Varför vill inte min fru gå till kyrkan?

Vår familj är med i en frikyrka, våra barn är med i verksamheten och jag har flera förtroendeuppdrag. Men under en längre period så har det varit så att min fru inte vill följa med på gudstjänster eller engagera sig i verksamheten. Jag tänkte först att det var tillfälligt, men nu har det gått två år. Vi har svårt att prata om detta, hon tycker att jag anklagar och lägger skuld på henne. Hon är fortfarande kristen, men säger att hon inte känner något behov av att gå till kyrkan. Jag är naturligtvis lite orolig för att något händer inom henne som hon inte berättar. Det här skapar ett slags distans emellan oss och jag saknar den gemenskap som vi hade när vi delade gudstjänstbesöken med varandra. Jag känner mig maktlös och vet inte vad jag ska göra. Hur får jag min fru till kyrkan igen?

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Livsstil

Christina svarar: Det är lätt att förstå din frustration och besvikelse. Du går den väg som ni båda var så överens om från början, men din hustru har liksom stannat upp, ställt sig vid sidan. Du har varken något behov av eller vilja till att göra detsamma, du bara längtar efter att hon ska komma tillbaka och finnas vid din sida igen, i kyrkan – men också i livet för övrigt.

För det tycks som om hennes bortglidande från kyrkan också har inneburit ett undanglidande från dig. Du vet inte längre riktigt vem hon är, vad hon vill och tänker. Det skapar en osäkerhet i relationen, som att plötsligt upptäcka att man är gift med en främling.

Men kanske skulle du också stanna upp lite, ställa dig bredvid din hustru, ta en time-out från förtroendeuppdragen och lyssna in vad som pågår? Dock blir det troligen alldeles omöjligt för dig att nå din fru i en öppen och god dialog, om ditt huvudsyfte med samtalet är att få henne till kyrkan igen.

Ditt enda syfte behöver vara att ni ska mötas igen. Inget annat. Hon vet så väl att du önskar att hon ska komma till kyrkan också, att det inte ens behöver sägas. Långt viktigare är det att ni återfinner gemenskapen med varandra hemma.

Det är inte heller säkert att hon själv vet exakt vad hennes avståndstagande från församlingen beror på. Hon har bara inte lust att delta längre.

Men inget tydligt beslut är fattat, till exempel att hon inte vill vara medlem i en frikyrka längre. Hon har bara tappat gnistan.

Det kan självklart handla om en troskris, inte i meningen tron på om Gud finns eller inte, men hur man kan leva sin tro. Kanske har övergången från ungdomens tro till en allt mognare tro inte funnit sin form?

Men i stället för att prata med dig om det, så har hon sakta släppt taget om kyrkan och församlingslivet. Och ofta ser hon väl din ryggtavla när du är på väg till något uppdrag där, kanske tror hon inte att det är möjligt för dig att förstå hur hon har det? Kanske är det till och med så att hon uppfattar kyrkan som en rival, någon som är viktigare för dig än vad hon är?

Om det är så att hon, som du skriver, uppfattar det som att du anklagar henne, väcks naturligtvis också hennes vilja att försvara sig. Det kan komma till uttryck genom en aggressiv ton i hennes svar, som gör att du backar undan. Du blir ledsen, modfälld och ser inte vad du kan göra för att något ska förändras.

Som par kan man bli stående så, utan att nå varandra och med en fientlighet under ytan, på ett sätt som ingen egentligen önskar. Det har bara blivit så.

Inte sällan är det då ett missnöje med själva livet, hur det är, som man tar ut på varandra. Som om den andre kan rå för hur livet och vardagen är beskaffad. Positionerna blir fastlåsta och en missriktad stolthet gör att man inte i ödmjukhet vill gå den andre till mötes och säga förlåt, inte vill öppna famnen igen. Även om det är precis det som skulle förändra allt.

Det spelar ingen som helst roll vem av er som gör det först. Men det är viktigt att det inte görs i något slags manipulativt syfte, utan för att man faktiskt ser och erkänner att man brustit i sin kärlek till sin maka/make. Att man stängt sitt hjärta och inte velat se och förstå den andres längtan och behov, utan sett allt från sin utgångspunkt.

För sanningen är förmodligen att ni båda känt er svikna av den andre.

Men naturligtvis är det därmed inte självklart att din hustru vill gå till kyrkan lika mycket som förr i alla fall. Det är heller inte det som är huvudsaken. Huvudsaken är blott och bart detta enda: att kärleken mellan er får liv igen.

Läs fler svar från Christina Halldorf

Alla tidigare artiklar
Annons
Annons
Annons
Annons