Madeleine Delbrêl (1904–1964) växte upp i en sekulär medelklassfamilj i Mussidan i sydvästra Frankrike.[1] Redan som femtonåring såg hon på sig själv som "en strikt ateist" och som sjuttonåring skrev hon det ateistiska manifestet Gud är död ... Länge leve döden.[2] Upptäckten att hon kunde leva utan Gud fick henne att söka andra människors gemenskap, ett sökande som så småningom ledde henne tillbaka till den Andre, till Gud. Efter en odramatisk men radikal omvändelse började Madeleine studera socialt arbete och 1933 flyttade hon till Ivry, en kommunistiskt influerad förort till Paris. Hon stannade i Irvy resten av sitt liv där hon också arbetade för de "vanliga människorna på gatorna". Tillsammans med en liten kommunitet av kvinnor levde Madeleine i ett hem som var öppet för alla. Hon insåg att en ateistisk livshållning ofta hade sin orsak i kristna människors tendens att förkunna en Gud som väljer sida, snarare än den sanning som aldrig kan exkludera andra människor eftersom denna [sanning], när allt har sagts och gjorts, alltid sammanfaller med kärleken.[3]

Madeleine Delbrêls vittnesbörd ställer en viktig fråga in i vår tid. Inte minst vad gäller dagens polariserade debattklimat. Hur kommer det sig att den Gud som kristna hänvisar till ofta blir en åtskiljande faktor snarare än något som möjliggör ett möte? Vad beror det på att kristna ofta förkunnar en Gud som väljer sida? Varför präglas offentliga debatter och samtal så ofta av positioneringar och avståndstagande snarare än nyfikenhet och lyssnande? Efter en läsning av teologen och etikern Sam Wells funderar jag på om det skulle kunna bero på en felaktig betoning av vissa prepositioner i Guds förhållande till världen.

I A Nazareth Manifesto[4], utforskar Sam Wells fyra olika modeller för kristet socialt arbete: arbeta för, arbeta med, vara med och vara för. Även om alla dessa modeller behövs och återspeglas i de bibliska berättelserna, är det vara med som Wells menar bör utgöra kärnan i kristet engagemang för världen. Anledningen till detta är att Gud i första hand inte är en Gud som gör saker för världen utan en Gud som är med världen. Gud gör fortfarande mycket för människor, men det springer alltid ur en närvaro, en medvaro. Det beror på att människans största problem, enligt Wells, inte är vår dödlighet eller ens lidandet, utan isolering och ensamhet. Det är in i denna ensamhet som Gud kommer med sin närvaro. Guds frälsning är ett med, Emmanuel, Gud med oss. Och detta med väljer inte sida, tvärtom är Guds närvaro med den som så önskar. Det är en villkorslös närvaro – som samtidigt inte blundar eller skyler sig i mötet med den andre. Det handlar alltså inte om ett möte där Gud förställer sig eller kompromissar med sig själv. Jesus spenderar oändligt mycket tid med människor som han inte håller med: Lärjungarna önskar att det ska komma eld från himlen som ska förgöra en samarisk by, Jesus tillrättavisar dem (Luk 9:54). Lärjungarna diskuterar vem av dem som är den störste, Jesus säger att "Den störste bland er skall vara som den yngste, och den som är ledare skall vara som tjänaren" (Luk 22:26). Jesus tålamod testas och han säger, "Detta fördärvade släkte som inte vill tro! Hur länge måste jag vara kvar hos er? Hur länge måste jag stå ut med er?" (Matt 17:17), men han misslyckas aldrig med att vara med varje person som han möter.

Wells perspektiv kan vara svårt att ta till sig, inte minst för de av oss som är konflikträdda eller formade av en konsensuskultur. Ett möte kräver väl anpassning? Det möte som Gud verkar så fokuserad på är ett verkligt möte mellan en fullständigt god Gud och oss människor i all vår bortvändhet och ofullkomlighet. Spänningsfyllt? Javisst. Konfliktfyllt? Ofta. Men, det är precis dessa spänningar och konflikter som Gud genom Jesus går in i.

Att vara med handlar alltså inte om harmoniska och konfliktfria möten. Ett tydligt exempel på detta ger Wells när han berättar om relationen mellan Alexander, som jobbar på ett center för hemlösa och Stuart, som under stora delar av sitt liv levt i missbruk och som hemlös. Alexander och Stuart möts i en gemensam kamp för och med hemlösa. Alexander blir nyfiken på Stuarts livsberättelse och bestämmer sig för att skriva en bok om hans "kaotiska liv". Relationen mellan Alexander och Stuart inkluderar problem och missnöjdhet. Alexander irriterar sig på Stuarts omättliga behov av att prata. Stuart är frustrerad över Alexanders medelklass-manér och alla frågor. Vid ett tillfälle säger Stuart:

”Vill du veta hur jag blev vad jag är? Skriv en bok som inte har några svar! Men det kommer inte göra dig känd din jävel? Där ser du. Dra åt helvete!” [Förf. översättning][5]

Trots allt fortsätter Alexander och Stuart att träffa varandra. De håller kvar i mötet, i närvaron. Och till slut utvecklas en vänskap dem emellan. Det mest anmärkningsvärda i berättelsen är att Alexander fortsätter att vara närvarande i Stuarts liv, trots Stuarts ständigt oförutsägbara och ibland hotfulla beteende. Närvaro krävs för att kunna vara tillsammans med någon på riktigt: men närvaro i den här situationen är oerhört utmanande. En del av närvaron handlar nämligen om att träna sig i att inte hitta lösningar. Stuart är inte ett problem som ska lösas. Närvaro innebär att stå emot impulsen att ”fixa” honom.

Kan vi tänka oss den här sortens "kvarhållande" även i våra offentliga samtal? Och att vi inspireras till detta av en Gud som höll kvar i det närvarande mötet ända in i döden? Hur skulle det i så fall kunna se ut? Rent konkret beskriver Wells åtta dimensioner av vad det innebär att vara med. De beskriver treenighetens mysterium som förkroppsligas i Jesu liv. De åtta dimensionerna är: närvaro, uppmärksamhet, mysterium, glädje, deltagande, samarbete, njutning och ära. Låt oss titta lite närmare på vad några av dessa perspektiv skulle kunna betyda för ett samtal.

Att betrakta ett samtal som ett mysterium kan låta oerhört högtravande. Rent konkret innebär det att inte på förhand bestämma sig för vem den andre är. Att inte slarva med att läsa eller lyssna noggrant. Teologen Paul Griffits reflekterar över varför kristna teologer så sällan skriver kommentarer om heliga texter från andra traditioner. Han menar att teologer (både konservativa och liberala) tror sig veta vad de ska hitta och därför struntar i att läsa uppmärksamt.[6] Exemplet är talande och går att överföra på många andra områden. Hur lätt är det inte att tro sig veta exakt var den andre befinner sig i alla tänkbara frågor utifrån en slarvig läsning av en enda artikel eller tweet. Mysteriets dimension kan hjälpa oss att komma bort från sådana förenklingar och etiketteringar.

Men för att kunna se på ett samtal som ett mysterium krävs uppmärksamhet. Detta om något kräver träning eftersom vi med teknikens hjälp blivit så vana vid att ha flera konversationer igång samtidigt. Uppmärksamhet handlar om koncentration, minne, känslor, intellekt och vakenhet. I bästa fall leder den oss in en närvaro som kan få oss stanna kvar i samtalet. Lite längre. Trots att vi är i oeniga ämnen som engagerar oss passionerat.

Varför gör vi då detta? Kanske gör vi det för att vi tror på en Gud som inte väljer sida.

Kanske gör vi det för oss själva. Vi erkänner att vi är människor som är i behov av att ta emot gåvor från främlingar. Kanske gör vi det för vår traditions skull, som behöver lära sig att förena människor med olika bakgrunder och åsikter i en enda kropp. Vi gör det också för världens skull. Kanske är det inget som världen behöver lika mycket som exempel på att det går att stanna kvar, även när det råder stora oenigheter. Kanske är det detta som vår värld behöver mer än något annat. Människor som stannar kvar. Människor som inte är där för att "fixa" världen, utan för att vara med andra och med världen.

Maria Ledstam

[1] Jag vill rikta ett särskilt tack till Morten Sager för att ha bidragit med idéer och råd till innehållet i denna artikel.

[2] Madeleine Delbrêl, We the Ordinary People of the Streets (Grand Rapids: Eerdmans, 2000).

[3] Monastero di bose, "Madelene Delbrêl," http://www.monasterodibose.it/en/prayer/ecumenical-martyrology/930-october/2701-october-13.

[4] Samuel Wells, A Nazareth Manifesto: Being With God (Chichester: Wiley, 2015).

[5] Samuel Wells, A Nazareth Manifesto: Being With God (Chichester: Wiley, 2015), 173.

[6] Paul Griffiths, 'Seeking Egyptian Gold: A Fundamental Metaphor for the Christian Intellectual Life in a Religiously Diverse Age,' The Cresset 63/7 (2000) 5-16.