Tid för eftertanke i Twittervärlden

Den mänskliga kommunikationen har med internets hjälp genomgått en revolution på bara något decennium. Snabbt och effektivt når vi mångdubbelt fler människor än tidigare generationer kunnat drömma om.
Men med ökad hastighet finns det anledning att stanna upp och reflektera en smula. Hur påverkar den nya kommunikationen oss?

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Livsstil

Nyligen råkade jag få en kvällstidning från slutet av 1970-talet i mina händer. Jag tog tillfället att studera den och jämföra med hur tidningar ser ut i dag. 1970-talets kvällspress skildrade på många sätt en oskyldigare värld, men den mest slående skillnaden var ändå själva textmängden. Långa, djupgående redogörelser i artiklar av alla slag. Det fanns till och med annonser med mer textinnehåll än en vanlig nyhetsartikel har i dag.


För länge sedan, på djungeltrummornas och röksignalernas tid var budskapen kortfattade: "Fara hotar." "Byte i sikte." "Hövdingen hemma igen." Med runstenar och andra mer beständiga material blev budskapen något längre, och på papyrus och pergament blev det snart möjligt att teckna ner riktigt långa texter. Gutenbergs tryckpress gav det skrivna ordet en enorm skjuts, enbart överträffad av den tsunamivåg av information som numera väller över oss från världens alla webbservrar. Internet har gett människan närmast oöverblickbara möjligheter till kontakt och samtal.


Men med risk för att avfärdas som teknikfientlig gnällspik ser jag ett behov av att stanna upp och försöka betrakta den nya kommunikationen lite från utsidan. För just när hyllningskörerna ljuder som starkast finns det som störst anledning till en stunds eftertanke.

Parallellt med denna explosionsartade tillväxt av texter tycks informationen nämligen bli alltmer kortfattad. Detta illustreras tydligast genom det snabbast växande kommunikationsverktyget Twitter, där antalet besökare under det senaste året växt med över 1000 procent. Med hjälp av max 140 tecken har vi möjlighet att berätta för vår omvärld vad vi gör just nu. Världens stora medier deltar samfällt i hyllandet av detta nya kortkorta sätt att kommunicera. Och visst har Twitter en enorm potential till mänsklig interaktion. Men som alla mynt har även detta en baksida. Snabbheten kan ge en stor vinst i sig. Men ofta på eftertankens bekostnad.

Min förläggare frågade i våras om jag inte skulle börja twittra för att hålla bättre kontakt med mina läsare. Det inre obehag som omedelbart bubblade upp gjorde valet att avstå tämligen enkelt.


Det första jag insåg var hur ett aktivt twittrande kan trigga det egna bekräftelsebehovet. För vem vill ha få läsare på Twitter och därmed framstå som ointressant? Vem vill sitta med färre vänner än genomsnittet på det andra snabbväxande sociala forumet på nätet - Facebook? Här finns möjligheten att få kontakt med många gamla och nya bekanta men samtidigt viskar det osäkra ekot från mellanstadiets skolgård på insidan: Är jag populär? Har jag tillräckligt många kompisar?

Både Twitter och Facebook erbjuder en välkommen möjlighet att ventilera våra tankar. Men samtidigt tycks det finnas ett omvänt samband mellan förtroligheten i konversationen och antalet personer som följer den.


Ordet "vän"
tycks ha genomgått en kraftig inflation på sista tiden. Det är ett ganska långt steg mellan att ha 500 vänner på Facebook och den djupa relation som gjorde att Abraham fick bära benämningen "Guds vän". Eftersom samma meddelande går ut till både ens livskamrat och till grannens polares tennispartner så håller sig en stor del av inläggen nära trivialitetens yttersta gräns. Inget fel i det, vi människor behöver enkla, avspända samtal om livets vardagligheter. Problemet uppstår när större delen av vår konversation förläggs till nätet och sällan eller aldrig når den nivå av öppenhet och intimitet som vi längtar efter.


Komikern Jerry Seinfeld såg redan på 1990-talet embryot till en ny slags kommunikation, och summerade: "Vi har absolut ingenting att säga, och vi måste berätta det för någon omedelbart."

En följd av internet är ett radikalt minskat avstånd mellan kändisen och oss vanliga dödliga. De många kändisbloggarna och -twittrarna ger oss insyn i de stora celebriteternas vardagsliv och bidrar med den hälsosamma insikten att de delar samma vardagsbestyr som vi. Exempelvis att koppla in en ny skrivare till datorn, som den brittiske komikern och flitige twittraren Stephen Fry skriver just när jag arbetar med denna artikel.

Möjligheten att svara avsändaren ger dessutom Twitterläsaren en kittlande, men självfallet oftast helt ogrundad känsla av närhet. "Jo, häromdagen när jag diskuterade den nya HP-skrivaren med Stephen Fry så sa jag att..."


Den avgörande faktor som fick mig att avstå Twitter stavas dock: tid. På något internetforum såg jag nyligen ett talande inlägg: "Orkar inte mer! Tror jag måste anställa någon som får uppdatera alla mina sociala internetforum." Facebook, Twitter och andra webbplatser kan vara utmärkta verktyg för mänsklig kommunikation. Men det finns en uppenbar risk att tiden för bön och kontemplation förpassas ännu längre ner i den välfyllda almanackan. Och då kanske kalaset kostar mer än det smakar.

Steven Johnson framför i Time en av de mest oreserverade hyllningarna till den nya kommunikationen. Han menar att om tre, fyra år kommer samtliga stora informationskanaler att vara i Twitterformat.


Om Johnson har
rätt tycks vi snart stå inför möjligheten att den mänskliga kommunikationen har fullbordat hela sitt varv, för att åter ha nått djungeltrummans stadium. Om det är på gott eller ont är upp till var och en att bedöma. Men tanken är hur som helst värt att reflektera över.

Annons
Annons
Annons
Annons