Tre generationer som brinner för Kenya

Sara Østrem, 19, har drivit barnhem i Kenya sedan hon var 12 år. Allt startade med att farfar Gunnar Østrem reste ut som missionär.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Livsstil

En bild säger mer än tusen ord, heter det, men om orden bakom varje bild på bordet hemma hos Geir Østrem ska berättas är miljoner mer träffande. En av bilderna visar en norsk evangelist och missionär som har fått på sig en fin mantel.

– Där blev jag utsedd till äldste hos massajerna, säger Gunnar Østrem.

En annan bild är av ett ungt par med sin förstfödda dotter framför en eldstad.

– Den kvällen när jag träffade Gerd frågade jag henne om hon ville följa med mig till Kenya. En månad senare reste vi, säger Geir Østrem och ler.

I mitten finns en bild av en flicka på tre år med en flaska Coca-cola i den ena handen och hornet från ett dött djur i den andra.

– Jag firade min ettårsdag i Kenya. Nu har jag varit där 25 gånger, säger Sara Østrem, 19, och skrattar.

Tre generationer. Tre hjärtefrågor. Ett land. Detta är berättelsen om en missionärskallelse som blev ett engagemang för tre generationer. Och som fortsätter.

De tre runt bordet har tillsammans 105 års erfarenhet från Kenya. För Gunnar har församlingsplantering varit huvuduppgiften medan sonen Geir framför allt har ägnat sig åt att driva företag. Sedan han kom hem till Norge som 16-åring har han regelbundet rest tillbaka till sitt barndomsland, några gånger på korta besök, andra under längre perioder.

När Sara och hennes bror föddes blev det naturligt att de följde med för att lära känna landet och besöka farföräldrarna som fortsatte att verka som missionärer i Kenya. Den yngsta av de tre Afrikafararna var 12 år gammal när hon besökte slumområdet Kibera i huvudstaden Nairobi för första gången. Kibera är Afrikas näst största slumområde och året efter att Sara hade varit där första gången följde hennes väninna Andrea Lysaker också med, tillsammans med sina föräldrar och sin lillebror.

Mötet med den extrema fattigdomen ledde till att Sara och Andrea startade ett barnhem i Kibera. I slummen träffade de Mama Faith, en gammal dam som kommer från ett av de finare områdena i Nairobi. Som ung hade hon planer på att studera men valde i stället att flytta till slummen för att hjälpa föräldralösa barn. Mama Faith hade 20 barn boende hos sig. De flesta av dem hade ingen förälder i livet. Andra hade en mor eller far som inte kunde ta hand om dem.

Att säga att huset där Mama Faith och de 20 barnen levde var ”enkelt” är en underdrift, liksom att livet var ”besvärligt”.

– Hon var beroende av tillfälliga gåvogivare som stöttade henne med pengar och kläder till barnen. Hon var tvungen att tigga för att få något att leva av, berättar Sara.

Med pengar från en loppmarknad och kläder och utrustning som de samlat ihop i Norge kunde Sara och Andrea hjälpa till. En som fick hjälp var lille Moses. Hans mamma hade dött i en eldsvåda och Moses blev lagd på Mama Faiths trappa.

– Han är som en son för henne. Han föddes samma år som projektet startade och är nu sex år gammal. Han är en symbol för projektet, säger Sara.

Projektet som Sara och Andrea driver har fått namnet Mashimoni efter namnet på det område i slummen som barnen kommer från. Andrea och Sara fick snabbt nya idéer till hur de skulle kunna samla in mer pengar till barnen i Kibera.

När de två väninnorna gick i tionde klass skulle alla elever starta en verksamhet som en del av utbildningen under sista skolåret. Sara och Andrea bestämde sig för att starta ett företag som skulle generera pengar till Mashimoni.

– Vi säljer smycken med pärlor som är tillverkade av tunna remsor av handrullat tidningspapper och lackerade med möbellack så att de blir hårda, berättar Sara.

Smyckena köper de billigt i Kenya och säljer dem i Norge. Mashimoni blev utsett till det bästa elevföretaget på skolan och gick vidare till en tävling för 100 framstående elevföretag från Østfold, deras län eller fylke som det heter på norska. Där fick de pris för bästa utställning. När Sara och Andrea fick på gymnasiet stod återigen entreprenörskap på schemat och i konkurrens med projekt från hela Norge kom Mashimoni på andra plats för bästa sociala företag.

– Då var kronprins Haakon där och flickorna fick lämna en påse med smycket till kronprinsessan Mette Marit, säger pappa Geir stolt. På andra sidan av bordet sitter farfar Gunnar och ler när han hör barnbarnet berätta.

Mama Faith och barnen har nu flyttat ut från slummen med hjälp av ett mikrolån. Hon köpte ett halvfärdigt hus utanför Nairobi och tack vare stöd av Mashimoni har de nu fått toalett och elektricitet.

– Vi har byggt allteftersom pengarna har kommit in på kontot, säger Geir.

– Hon har fått takpannor på plats också, säger Gunnar, tydligt imponerad, när han ser bilderna.

Det kommer hela tiden nya barn till barnhemmet. Det senaste är en baby som blev lagd på trappan. Han var nyfödd och navelsträngen satt kvar. Nu är pojken fyra månader.

– Mama Faith kan inte säga nej så nu är vi faddrar till den minsta, säger Sara.

När barnhemmet hade flyttat kom en mamma som inte hade råd att betala skolavgiften för sina två barn. Hon jobbar nu som frivillig på barnhemmet medan barnen får bo där och gå i skola. Sara vill gärna hjälpa till men det är tydligt att hon också har bestämda uppfattningar. När mamman till de två barnen fick sitt tredje barn var beskedet bestämt:

– Vi måste säga till henne att hon inte kan få fler barn, säger Sara.

Även om tacksamheten är stor finns det också utmaningar. En pojke på 12 år som bodde på barnhemmet försvann plötsligt. Ett av de andra barnen hade sett honom på marknaden och när Geir, Sara och resten av familjen var där i februari satte de i gång en sökaktion.

– De fann honom hemma hos hans faster. Hon var alkoholiserad och hade övertalat honom att sluta skolan för att ta hand om hennes barn, berättar Sara. Pojken är nu tillbaka hos Mama Faith.

Runt bordet med afrikabilderna är det inte lätt att veta var ett engagemang slutar och nästa startar. Geir deltar ivrigt i samtalet om flickorna och Mashimoni och tillsammans med hustrun Gerd lägger han ner många timmar i dotterns projekt. Han var sex år när han flyttade till Tanzania som missionärsbarn innan familjen flyttade vidare till Kenya.

Det finns två läger bland oss som har vuxit upp som missionärsbarn. Det ena lägret tar avstånd från landet de har vuxit upp i och vill inte tillbaka. Den andra gruppen fortsätter att älska landet. Ingen av oss fem bröder har något att invända mot uppväxten i Kenya och vi reser ständigt tillbaka dit allesammans, säger Geir.

När han hade bott ett år i Afrika fick han malaria. Febern steg snabbt till 40 grader men den engelske läkaren hade stängt eftersom det var lördag. Pappa Gunnar gav sig dock inte förrän han öppnade för dem.

– När Geir fick se sprutan kom han ihåg alla sprutor vi hade fått innan vi reste ut och började gråta. Då gav läkaren honom en dask på baken och det blev lugnt. Geir fick sin spruta och den tog knäcken på malarian. Han var den första av oss som fick malaria, minns Gunnar.

40 år senare, 2011, sa Geir upp sig från jobbet i Norge för att börja sälja safaritjänster i Kenya tillsammans med en god vän. Han jobbade som guide för turistgrupper. Det var en jätteframgång fram till terrorangreppet på köpcentret West Gate 2013 när 76 människor dödades och 175 skadades. Då slutade turisterna att komma och grunden för företaget raserades. Då startade Geir en ny firma som importerar släpvagnar från Estland till Östafrika. Där anställde han en kenyan som undrade om Geir kunde ordna en julgransplundring för barnen i Kibera. De samlade in 30 000 kronor som blev startkapitalet för Mashimoni. Sedan dess har julgransplundringen i slummen varit tradition.

Det var med farfar som allt började för Sara. Med dåliga kunskaper i engelska och ingen swahili åkte farmor Hanne och farfar Gunnar med fyra barn, 2, 4, 6 och 9 år gamla, till Tanzania. Året var 1970 och de blev utsända av Filadelfiaförsamlingen i Bergen med stöd också från andra församlingar.

– När jag var barn var läkarmissionären Osvald Orlien på besök i Fredriksstad. Han visade bilder från Kongo och det satte sig fast hos mig, berättar Gunnar.

Familjen hamnade först i Oldeani i norra Tanzania. Storebror i barnaskaran, Keetil, måste gå i skola i Nzega som låg 60 mil bort.

Vistelsen i Tanzania blev kortvarigt. Politiska beslut om att allt i landet skulle nationaliseras ledde till oro och stämningen blev aggressiv.

– Skolbarnen marscherade med trägevär och kvastskaft och sjöng: ”Döda alla vita, döda alla wachaga”. Det är en av stammarna i Tanzania som ofta driver företag, säger Gunnar.

Fem timmars väg väster om Kenyas huvudstad Nairobi ligger den norska internatskolan Thessalia där många missionärsbarn har gått. När familjen Østrem flyttade till Kenya fick Geir och hans bröder gå på Thessalia så att de slapp bo långt hemifrån. Hanne var internatmamma för alla barnen på skolan. Gunnar startade församlingar inom den kenyanska pingströrelsen, Free Pentecostal Fellowship (FPFK). På Thessalia gick också Jo Alex Tanem som nu är direktör i flygbolaget Aviator. I september fick Geir ett telefonsamtal från Jo Alex.

– Han ville att företaget skulle engagera sig i ett projekt som hjälpte människorna i Kenya. Jag berättade om Mashimoni och han bjöd Sara och Andrea till sitt kontor i Stockholm. De höll en presentation om projektet och före jul gav de en engångssumma men han har sagt att det kommer mer, säger Geir.

– Och jag har talat med föreståndaren i Filadelfia i Fredrikstad. Han berättade att kollekten på julafton ska gå till Mashimoni, skjuter Gunnar in.

Hanne och Gunnar äger ett hus i Kenya som hela familjen utnyttjar. Grannen är massai och stor jordägare. Han vill hyra ut en tomt för en symbolisk summa så att Saras och Andreas projekt kan fortsätta att växa. De vill bygga barnhem nummer två. Julklappen från advokaten som ska sköta pappersarbetet är att han jobbar gratis.

– De startar med att bygga ett vattentorn så vi måste ha en arkitekt som kan rita det. Sedan gräver vi, säger Geir.

– Ja, då gräver vi i tro, inflikar Gunnar.

– Jag har inte varit så pigg på praktiskt arbete, det är det andliga som har varit min uppgift.

– Ja, men vi sköter det praktiska, säger Geir.

Barnhemmet hos Mama Faith har nu över 60 barn som får pengar till mat och skolgång från faddrar i Norge. Sara och Andrea har planer på att starta en nätbutik för att sälja smyckena och den nätbaserade bokföringssajten Visma har erbjudet ett års gratis programvara för att driva nätbutiken. Sara har framtidsplanerna klara.

– Jag vill läsa Afrikakunskap i Trondheim och flytta till Kenya.

– Ja, hon är lika förstörd som vi, säger Geir, och alla skrattar.

Geir tycker att Sara ska satsa på ett jobb i FN men Sara vill helst inte in i en stor organisation. Hon vill hellre jobba med egna projekt.

– Jag kan ju göra båda delarna, säger hon.

– Det är toppen, då kommer jag och Gunnar och hälsar på och spelar golf, säger Geir och skrattar.

– Det är viktigt att familjen är med. Om inte farmor och farfar hade rest dit hade inte allt detta hänt. Det är genom dem som vi har fått kontakter och hjälp, säger Sara.

Gunnar tycker att det är härligt att barnbarnet engagerar sig och han är tacksam över att engagemanget för Kenya förs vidare.

– Sara har sett skillnaden mellan Afrika och Norge och hon vet att behoven är stora. Barnhemmet är en hjärtesak för dem och som farfar är jag stolt över att ha en sondotter som är så energisk och som har ett hjärta som brinner för andra människor, avslutar Gunnar Østrem.

 

Av Ane-Marthe Hop-Hansen, Korsets Seier

Översättning: Elisabeth Sandlund

Fakta: Kibera

Afrikas näst största slum och en av de största i världen

Runt 1,2 miljoner invånare

75 procent är under 18 år

Vid varje tidpunkt är cirka 50 procent av kvinnorna mellan 16 och 25 år gravida. Många av graviditeterna är oönskade och leder till aborter som genomförs under primitiva former

Det finns cirka 100 000 föräldralösa barn i Kibera

Bara 20 procent av invånarna har tillgång till elektricitet

Det finns inga statliga sjukhus eller kliniker, all sjukvård utförs av hjälporganisationer och kyrkor

Fakta: Kenya

Republik i östafrika som gränsar till Somalia, Etiopien Sydsudan, Uganda och Tanzania

Har kust mot Indiska oceanen i öst och Viktoriasjön i väst

Känt för att vara ett stabilt land i en orolig region

Blev självständigt från Storbritannien 1963 med Jomo Kenyatta som president

Cirka 45 miljoner invånare, över 40 procent under 15 år. De flesta tillhör olika bantufolk med jordbruk som traditionell näring

Kiswahili är det dominerande vardagsspråket, engelska är förvaltningsspråk

Annons
Annons