Världens vackraste land är närmare än du tror

Naturens eget konstverk. Ögongodis. Vild och vacker. Det kan vara svårt att få rubrikerna att räcka till för Norges västra fylken.
Men så är det också något alldeles extra. Hisnande fjordar, berg, dalar och pittoreska städer väntar besökaren. Allt bara ett stenkast från Sverige.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Livsstil

Det är inte många norrmän ombord när tåget tuffar ut från Oslos Centralstation. Resan till rikets andra stad, Bergen, tar nämligen sex och en halv timme medan flyget går på under timmen. Ändå är tåget nästan fullsatt. Amerikanska, japanska och tyska resesällskap fyller vagn efter vagn. Blickarna är förväntansfulla. Det här är nämligen inte vilken tågresa som helst. Bergenbanan placeras stadigt på järnvägskonnässörernas tio-i-topp-lista.

De första timmarna efter avgång från Oslo ger dock ingen föraning om vad som ska komma. Idel granskog, ungefär som i Sverige.

Men när vi passerat lilla Gol börjar ett bergslandskap breda ut sig, en försmak av den berömda Hardangervidda. Klättringen mot väglöst land börjar. Vid Haugastöl, på 1 000 meters höjd är vi förbi trädgränsen och ett ödsligt fjällandskap breder ut sig. Här ligger glaciären Hardangerjökull samt Norges högst belägna station, Finse, på 1 222 meter.

Myrdal, några mil österut, är banans ”järnvägsknut”. Här går nämligen ett stickspår ner till Flåm; den berömda Flåmsbanan. Den byggdes för att koppla ihop Bergenbanan med Aurlandsfjorden och hamnen där. I dag är banan en turist­attraktion med 20 tunnlar, flera serpentintunnlar och ett fotostopp vid Kjolsforsen. På bara 20 kilometer sänker sig järnvägen från 864 meter till havsnivån vid Aurlandsfjorden. Det innebär att den är världens brantaste järnväg utan vare sig kablar eller kugghjul som hjälp.

Väl framme i lilla Flåm går en båt till Gudvangen i världsarvsklassade Näröyfjorden, en av Norges mest spektakulära fjordar och en populär kryssningshamn.

Bergen har den tvivelaktiga äran att vara en av Europas regnigaste städer. Men pricka en solig dag och du lär uppskatta Norges forna huvudstad. Namnet kommer sig av vikingarnas namn Björgvin, som betyder ”bergsängen”, och det är ett passande namn.

Bergen är naturskönt beläget vid slutet av en fjord och mellan ett antal höga kullar och bergstoppar. Hjärtat av staden är det gamla hamnområdet Vågen med det livliga Fisketorget. Det är också här de ofta fotograferade gamla trähusen, Bryggen, ligger.

Husen är ursprungligen handelsmagasin, och har anor från stadens storhetstid under medeltiden. Hansan dominerade då handeln i staden, och Bryggens befolkning var tysk. Bryggen kallades för övrigt Tyskebryggen fram till andra världskrigets slut, och även idag föredrar en det gamla namnet. Än pågår kommers i husen, men numera i form av souvenirbutiker, delikatessaffärer och liknande.

Är du i Bergen under en av de där soliga dagarna är en tur upp till Flöyenberget ett måste. Enklast är att ta Bergbanan upp, annars är det en promenad på en timme. Väl uppe på Flöyenberget finns flera intressanta vandringsleder.

År 1869 seglade det första turistskeppet in i Geirangerfjorden. Sedan dess har det kommit några till. Geiranger är för Norge vad pyramiderna är för Egypten; alla vill dit. Många anländer med båt, och det är onekligen ett mäktigt och smått romantiskt sätt att anlända till fjordarnas fjord. Kommer man vägledes är utsikten över fjorden magnifik, kanske snäppet vassare än grodperspektivet du får från en båt.

Fjordarna bildades när glaciärerna trängdes undan och dalarna de lämnade efter sig svämmade över med vatten från havet. Ordet fjord har för övrigt samma ursprung som färd; i gamla tider var just fjordarnas båtar enda färdmedlet i området. Bergen på sidorna var alldeles för branta.

De flesta turister upplever Geirangerfjorden både ur grod- och fågelperspektiv. Efter att ha gått i land i den lilla byn Geiranger, och eventuellt ätit en dyr lunch, tar de flesta bussen i riktning Trollstigen. Vägen inleds med ett antal hårnålskurvor innan man når Örnesvingen med sin magiska utsikt. Kurvorna är för övrigt så snäva att riktigt stora bussar är bannlysta här. Det sägs att i bilens barndom fick ”automobilerna” byggas om för att klara påfrestningarna.

Landskapet efter Örnesvingen är typiskt norskt. Berg, forsar och skog. Då och då dyker en liten by eller ett jordbruk upp.

Gudbrandsjuvet är en trång klyfta i Valldölaälven några mil norr om Geiranger. Vattnet fullkomligt kokar nere i ”grytan”, som enligt sägnen fått sitt namn av Gudbrand. Han var bygdens vildhjärna och en dag rövade han bort en brud genom att hoppa över klyftan vid smalaste stället. Han dömdes därefter att bli fredlös och bodde resten av livet i en hydda ute i vildmarken. Hur det gick med bruden förtäljer inte historien.

En mil norr om Gudbrands­juvet börjar så den berömda Trollstigen. Stig betyder stege på norska och det är en passande benämning på vägen när den snirklar sig ned till Isterdalen. Att åka buss här kan ge fjärilar i magen. Från Stigrøra, 858 meter över havet, sänker sig vägen till havsnivå via elva hårresande hårnålskurvor. Ibland går vägen in i berget, på andra ställen stöds den av stenmurar.

Väl nere i dalgången pustar några passagerare ut. Bussresan från Geiranger till Isterdalen kan bokstavligen ta andan ur folk.

Björn Schüberg

Fakta:

20

Så många tunnlar har Flåmsbanan

Annons
Annons