Tre röster om att vara närstående till ett barn med funktionsnedsättning

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Livsstil

Miriam EnneforsMiriam Ennefors, lillasyster till Joel som har cp-skada:
- Jag föddes till världen som lillasyster fast med en storasysters ansvar. Jag föddes som den som ska bära upp familjen när mamma och pappa blir gamla. Det är klart att det inte alltid är lätt. Jobbigast är nog att jag aldrig varit prioriterad. Det spelar ingen roll hur dålig dag jag haft eller hur ledsen jag är, Joel går först. Det är inget frivilligt val som någon i min familj har gjort, det bara måste vara så och det förstår jag. Men ibland tänker jag: Men hallå, jag då?

 

Fredrik WestinFredrik Westin, pappa till Olle som har neuropsykiatriska funktionsnedsättningar:
- Min första riktigt stora livsavgörande händelse skedde när Olle föddes. En annan livsavgörande händelse var när Olle fick diagnoserna Tourette, adhd och Asperger. Olle har samma drömmar som alla andra barn. Jag vill att han ska lyckas, jag önskar att han ska få mycket kärlek i sitt liv. Jag hoppas att jag får rätt i mina önskningar, men i trycket över bröstet ryms rädslan och sorgen över att det kan bli helt annorlunda.

 

Kristina CollianderKristina Colliander, faster till Matilda, född med för liten hjärna:
- Den första tiden var en tid av många känslor, som också förde oss i familjen närmare varandra. Vi insåg att livet är skört och inte alls självklart. För mig blev det den vändpunkt som har betytt mest i hela mitt liv. Jag känner en stor tacksamhet till Matilda. Jag är ganska säker på att jag hade fortsatt att springa förbi det riktigt stora i livet, det som är bortom jobb, prestation och genomförande – om hon inte hade kommit.

 

 

Annons
Annons