Varma människor och heta stränder i Ghana

En gång i tiden kallades Ghana för Guldkusten. Ädla metaller och slavar var det som lockade utlänningar till landet, ofta med tragiska följder.
I dag kommer folk i fredligare ärenden. Turisterna har upptäckt Ghanas ändlösa stränder, tropiska klimat, varma människor och fascinerande arkitektur. Följ med till Guldkusten!

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Livsstil

De flesta som besöker Ghana börja sin upptäcktsresa i huvud­staden Accra. Med sitt läge där Korlelagunen möter havet och med fästningen Osu som landmärke kunde Accra varit en vacker stad. Men tyvärr. Accra vänder sig liksom bort från havet, och lagunen ser man inte mycket av. Och tur är kanske det. Den är nämligen stadens inofficiella soptipp och stanken kan vara, ja, bedövande. Och fästningen, den får man bara se på håll. Regeringen har sitt säte där.

Så jag hoppar in i en buss som styr kosan västerut. Här breder en av Afrikas vackraste kustlinjer ut sig. Hade det varit Medelhavet hade hotellen legat och trängts, men tack och lov är det Ghana och man kan ha stranden för sig själv.

Cape Coast blir mitt första mål. Staden är ett myller av fallfärdiga byggnader och ett vibrerande, typiskt afrikanskt, gatuliv. En del människor kommer fram och frågar ”where are you from” på charmig Ghana-engelska.

I hjärtat av staden ligger fästningen, en av många längs kusten. Det är en vacker, majestätisk byggnad. Men de vitmålade fasaderna har ett mörkt förflutet. Här handlades nämligen med slavar.

I dag är fästningen ett museum. Jag guidas av Isaac, och hans berättelser får mig att förflyttas bakåt i tiden. Jag besöker fängelsehålorna, där slavarnas hölls inspärrade i väntan på resan över Atlanten. Rostiga kedjor och handbojor ligger fortfarande kvar. Så släcks ljuset och jag blir stående i mörkret omgiven av en unken, nästan sötaktig luft. Ett litet hål släpper in lite ljus genom väggen, men det är allt.

– Det var så slavarna hade det. Packade som sillar i kolmörkret, skräckslagna och förvirrade, berättar Isaac.

Lätt omtumlad fortsätter jag genom ett tunnelsystem som leder till ”porten utan återvändo”. Det var det sista slavarna såg av Afrika.

Ghanas kust är kantad av minnesmärken från slavhandelns tid. Därför kan man spendera en hel semester här kryssandes mellan fästningar (som också kallas fort eller slott) och idylliska stränder.

En bit väster om Cape Coast ligger Elmina och St George’s Castle. Fästningen ligger vackert nedanför Fort St Jago, och omges av en fiskehamn. Ytterligare några mil västerut ligger byn Dixcove och fästningen Fort Metal Cross. Dixcove är precis som Elmina en myllrande fiskehamn vilken är en upplevelse i sig. Färgglada piroger, traditionella fiskebåtar, pilar in och ut. Många har bibliska citat målade på sidorna, andra­ har namn som ”Manchester United” eller ”Arsenal” och har amerikanska flaggor som smattrar i vinden. Lite märkligt kan tyckas med tanke på platsens historia. En rastaman ler när jag för det på tal.

– No hard feelings. This is Ghana. Don’t worry, säger han och personifierar den livsglädje man ofta möter här.

Så lägger en fiskebåt till och killar i fotbollströjor börjar lasta av fisken till ljudet av rop och sånger. En grupp kvinnor i färgglad batik står redo med baljor en bit bort. Det hela ger ett välregisserat intryck. Var och en tycks veta precis vad som ska göras och vem som ska ha vad. Så hivas baljorna med fisk upp på huvudet och bärs iväg mot marknaden. Även relativt gamla kvinnor klarar det utan problem, tränade som de är sedan barnsben. Fångsten säljs sedan färsk, rökt eller torkad. Några grabbar hugger stycken ur en isklump för att hålla fisken färsk.

I närheten är män sysselsatta med att laga näten. Andra bygger båtar. På land ser båtarna gigantiska ut där de ligger med kölen uppåt. Plankorna är grova, att det är ett tungt jobb vittnar de muskulösa kropparna om.

Några kilometer öster om Dixcove ligger byn Butre och en av Ghanas mest orörda stränder. Visst, nära byn finns en del fiskebåtar men resten av stranden har man för sig själv. Nästan i alla fall. Ett par enklare boenden finns, men allt är småskaligt.

Stranden vid Butre är en tropisk dröm. Gyllengul sand, skummande dyningar och en och annan fiskebåt vid horisonten. Perfekt för att koppla av och bara njuta, eller för att strosa längs stranden. Flera jag pratade med kom för några dagar men blev kvar i veckor!

För den som kan slita sig från stranden finns mycket att göra i Butre. Den roligaste utflykten är en tur uppför Butre River. Det marknadsförs ibland som krokodilsafari, men chansen att se dessa urtidsdjur är liten. Där­emot är båtfärden genom man­groveskogen fascinerande.

Och som det inte vore nog, lilla Butre har minsann sin egen fästning: Fort Batenstein. Den ligger på en höjd med utsikt över stranden. Här handlades dock inte så mycket med slavar utan med timmer och andra råvaror. Den här mörka delen av Ghanas historia känns dock avlägsen på Butres strand. Här upplever man bara harmoni och livsglädje. Och stranden har man för sig själv – än så länge.

Björn Schüberg

Att besöka Ghana

Resa dit: Stockholm-Accra från 4 000 kronor tur och retur. Observera att de billigaste biljetterna kan innebära dåliga förbindelser och långa väntetider.

Resa runt: Det vanligaste färdmedlet är minibussar i alla former och komfort. De avgår när de är fulla, nej överfulla, och går även till de minsta byar. Ibland används vanliga taxibilar som långfärdsfordon där man bara betalar för sin plats. Ett bra tips om ni är en grupp är att chartra ett fordon med chaufför över dagen.

Bo: Hotell i Ghana är inte särskilt prisvärda. Visst går det att bo för runt hundralappen men sömnen blir därefter. De billigaste ställena ligger ofta vid sunkiga barer och ljudnivå kan vara hög och trivselfaktorn låg. Utanför huvudstaden går det att få ett skapligt dubbelrum för cirka 250 kronor. Var noga med att kolla att fläkt, luftkonditionering, vatten med mera verkligen fungerar innan du betalar. Enklare hotell har sällan singelrum. I större städer och vid en del stränder finns komfortabla hotell i de övre prisklasserna.

Valuta: Cedi. Uttagsautomater (Visa säkrast) är ganska vanliga men gardera med dollar och euro.

Prisnivå: Låg om du använder kollektiva färdmedel och äter enkel mat ”på gatan. Vill du ha komfort stiger priset snabbt.

Mat: Fufu är för Ghana vad potatis är för Sverige. Äts dagligen. Fufu görs i huvudsak av jamsrötter, eller av att blanda kassava och plantain (en slags banan). Man äter den tillsammans med en gryta.

Waakye är en enkel rätt bestående av ris och böner. Majsrätter är vanliga, liksom den västafrikanska klassikern jollof rice. Dessa rätter äts ofta med stekt eller grillad fisk och kan vara mycket bra.

Annons
Annons
Upprop mot utvisningar
KNUTBY
Annons
Annons