finns desom tycker jag är konstig och galen, men det här är på riktigt, det är sant. Jag har upptäckt något som jag inte hade sett och som jag hade missförstått, och jag vet att det finns fler som har missat de här grejerna.

Som det här med varför vi firar jul. Det var först i julas hon förstod vad julsångerna verkligen handlade om, och hon gjorde ett långt, roligt och väldigt delat inlägg om det på sin blogg den 25 december under rubriken ”Fem spännande saker som jag hade missat med kristendomen”.

Och nu ska du fira din första påsk som kristen, hur känns det?

– Helt ärligt så vet jag inte vad som händer på påsken, så det får jag upptäcka. Jag har ingen aning om hur den firas i kyrkorna, men det ska jag få lära mig nu, säger hon och skrattar.

Det hon däremot vet är att mötet med påskens huvudperson gav henne hopp och lust att leva.

– Det är inga små grejer direkt, säger Sonja och skrattar innan hon fortsätter.

– Jag har fortfarande saker att jobba med, men nu när jag har Jesus är det som att det luckras upp allt mer. Det är nog en del av den helandeprocess jag är mitt uppe i. Känslor som jag helst vill glömma, de tar Jesus fram och säger ”Ta en titt på de här.” Han sätter ljus på saker som jag gömt i mörkret. Det är så förlösande, och läkande.

Ett bevis på att det går framåt är att hon snart börjar sitt nya jobb som receptionist.

– Innan jag blev kristen trodde jag aldrig att jag skulle kunna ha ett riktigt jobb eftersom jag hade så svårt att ta mig ut. Jag kände mig helt värdelös, som en trasa. Jag kunde titta på människor i 50-årsåldern och tänka ”Hur har du orkat leva så länge?”.

Men jag upplever inte dig som rädd.

– Det har hänt massor, men jag längtar efter mer frimodighet och öppenhet. Jag vill prata mer om Jesus. Det ber jag om hela tiden.

Nyligen var det en kille från grannbyn i Västerbotten, som också bor i Göteborg nu, som bjöd med Sonja på en konsert med en lovsångsgrupp från Hillsong. Det var första gången hon var på konsert i hela sitt liv. Bara tanken skulle förut gett henne panik och hon var lite orolig innan.

– Men det var spännande. Att komma som nyfrälst, från en miljö där det inte finns något kristet, till att stå med tusentals kristna runt omkring, det var så häftigt.

Även konsertupplevelserna går att läsa om på hennes blogg, den som tidigare låg under Nöjesguiden­, men som sedan ett par veckor i stället drivs från hennes egen Hej Sonja-sajt.

– Jag tror inte att man kan vara på en renodlad nöjessida om man bara vill prata om Jesus. Och det vill jag. Jag vill att folk ska få veta att de kan bli frälsta, som jag, och att det är enkelt. Visa att Bibeln inte är konstig utan helt logisk.

Hennes man gläds åt att hon mår bättre och är helt okej med Sonjas nya liv, även om hon inte pratat så mycket med varken honom eller sin övriga familj om det hela ännu.

– Jag tror att det kan vara lite svårare med människor som känner en väl. Dem har man kört in en roll med. Som en dans nästan. Att ändra stegen i den kan ta lite tid.

– Sen tror jag inte att jag behöver säga så mycket till dem. Jag är trygg med att det ger sig allt eftersom.

Och om någon av dem, eller någon annan som inte ser sig som troende, läser det här – vad vill du säga till dem?

– Att Jesus lever, att han är på riktigt. Frälsningen är verklig och vägen till himlen är öppen genom honom, och det enda du behöver göra är att be om förlåtelse och lägga hela dig själv och ditt liv i Jesu händer, säger Sonja, och jag märker att hon själv blir berörd av orden.

– Han räddade mig, och han räddar mig hela tiden.

Fakta:

Sonja Abrahamsson

Ålder: 31 år.

Bor: Kungälv, men kommer från Latikberg utanför Vilhelmina.

Familj: Barnen Fia och Svante, deras pappa Joakim och hunden Bella.

Gör: Radiokrönikor för Radio Västerbotten och skriver massor. Börjar snart nytt jobb som receptionist.

Frälsningsdatum: Det lustiga är att jag skrev inlägget den 24 augusti och jag brukar se det som att jag blev kristen den 25:e, så allt gick väldigt fort.

Hej: Sonja har tatuerat in hejhej i nacken.

Fritid: Jag älskar att cykla. Jag gillar att man tar i, och sen får man vila.

#MeToo
Annons
Annons
Annons
Annons