Varför känner sig unga så värdelösa?

Jag är en kvinna på 50 plus som älskar ungdomar och har varit konfirmationsledare under många år. Under de senaste åren har jag blivit så nedslagen av hur hårda unga människor kan vara mot sig själva. Särskilt flickorna verkar ha svårt att tycka om sig själva. När vi samtalar om hur de mår och vad de tänker säger de ofta att de känner sig fula och dåliga. Trots att många av dem jag möter verkar duktiga i skolan är de aldrig tillräckligt bra i sina egna ögon. Vad kan jag som ungdomsledare göra för att de ska tycka om sig själva?

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Livsstil

Christina svarar: Så bra att du kan ha så öppna samtal med tjejerna att de vågar erkänna hur de känner sig! Det är själva inledningen till en förändring.

För de flesta människor finns en fin tid i början av livet då vi inte reflekterar över oss själva särskilt mycket, vårt fokus är utanför oss. Vi ser på vår omvärld och människorna i den med förundran och har ännu inte börjat jämföra oss med de andra.

Men så kommer den dag då vi märker skillnaderna och ställer dem i relation till oss själva. Någon har finare kläder, är bättre på att fånga bollen eller är kanske sämre på att räkna. Ibland förstärks den egna känslan av att inte vara lika duktig eller omtyckt av vad någon annan säger eller gör. Vem får vara med och leka och vem får inte?

Om vi får vara med eller inte är avgörande för hur vår bild av oss själva formas. Alla vill höra till. De som blir utknuffade tror så gott som undantagslöst att det beror på dem själva, att det är något fel på dem. Som barn kan man inte förstå att det är ganska slumpmässigt vilka som får vara med och vilka som hamnar utanför. Men också mobbning bland vuxna visar att även om vårt förstånd vet att utanförskapet inte beror på mig, så uppstår ofta likafullt känslan att vara mindre värd.

Alla som dömer ut sig själva har dock inte tydliga erfarenheter av att ha blivit bortvalda av andra. De har mera valt bort sig själva. Vid mötet med hur man förväntas vara och se ut, har man känt att man inte passar in i den rådande normen.

Men i stället för att genomskåda att det är normen som är fel, som en del faktiskt gör, så tänker man att man själv är det. Livet ses som en tävling, där man står som förlorare från början. Men det här synsättet gäller bara en själv. Att alla andra har ett värde tycker man är självklart. De andras spelregler är annorlunda. De har rätt att finnas, att leva, och behöver inte berättiga sin existens. Om de tror att de är värdelösa har de helt enkelt fel.

Den som definierat sig som värde­lös vågar sällan tro sig vara värd ett gott liv och en bra livskamrat (en sådan kommer att ångra sig när den upptäcker vem jag egentligen är). I stället ger man sig rätt att hata sig själv, bestraffa sig själv på olika sätt. För att man är så dum. För att man säger ogenomtänkta saker. För att man aldrig håller måttet. De andras mått. Man kan också hata andra. Hata livet. Hysa avund. Trycka bort sin längtan.

Det finns två begrepp som är förvillande lika, det är självkänsla och självförtroende. Det senare brukar vara kopplat till det vi kan, våra prestationer, medan självkänslan handlar om vad vi tror om vårt värde, djupast sett om vi är värda att älskas. Inte sällan försöker vi kompensera känslan av värdelöshet genom att vara duktiga. Att få bekräftelse gör att man mår lite bättre för stunden.

Men snart behöver man påfyll­ning med ny bekräftelse, och hö­­jer gärna sin egen ribba för att vara värd det. Det kan vara förvirrande för omgivningen att en duktig och kompetent person har låg självkänsla. Det borde den ju inte ha. Men hög kompetens och strävan efter perfektion botar inte en förvriden självbild. Det kan ge dig beundran, men inte kärlek.

Vi är många som inte tycker att vi precis förtjänar att bli älskade. Vi känner oss själva inifrån och ser våra mindre vackra sidor, de som kanske inte syns utåt. Ändå kan vi våga oss på att både ge och ta emot kärlek! För vi älskar inte för att den andre är felfri, vi älskar i allmänhet för att vi upplever oss älskade tillbaka.

Det pågår ett flöde fram och tillbaka mellan oss människor, som inte har att göra med om vi är lyckade eller inte. Det har bara att göra med om vi vågar släppa blicken på oss själva och i stället se den andre. Kanske är det där du kan stötta dina tjejer. Se dem och älska dem. Trygghet och tröst finns i själva relationen, mer än i det vi säger och gör. Få dem att våga lyfta blicken från sig själva och se ut mot de andra, ut mot livet och säga ja till det. Sluta tävla och börja leva.

Läs fler svar från Christina Halldorf

Alla tidigare artiklar

Fakta:

  • Christina Halldorf, leg psykoterapeut, svarar på dina frågor om relationer.
  • Skicka din fråga till expert@ dagen.se eller till Dagen, Expertfråga, 105 36 Stockholm.
Annons
Annons
#MeToo
Annons
Annons