Sten-Gunnar Hedin – människan bakom ledaren

Sten-Gunnar Hedin har varit föreståndare för Sveriges största pingstförsamling. Han grundade och ledde Pingst FFS och har varit drivande i ekumeniska samarbeten. Men få vet hur han som ung kämpade envist för att nå sitt kall även när han valdes bort på evangelistskolan. Nu berättar Sten-Gunnar om sitt liv. Om att vara ledare men också bara människa.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Livsstil

TV: Hedins egna ord om livet efter sjukdomen

Sten-Gunnar Hedin och hans hustru Ellen bor på sjunde våningen i ett lägenhetskomplex som kommit att kallas Blåkulla i Solna. Därifrån har han utsikt ända in till centrala Stockholm och kan peka ut alla höga kyrktornen i länet. Han är fortfarande medlem i Södertälje pingstförsamling men brukar numera mest gå till en svenskkyrklig församling eftersom den ligger i samma kvarter – och för att predikningarna inte är så långa.

– Efter hjärninfarkterna blir jag snabbt trött och har svårt med koncentrationen. Då uppskattar jag korta predikningar. Då är Svenska kyrkan suverän. Nu får jag nog igen för alla gånger jag själv predikat för länge, säger Sten-Gunnar skämtsamt.

I dag handlar livet allt mindre om att förbereda predikningar och sitta i möten. I stället pendlar Sten-Gunnars vardag mellan rehabilitering och att umgås med familjen. Han går ofta till biblioteket, hälsar på sjuka och går långa promenader. En gång i veckan är han även volontär på Second hand i Södertälje pingstkyrka.

Sten-Gunnars närminne har påverkats av hjärninfarkterna för två år sedan. Däremot är det inget fel på hans historiska minne. Många minnen är glada och ljusa, men det finns också de som smärtar fortfarande. Då klappar sig Sten-Gunnar över bröstkorgen och hans vanliga småskojiga ton blir allvarligare.

”Först är det tron på Gud, sen är det umgänget med familjen, sen är det arbetet för Gud.”

Så stod det på lappen som Sten-Gunnar Hedin hittade fasttejpad på sitt skrivbord när han kom hem efter en lång arbetsdag. Hans elvaåriga dotter Emelie hade skrivit lappen innan hon gick och la sig för att sova. Sten-Gunnar brukade ofta komma hem när barnen redan hade somnat.

– Det var både gripande och sorgligt. Men det är sant. Jag var dålig. Lappen handlade om att vara hemma och bry sig. Det blev en tankeställare men kanske ingen större förändring. Hon har dock naturligtvis rätt.

Det har nu gått 19 år sedan den skrevs men lappen finns fortfarande kvar som en påminnelse. Sten-Gunnar har i dag en mycket god relation till sina barn, men han medger att han ofta ställt alltför höga krav på sig själv i sitt arbete. Han måste hinna. Han måste klara av.

– Jag tillhör en generation som fick höra att arbetet för Gud är det viktigaste. Ibland pratar vi predikanter om att förväntningarna från församlingarna kräver allt av oss. Men jag har inte upplevt det så. Snarare har det varit mina egna idéer och krav.

Åren 1997–2006 var Sten-Gunnar Hedin föreståndare i Filadelfiakyrkan i Stockholm. Dessförinnan hade han varit föreståndare i Södertälje och i Kristinehamn. Trots gedigen erfarenhet var han nervös inför sitt nya uppdrag. Och det dröjde inte många år innan tjänsten växte ytterligare.

År 2001 var han med om att starta och leda Pingst – fria församlinga i samverkan (Pingst FFS). Några år senare aktiverades även trossamfundet Pingst där Sten-Gunnar Hedin blev föreståndare.

Plötsligt betraktades han som talesperson för hela pingströrelsen, något som skapade möjligheter men också innebar stort ansvar.

– Det här är min modell - men som jag dåligt efterföljer, säger Sten-Gunnar och pekar på några träsnidade gubbar som står på en låg byrå i sovrummet i lägenheten i Solna.

Träfigurerna föreställer Jesus som böjer sig ned för att tvätta lärjungarnas fötter.

– Det står så fascinerande i Bibeln att Jesus – han som visste att all makt låg i hans händer – knyter handduken om livet och böjer sig ned. Han säger att den som vill vara störst ska vara den andres tjänare. Det är en suverän ledarskapsfilosofi, säger Sten Gunnar Hedin.

Menar du att du själv inte har lyckats leva så?

– Nej, jag tror inte det – men jag har försökt.

Sovrummet är fullt av saker som påminner om hans olika kyrkliga engagemang. Varje sak har en berättelse och ett minne. I ett av hörnen står Lewi Pethrus ordförandestol. Sten-Gunnar Hedin har också en tecknad bild med pingstprofilerna C G Hjelm, Lewi Pethrus och Sven Lidman tillsammans.

På en vägg hänger ett autentiskt bibelark från Sveriges första bibel från år 1541 inramad. Och bredvid hänger Israels självständighetsförklaring på hebreiska.

Han har även två ikonbilder, en med barmhärtighetens moder Maria och en annan med Jesus.

– Jag har både Lewi Pethrus och ikoner på väggarna. Folk brukar bli så irriterade över det, säger Sten-Gunnar och skrattar.

Mariabilden fick han som tack för avslutat uppdrag som visitator på den ekumeniska kommuniteten Bjärka Säby, som var ett av Sten-Gunnars många engagemang utanför ordinarie tjänst.

Han har även startat den kristna nykterhetsrörelsen Vita, drivit kampanjen Bevara äktenskapet, varit förbundsordförande för Riksförbundet pensionärsgemenskap (RPG) och varit styrelseordförande i Läkarmissionen.

– Att jag hunnit beror delvis på att Ellen burit den tyngsta bördan hemma.

Ellen är Sten-Gunnars fru sedan 45 år. Tillsammans har de fem barn och tolv barnbarn. Sten-Gunnar berättar hur han och Ellen har kompletterat varandra genom livet. Inte minst under de senaste åren när båda varit sjuka.

– Vi klarar oss. Där jag är klen i huvudet där är Ellen bra. Och så kan jag röra armarna lite bättre än hon.

Med olika diagnoser har Ellen varit fysiskt sjuk under flera år, men för två år sedan fick Sten-Gunnar själv tre hjärninfarkter. Efter två veckor på sjukhus hamnade han på Stockholms sjukhem – en plats där han i sitt yrke ofta besökt sjuka och döende församlingsmedlemmar. Att själv hamna på samma avdelning kändes tungt.

– Jag kan säga att jag hört bruset av Kokytos – den svarta ångestfloden i den grekiska mytologin.

Hjärninfarkterna slog ut både talet och motoriken. Sten-Gunnar Hedin har fått kämpa hårt för att återigen kunna prata och gå. Samtidigt har erfarenheterna lärt honom mer om Gud.

– Jag vet nog mer om Fadern i dag. Min tro har inte förändrats, men det jag tidigare trodde, kan jag i dag säga att jag vet.

Sten-Gunnar Hedin känner sig nu mer levande än förr. Han har tvingats stanna upp och lärt sig att inte ta något för givet.

– Jag hade alltid en massa projekt. Något som skulle slutföras. Nu vet jag att livet kan förändras snabbt. För mig och Ellen handlar det numera om nuet.

Sten-Gunnar Hedin växte upp i skogsbyn Lillterrsjö utanför Ramsele i Västernorrlands län. Han hade sju syskon och var själv någonstans i mitten. Hans pappa arbetade med Vägförvaltningen och byggde broar och via­dukter.

Eftersom pappan var vänsterradikal och inte trodde på Gud blev Sten-Gunnars mamma utesluten ur pingstkyrkan när de gifte sig. I stället blev hon baptist under några år fram till dess att Sten-Gunnars pappa blivit frälst. Då blev de återigen pingstvänner.

Sten-Gunnar var bara tolv år när han kände en kallelse till tjänst för Gud. Det var nyårsnatten 1960. Han var hemma ensam i vardagsrummet när han upplevde det.

– Det var så starkt. Bo Setterlind har skrivit strofen ”himlen har landat på ett grässtrå, därför darrar det”. Ungefär så kändes det.

Så fort Sten-Gunnar gått ut skolan sökte han till bibelskola för att bli evangelist. Efter en kortare evangelistkurs var tanken att han skulle gå som lärling bredvid en mer erfaren evangelist för att sedan få egen tjänst i en församling. Innan Sten-Gunnar reste till bibelskolan i Rusksele ordnade hans hemförsamling avskedsmöte och gav honom en ny inbunden Segertoner-sångbok. Full av förväntan åkte Sten-Gunnar till bibelskolan.

I slutet av kursen kom församlingsledare till skolan för att göra en så kallad okulärbesiktning för att bedöma vilka elever de skulle kalla till sin församling. De satt med under lektionerna för att känna in. Att få en kallelse skulle alltid ske på församlingens initiativ. Det ansågs mycket suspekt att ansöka om en tjänst.

Efter kursens slut fick Sten-Gunnar Hedin dock ingen förfrågan om tjänst. Han blev aldrig utvald. I stället åkte han tillbaka till hembyn igen. Fast besluten att ändå bli evangelist återvände han till bibelskolan året därpå. Och därefter ytterligare ett år. Bara för att inte bli utvald på nytt.

– Det var väldigt svårt. Jag kan nog erinra mig smärtan. Samtidigt var det en slags befrielse. Jag hade gjort vad jag hade kunnat. Jag tvivlade inte ens, utan var då tämligen säker på att jag hade misstagit mig. Och jag begriper dem som inte valde mig. Jag kunde inte spela, jag kunde inte sjunga och jag var ingen lysande talare direkt.

Men när Sten-Gunnar packat ihop sina saker för att åka hem igen kom slutligen ett telefonsamtal. Olov Klintefelt, föreståndare i Junsele pingstförsamling, erbjöd honom att gå som praktikant bredvid en annan erfaren evangelist. Sten-Gunnar blev glad men bävade också inför vad som väntade.

– Det var vägen ut. Men det var ett äventyr. Det går inte att jämföra med dagens verksamhet. Jag hade längtat efter att träffa människor, men det var fruktansvärt svårt.

Att knacka på dörrar och göra hembesök för att sälja kristen litteratur och vittna om Gud var som en mardröm för Sten-Gunnar. Medan han kämpade med sitt självförtroende och sitt mod skulle han samtidigt hålla i väckelsemöten varje kväll. Men våndan och rädslan förvandlades snart till något helt annat.

– Jag lärde mig mycket under året jag var där. Det blev i stället min glädje att träffa enskilda människor i samtal.

Därefter blev Sten-Gunnar Hedin kallad till olika församlingar. I början som predikant och evangelist. Därefter som pastor och föreståndare.

Har du varit samma person som ledare som du är privat?

– Jag hoppas det. Men det är nog svårt att bedöma själv. Eftersom mina förutsättningar är begränsade kan jag bara vara den jag är – så har jag tänkt. Men det har funnits situationer som jag känt att jag faktiskt inte behärskat. Men då har jag valt att försöka dölja det. I stället har jag tänkt att det bara är jag som vet att isen är nattgammal. Jag behöver inte berätta att jag är livrädd. Och det har jag varit många gånger.

År 2000 införde Sverige en ny samfundslag som innebar att alla samfund fick rätt att registrera sig som kyrka. Sten-Gunnar Hedin satt med i förarbetet till den nya lagen och visste att pingstkyrkornas organisation skulle behöva förändras. Fram tills nu stod varje pingstkyrka för sig, som fria självständiga församlingar.

– Det var orimligt att tänka sig att det skulle finnas femhundra pingstsamfund, för så många församlingar fanns det. En gemensam registrering, det som uppfattades vara tvärt emot vår tradition, skulle alltså vara en stor fördel.

Och det fanns flera andra anledningar till varför pingstkyrkan borde bilda samfund, menar Sten-Gunnar Hedin. Pastorer inom oregistrerade kyrkor skulle inte längre ha tystnadsrätt och det saknades mandat att ta beslut inom pingst på nationell nivå. Samtidigt fanns 14 organisationer, stiftelser och aktiebolag inom Pingst (som LP-verksamheten, folkhögskolorna och Dagengruppen) som utåt började likna talesmän för pingströrelsen i stället för församlingarna.

När Sten-Gunnar Hedin och några andra kollegor presenterade idén för församlingarna mötte de hårt motstånd. Ordet samfund var väldigt laddat. I stället gick församlingarna med på att bilda riksföreningen Pingst FFS som skulle samla alla företag och gemensamma verksamheter. I samma stämma som beslutet slogs igenom annonserade även Sten-Gunnar Hedin att Filadelfiakyrkan i Stockholm beslutat sig för att själva registrera sig som samfund. Några år senare öppnades även möjligheten för andra församlingar att ansluta sig.

Du fick med församlingarna in i samfundet i alla fall – var inte det lite lurigt?

– Jag tycker att det var ovanligt förnuftigt. Inte lurigt, men kanske strategiskt, säger Sten-Gunnar med glimten i ögat och ett stort leende.

– Jag var hela tiden förundrad över det stora motståndet mot att bilda samfund, som egentligen är det allra frommaste. I lagen står det att samfund ska ägna sig åt gudstjänst och andliga övningar. Det begriper jag inte att någon pingstvän kan vara emot.

Som pingströrelsens talesman har Sten-Gunnar Hedin fått chans att träffa många omtalade personer. En av dem var Sveriges förre statsminister Göran Persson. Efter en Pridefestival, där två socialdemokratiska statsråd skanderat vulgära förolämpningar gentemot Kristdemokraterna och dess dåvarande ledare Alf Svensson, skrev Sten-Gunnar Hedin ett argt brev till statsministern.

– Jag skrev om min frustration. Att jag, som hade känt mig hemma i Socialdemokraterna, inte längre kunde tänka mig att stödja något sådant.

Göran Persson kontaktade Sten-Gunnar Hedin och bjöd hem honom. Efter flera bra och uppriktiga samtal blev de goda vänner. Och Sten-Gunnar lyckades även bjuda in Göran Persson till pingströrelsens predikantvecka.

– Jag tyckte det skulle vara intressant att ha honom där. Han är en bra talare och anspelar ofta på bergspredikan eller andra bibelställen i sina tal. Han behövde få möta ledare från en levande folkrörelse. Det var roligt att han både hade tid och ville.

En annan bekantskap som väckt uppmärksamhet är Sten-Gunnar Hedins författarsamarbete med den katolska biskopen Anders Arborelius. Idén om en gemensam bok uppkom efter ett antal debattartiklar som de skrivit. De hade båda reagerat på förre ärkebiskopen K G Hammars kontroversiella och kritiska uttalanden om jungfrufödsel och om Gud under dinosauriernas tid.

– Jag tänkte så här: Det finns en internationell pingströrelse med hundra miljoner människor som tror ungefär som jag, att Gud är evig och inte bara en skapelse av oss. Och det finns drygt en miljard människor som är katoliker. Om jag och biskopen för det katolska stiftet, som representerar så olika traditioner, kunde säga något gemensamt, så skulle det på något sätt framgå att det är fler som tror att Gud är just Gud.

Och just ekumenik är något som länge har legat Sten-Gunnar Hedin varmt om hjärtat – ända sedan han som ung predikant träffade en livs levande katolik för första gången i Södertälje. Det var 1972. Sten-Gunnar Hedin var 24 år gammal och den katolske kyrkoherden hade bett om att få bli medlem i det lokala ekumeniska organet.

Sten-Gunnar gick på mötet för att förklara att pingstkyrkan absolut inte kunde vara medlemmar om katolikerna var det. Men han ändrade snart sin syn.

– Kyrkoherden höll ett kort föredrag. Det var egentligen inget märkvärdigt. Han sa bara att om vi ska komma närmare varandra kan vi skapa gemenskap med några som tycker som vi – men då kommer vi samtidigt längre ifrån andra. Lösningen är egentligen att vi alla flyttar oss närmare Jesus.

Sedan dess har ordet släktskap varit centralt i Sten-Gunnar Hedins sätt att se på olika kristna traditioner och kyrkor.

– Vi kyrkor är som en stor familj med vuxna barn – var och en med sina egna familjer som utvecklat egna traditioner. Men släktbanden går tillbaka till samma far.

Har din teologi förändrats?

– Ja, den har fördjupats. Jag skulle snarare uttrycka det som att livserfarenheterna har förändrat min relation till Gud.

Samarbetet med Anders Arborelius har fått både ris och ros. Sten-Gunnar Hedin har ofta fått kritik och även om han varit medveten om att det tillhört hans roll, har han ändå aldrig riktigt vant sig. Särskilt när han tvingats ta beslut mellan två dåliga alternativ.

– Sådana beslut är svåra. Jag har aldrig tacklat kritik riktigt bra. Jag blir ledsen förstås. En del kritik kan vara bra och konstruktiv, men det finns också illasinnad kritik som ibland är orättvis. Den kritiken kommer av att den som betraktar bara har en bild av processen. De känner inte till vad som ledde fram till beslutet och då blir det obegripligt. Det som är svårt är att jag, som är själavårdare och pastor, har tystnadsplikt. Jag kan därför ofta inte förklara hela bakgrunden och sammanhanget.

Ett exempel på en svår situation var hur Sten-Gunnar Hedin skulle tackla situationen i Knutby efter mordet på Alexandra Fossmo. Alla inblandade i mordet tillhörde den lokala pingstkyrkan som hade börjat praktisera en osund teologi kring kristibrud-läran.

Sten-Gunnar och pingströrelsens vigselnämnd beslutade att säga upp vigselrätten för pastorerna i Knutbyförsamlingen som ett sätt att utesluta kyrkan ur samfundet Pingst.

Skulle ni kunna ha gjort något annorlunda?

– Jag vet inte hur utgången hade blivit om vi hade agerat snabbare. Det fanns en oro kring församlingen om vad som pågick där redan innan skotten. Men även om vi var ett samfund hade vi inte redskapen för att agera.

– Efteråt hade vi bränt vårt förtroendekapital bland enskilda i Knutby, men vi tillsatte en kontaktgrupp som var fria från oss för att erbjuda dem hjälp i den mån de ville.

Sten-Gunnar har även blivit kritiserad av nära vänner. Och ibland har kritiken varit helt berättigad, medger han. Men att behöva erkänna sina fel har varit en stor utmaning.

– Jag tycker det är hemskt svårt. Det är aldrig lätt att be om förlåtelse, men det är nödvändigt för att kunna gå vidare i livet. Jag har ofta önskat att Gud kunnat ge mig mer kraft för att be om förlåtelse då jag behövt det.

När du tänker tillbaka på din tid som ledare, vad är du mest tacksam för?

– Förtroendet som jag fått från enskilda människor i samtal. Jag har inte alltid kunnat göra så mycket. Ofta har det bara handlat om att lyssna. Och sedan tänker jag på förtroendet att få uppdraget för tjänst från församlingarna. Det är stort.

Även om Sten-Gunnar Hedin är nöjd med livet som pensionär har det inte varit helt lätt att släppa taget om ledarrollen – och bara vara människa.

– Jag kan sakna det. Men min erfarenhet är att vi som lever i ledarskap lätt hamnar i en bubbla där vi tror att jordens axel går rakt igenom vår tillvaro. Att allt kretsar kring oss.

– I dag väger min röst så mycket mindre. Förut tyckte jag inte att Facebook och sociala medier var något för mig. Men det är mitt enda sätt att uttrycka mig nu. Jag kan inte låta bli att skriva när jag läser något bra eller hör något helt galet. Jag har en vision om att kyrkan inte borde följa utvecklingen, utan leda den. Vi borde vara steget före i både debatt och analys.

Sten-Gunnar Hedins nya filosofi handlar om att leva i nuet. Men det hindrar honom inte från att tänka framåt.

– Inuti är jag inte mer än 35-40 år. Och samtidigt är jag inte lika uppbokad som tidigare. Att vara så ung inuti och ändå få göra nästan vad jag vill – det är något att avundas.

Fakta:

Sten-Gunnar Hedin

1948. Föds i Lillterrsjö utanför Ramsele

1960. Gör en stark gudsupplevelse och blir fast besluten att bli evangelist.

1966. Går pingstbibelskolan i Rusksele men får ingen församlingskallelse

1968. Lärling bredvid evangelisten Bertil Karlsson i Junsele.

1969-1972. Predikant i Filadelfia i Östersund. Gifter sig med Ellen, första barnen Anna-Maria och Miriam föds.

1972-1975. Vice föreståndare i Södertälje pingstförsamling. Tredje dottern Sofia föds.

1975-1980. Föreståndare i Pingstkyrkan i Kristinehamn.

1980-1988. Återvänder till Södertälje som föreståndare i pingstförsamlingen. Yngsta barnen Johan och Emelie föds.

1988-2006. Vice föreståndare och pastor i Filadelfia­församlingen i Stockholm. 1997 blir han föreståndare. Totalt är han anställd i församlingen under 18 år.

1991. Får uppdrag i Svenska Bibelsällskapet och Bibelfonden och sitter med i styrelsen i 15 år.

1995 Engagerar sig i Läkarmissionen, sitter bland annat som ordförande.

2001. Väljs till ordförande för Riksföreningen Pingst fria församlingar i samverkan, som bildades samma år som en samverkansorganisation.

2003. Ger tillsammans medKatolska kyrkans biskop Anders Aborelius ut boken ”Jesusmanifestet”, Följs upp av ny bok 2008.

2004. Är med och bildar trossamfundet Pingst.

2005-2008. Blir ledare för både Pingst FFS och trossamfundet Pingst. De två sista åren arbetar han som pingstledare på heltid efter att han avslutat sin tjänst som föreståndare i Filadelfiakyrkan.

2006. Lanserar kampanjen ”Bevara Äktenskapet” med Anders Aborelius och Stefan Gustavsson.

2008. Bildar Vita nykter med Sofia Modigh och Kjell-Ove Oscarsson.

2008-2009. Blir omsorgspastor på deltid i Södertälje pingstförsamling, parallellt ordförande i Sionförsamlingen i Norrköping och som resurspastor i Ryttargårdskyrkan (EFK) i Linköping.

2008-2015. Är visitator vid Ekumeniska kommuniteten på Bjärka Säby.

2010. Blir ordförande i nystartade nykterhetsrörelsen Vita nykter.

2010-2014 Sitter som förbundsordförande för Riksförbundet Pensionsärsgemenskap (RPG) vid sidan om sitt ordinarie arbete.

2009-2014. Blir föreståndare och pastor i Södertälje, vikarierar även under några månader som pastor i för Missionsförsamlingen i Södertälje.

2014 drabbas Sten-Gunnar Hedin av tre hjärninfarkter och går därför i pension samtidigt som han rehabiliteras.

2016. Lever som pensionär och volontär­arbetar.

Annons
Annons