ANNONSE
ANNONSE
Cxense Display
ANNONSE
ANNONSE
Cxense Display
Sök
ANNONS
ANNONS
Cxense Display

Pornografin och friheten: en moralfilosofisk essä

Mänsklig frihet kan inte reduceras till valfrihet utan hänsyn till individens och samhällets goda. Det skriver Andreas Nordlander, som i denna artikel efterlyser en ny moralisk grammatik för att kunna närma sig pornografins problem.

ANNONS
ANNONS
Cxense Display

Vad vill det säga att verkligen vara fri? Är det att ha möjlighet att välja vad man vill oavsett vad det är? Eller innebär det snarare att vilja det goda utan att vara bunden av sitt begär efter det som inte är gott? Detta måste vara en av de mest fundamentala moraliska frågor vi kan ställa oss.

För om frihet är att vilja det goda så är vår viktigaste uppgift att identifiera vad detta goda är, och att söka forma våra begär i enlighet med det. Men om frihet däremot är att välja det man råkar vilja är vår viktigaste uppgift att se till att ingenting hindrar oss från att utöva denna valfrihet.

Sexualliberala förutsättningar

Andreas Nordlander.Den liberala traditionen som dominerar vår samtids sociala föreställningsvärld förstår frihet som valfrihet, att få välja det man vill. Men en sådan utgångsposition gör en meningsfull pornografikritik väldigt svår. Enligt denna position är individens autonomi och frihet att bestämma över sitt eget liv det yttersta värdet, vilket får inskränkas bara i de fall där individen använder denna frihet så att den på ett direkt sätt skadar andra individer. På sexualitetens område betyder det att all sexuell aktivitet som utövas av vuxna människor privat och av egen fri vilja är legitim. Ingen annan ska bry sig om vad jag gör i sängkammaren, och framförallt inte staten!

Den här positionen exkluderar naturligtvis sådant som våldtäkt och pedofili eftersom det innebär att använda sin frihet på ett sådant sätt att andra direkt skadas. Men att producera, medverka i och konsumera pornografiskt material är legitimt så länge som alla inblandade är fria att delta eller inte. När den tidiga porrvågen sköljde över Sverige på 60-talet uppfattades den inte sällan som ett led i den liberala frihetens utbredande: bort med gamla tabun och förtryckande sexualmoral, och in med individens frihet att själv bestämma över sin sexualitet!

Det dröjde till in på 70-talet innan den feministiska insikten landade om att den nya pornografiska friheten nästan uteslutande handlade om mäns frihet att tända på skildringar av kvinnor som objekt för mäns sexuella aktivitet. Här börjar liberalismens problem med porren att komma i dagen. Är det verkligen så att ingen skadas av den fria pornografin?

Feminismen och den sexuella autonomin

Alla som skriver om fenomenet är överens om att porren har ändrat karaktär sedan 60-talet; den har blivit mycket råare och inslag av våld mot kvinnor – såsom att bli slagen, bunden, munkavlad, dragen i håret – förekommer frekvent. De kvinnor som figurerar är unga (och männen äldre), och det är välkänt att det finns starka kopplingar mellan trafficking, prostitution och pornografi. Uppenbarligen skadas kvinnor i den här branschen för att tillfredsställa marknadens behov av pornografiskt material.

Men här kickar den liberala grundprincipen om individens autonomi in. För nog finns det, säger man, kvinnor som frivilligt väljer att medverka i porrfilmsproduktion – även av det våldsamma och degraderande slaget. Och vi har inte rätt att som samhälle förhindra att de här personerna utövar sin ”sexuella autonomi” bara för att det handlar om en bransch där många andra kvinnor far illa. (Och här träder alltid någon fram som vittnar om att hon faktiskt vill vara porrstjärna, eller som åtminstone hellre tjänar sina pengar så än genom något annat låglönekneg.) Att kvinnor far illa i porrbranschen, och i relaterade branscher som prostitution och trafficking, är naturligtvis tragiskt och bör bekämpas med alla till buds stående medel. Men till dessa hör inte att begränsa andras sexuella autonomi.

Men är rätten att självvalt medverka i pornografisk produktion så viktig att den rättfärdigar en bransch som i enorm skala systematiskt skadar kvinnor? Här måste man komma ihåg att det handlar om själva hjärtat i liberalismen: rätten att själv bestämma över vad jag ska göra med mitt liv – och min kropp. För att inskränka den krävs oerhört starka skäl och då räcker det uppenbarligen inte med att kvinnor utnyttjas i porrbranschen. Vi kan inte börja förbjuda saker till höger och vänster för då hamnar vi snart i ett statligt censursamhälle. Porrens symboliska värde är enormt.

Pornografi och kvinnosyn

Det är nu det andra feministiska argumentet kommer fram: Porren skadar inte bara kvinnor som direkt medverkar i produktionen, utan den skadar alla kvinnor indirekt genom att den fostrar en (huvudsakligen) manlig blick som tenderar att se på kvinnor genom de kategorier porrfilmsbranschen förser dem med – som objekt för en viss typ av manlig sexualitet.

Vi lever i en märklig situation. Unga killar får i skolan lära sig att respektera tjejerna som jämlika, med exakt samma rättigheter och möjligheter som de själva, och med ett absolut och okränkbart människovärde. Samtidigt har det överväldigande flertalet av dem sedan 11- eller 12-årsåldern – många mycket tidigare – regelbundet konsumerat porr av ett slag som istället framställer kvinnor som ting att brukas som man vill, och det man vill är att dominera och utnyttja enbart för den egna njutningen. Och det kvinnorna vill, om man får tro filmerna, är att ständigt ge killarna vad de vill ha, oavsett vad.

I skolan kommer visserligen frågor om jämställdhet upp med viss regelbundenhet. Men porren finns ständigt närvarande – på ett sätt som den aldrig funnits tidigare – och den hakar i ett sexuellt belöningssystem som skolan inte har någon tillgång till. Kampen om vad som ska fostra och forma blicken, tänkandet, känslolivet och handlingsdispositionerna är inte precis jämn i utgångsläget.

Det liberala motargumentet går numera på rutin: Vet vi verkligen att det finns en koppling mellan tidig och kontinuerlig konsumtion av porr och en snedvriden kvinnosyn, vars konsekvenser skulle vara sådant som en högre frekvens av våldtäkter eller annat våld mot kvinnor? Har vi vetenskapliga belägg för detta samband? Kan det inte vara så att porrkonsumtionen är en helt privat angelägenhet som inte påverkar hur män relaterar till kvinnor i verkliga livet? Bevisbördan, enligt den liberala positionen, måste vila på den som på något sätt vill inskränka människors sexuella autonomi, vilket inkluderar rätten till porr så länge alla inblandade är samtyckande vuxna.

Alla som har någon erfarenhet av breda sociologiska eller psykologiska studier av det slag som här efterfrågas vet emellertid att det är mycket svårt att påvisa ett tydligt kausalt samband mellan faktor x och beteende y. Korrelationen kan finnas där, men exakta orsaker till mänskligt handlande är nästan alltid öppet för olika tolkningar. Låt säga att en viss sexualförbrytare också ertappas med en stor samling barnpornografiskt material. Kan vi då säga att hans porrkonsumtion orsakade övergreppen? Eller är hans sexuella patologier orsaken både till övergreppen och innehavet av materialet? Hade han begått övergreppen även utan materialet? Är materialet i så fall irrelevant?

Min erfarenhet är att man som far till döttrar tänker annorlunda. Jag är åtminstone inte benägen att vänta på att ett entydigt vetenskapligt material ska avgöra saken, utan åberopar omedelbart försiktighetsprincipen: Det räcker att det finns misstanke om en koppling mellan porren och kvinnovåldet (eller objektifieringen av kvinnor i allmänhet). Jag vill inte att mina döttrar ska växa upp i ett samhälle där killarna i skolan, eller männen på arbetsplatsen, visserligen försöker att behandla dem som jämlika – som personer i ordets djupaste betydelse – men sedan går hem och kopplar av med porrfilmer där unga kvinnor utsätts för den mest degraderande behandling och framställs som objekt snarare än personer.

Tänkande ting och begärande kroppar

Men förutom den skada som kvinnor drabbas av i porrfilmsbranschen, och den skada som alla kvinnor indirekt drabbas av som ett resultat av porrens formande av den manliga blicken, finns det ytterligare en skada som det mera sällan talas om. Det handlar om den skada som konsumenten åsamkar sig själv.

Det är djupt orättvist mot framförallt unga killar när vi talar om för dem hur de ska relatera till kvinnor, men sedan inte ger dem skäliga möjligheter att realisera dessa ideal. Moraliskt handlande förstås fortfarande enligt den dualistiska uppdelningen mellan det tänkande intellektet som styr över den materiella och begärande kroppen: Om jag bara vet vad som är rätt, om jag intellektuellt kan greppa de moraliska principerna, då kommer jag att rätt kunna styra min kropp och handla moraliskt mot mina medmänniskor. Men den människosynen är en skrivbordsprodukt utan koppling till verkligheten.

Att moraliskt handlande inte primärt utgår från en uppsättning principer vi kan lära oss i skolbänken visar psykologisk och kognitionsvetenskaplig forskning, liksom en lång tradition av filosofisk reflektion. I själva verket sker det mesta av vårt handlande automatiskt, som resultatet av vanor vi skaffar oss genom att delta i olika praktiker och ingå i olika sociala sammanhang, och som bildar en sorts ”second nature”. För att bli en god människa – för att utveckla goda karaktärsegenskaper (dygder) och begränsa dåliga (laster) – är det viktigare att umgås med goda människor än att hålla sig med en uppsättning moraliska principer. Våra ständigt återkommande aktiviteter, våra vanor, formar hur vi tänker och känner och beter oss. För väldigt många män är porrkonsumtion en vana, och som sådan formar den begären i en viss riktning.

Här är vi hjälpta av den nya diskussionen om pornografin som ett folkhälsoproblem, i boken Visuell drog, av Maria Ahlin och Ulrica Stigberg. Om porrkonsumtion faktiskt leder till ett beroende, eftersom den tar samma belöningssystem i bruk som narkotika eller alkohol, då är det plötsligt uppenbart att aldrig så goda moralprinciper inte hjälper. Alkoholisten saknar inte insikt om vad han eller hon borde göra – vad som vore det moraliskt riktiga – utan förmågan att faktiskt göra det. Det vore olyckligt om denna nya diskussion resulterade i att porren nu bara blir en folkhälsofråga, och inte också en moralisk fråga. Men givet att frågan är och förblir moralisk är mycket vunnet om vi en gång för alla lämnar bakom oss tanken att sexualiteten och dess uttryck står under någon enkel viljans kontroll.

Frågan blir nu: På vilket sätt är en ung man som i flera år regelbundet konsumerat porr, och som kommit att formas i enlighet med dess logik, fri att plötsligt välja ett helt annat förhållningssätt till kvinnor? Det skulle vara en frihet helt lösgjord från kroppslighet och begär – änglarnas frihet kanske, men inte människornas. Om friheten är beroende av hur begären är formade, och om porren i många fall är beroendeframkallande, då börjar den liberala synen på frihet som valfrihet kännas alltmer irrelevant.

Liberalismen reducerad till det absurda

Att förstå frihet rent formellt som valfrihet, utan att koppla friheten till en konkret uppfattning om det goda, leder dessutom till absurda konsekvenser. Det mänskliga begäret är nämligen plastiskt snarare än statiskt, det kan vändas åt alla möjliga håll, vilket variationen i sexuella beteenden visar. Anta att några i övrigt välfungerande personer blir sexuellt upphetsade av att titta på bilder av döda personer, en variant av nekrofili. Anta vidare att dessa personer går samman i en klubb, och kommer överens om att när de avlider testamentera sina kroppar till klubben för framställandet av nekrofil pornografi. Alla inblandade är samtyckande vuxna, och ingen kommer till skada. Finns det några moraliska problem med detta? Med utgångspunkt i de liberala principerna om sexuell autonomi och skadeprincipen tycks vi inte kunna härleda något moraliskt problem. Men detta är ju absurt! Det häpnadsväckande med det här tankeexperimentet är inte hur groteskt det är (även om det är groteskt), utan hur svårt det är att med gängse liberala utgångspunkter bemöta det.

En ny moralisk grammatik

Det tycks som om en helt ny moralisk grammatik är nödvändig för att på ett mera adekvat sätt kunna närma sig pornografins problem. Jag menar att vi kan hämta den grammatiken från den dygdetiska traditionen som utgår från Aristoteles, och som än så länge varit osynlig i den offentliga debatten kring porr. För den här traditionen står frågan om vad som är människans och samhällets goda i centrum, och det genererar nya frågor: Vad är det goda? Befrämjar eller försvårar pornografin möjligheterna att nå det goda? Vilka dygder eller laster är involverade?

Som enskild person behöver jag fråga mig om pornografi är förenligt med det goda som jag skulle önska realisera i mitt liv; som samhälle behöver vi diskutera i vilken utsträckning pornografin måste begränsas i ljuset av det gemensamma goda. Den typen av frågor är meningslösa i en etisk diskurs som saknar en reflektion om vad ett gott respektive ett misslyckat liv i moraliskt hänseende är. Men de blir avgörande i en etik för vilken människans frihet sammanfaller med en kontinuerlig rörelse mot det goda.   

Andreas Nordlander

Lektor i tros- och livsåskådningsvetenskap vid Göteborgs universitet

ANNONSE
ANNONSE

Vad vill det säga att verkligen vara fri? Är det att ha möjlighet att välja vad man vill oavsett vad det är? Eller innebär det snarare att vilja det goda utan att vara bunden av sitt begär efter det som inte är gott? Detta måste vara en av de mest fundamentala moraliska frågor vi kan ställa oss.

För om frihet är att vilja det goda så är vår viktigaste uppgift att identifiera vad detta goda är, och att söka forma våra begär i enlighet med det. Men om frihet däremot är att välja det man råkar vilja är vår viktigaste uppgift att se till att ingenting hindrar oss från att utöva denna valfrihet.

Sexualliberala förutsättningar

Andreas Nordlander.Den liberala traditionen som dominerar vår samtids sociala föreställningsvärld förstår frihet som valfrihet, att få välja det man vill. Men en sådan utgångsposition gör en meningsfull pornografikritik väldigt svår. Enligt denna position är individens autonomi och frihet att bestämma över sitt eget liv det yttersta värdet, vilket får inskränkas bara i de fall där individen använder denna frihet så att den på ett direkt sätt skadar andra individer. På sexualitetens område betyder det att all sexuell aktivitet som utövas av vuxna människor privat och av egen fri vilja är legitim. Ingen annan ska bry sig om vad jag gör i sängkammaren, och framförallt inte staten!

Den här positionen exkluderar naturligtvis sådant som våldtäkt och pedofili eftersom det innebär att använda sin frihet på ett sådant sätt att andra direkt skadas. Men att producera, medverka i och konsumera pornografiskt material är legitimt så länge som alla inblandade är fria att delta eller inte. När den tidiga porrvågen sköljde över Sverige på 60-talet uppfattades den inte sällan som ett led i den liberala frihetens utbredande: bort med gamla tabun och förtryckande sexualmoral, och in med individens frihet att själv bestämma över sin sexualitet!

Det dröjde till in på 70-talet innan den feministiska insikten landade om att den nya pornografiska friheten nästan uteslutande handlade om mäns frihet att tända på skildringar av kvinnor som objekt för mäns sexuella aktivitet. Här börjar liberalismens problem med porren att komma i dagen. Är det verkligen så att ingen skadas av den fria pornografin?

Feminismen och den sexuella autonomin

Alla som skriver om fenomenet är överens om att porren har ändrat karaktär sedan 60-talet; den har blivit mycket råare och inslag av våld mot kvinnor – såsom att bli slagen, bunden, munkavlad, dragen i håret – förekommer frekvent. De kvinnor som figurerar är unga (och männen äldre), och det är välkänt att det finns starka kopplingar mellan trafficking, prostitution och pornografi. Uppenbarligen skadas kvinnor i den här branschen för att tillfredsställa marknadens behov av pornografiskt material.

Men här kickar den liberala grundprincipen om individens autonomi in. För nog finns det, säger man, kvinnor som frivilligt väljer att medverka i porrfilmsproduktion – även av det våldsamma och degraderande slaget. Och vi har inte rätt att som samhälle förhindra att de här personerna utövar sin ”sexuella autonomi” bara för att det handlar om en bransch där många andra kvinnor far illa. (Och här träder alltid någon fram som vittnar om att hon faktiskt vill vara porrstjärna, eller som åtminstone hellre tjänar sina pengar så än genom något annat låglönekneg.) Att kvinnor far illa i porrbranschen, och i relaterade branscher som prostitution och trafficking, är naturligtvis tragiskt och bör bekämpas med alla till buds stående medel. Men till dessa hör inte att begränsa andras sexuella autonomi.

Men är rätten att självvalt medverka i pornografisk produktion så viktig att den rättfärdigar en bransch som i enorm skala systematiskt skadar kvinnor? Här måste man komma ihåg att det handlar om själva hjärtat i liberalismen: rätten att själv bestämma över vad jag ska göra med mitt liv – och min kropp. För att inskränka den krävs oerhört starka skäl och då räcker det uppenbarligen inte med att kvinnor utnyttjas i porrbranschen. Vi kan inte börja förbjuda saker till höger och vänster för då hamnar vi snart i ett statligt censursamhälle. Porrens symboliska värde är enormt.

Pornografi och kvinnosyn

Det är nu det andra feministiska argumentet kommer fram: Porren skadar inte bara kvinnor som direkt medverkar i produktionen, utan den skadar alla kvinnor indirekt genom att den fostrar en (huvudsakligen) manlig blick som tenderar att se på kvinnor genom de kategorier porrfilmsbranschen förser dem med – som objekt för en viss typ av manlig sexualitet.

Vi lever i en märklig situation. Unga killar får i skolan lära sig att respektera tjejerna som jämlika, med exakt samma rättigheter och möjligheter som de själva, och med ett absolut och okränkbart människovärde. Samtidigt har det överväldigande flertalet av dem sedan 11- eller 12-årsåldern – många mycket tidigare – regelbundet konsumerat porr av ett slag som istället framställer kvinnor som ting att brukas som man vill, och det man vill är att dominera och utnyttja enbart för den egna njutningen. Och det kvinnorna vill, om man får tro filmerna, är att ständigt ge killarna vad de vill ha, oavsett vad.

I skolan kommer visserligen frågor om jämställdhet upp med viss regelbundenhet. Men porren finns ständigt närvarande – på ett sätt som den aldrig funnits tidigare – och den hakar i ett sexuellt belöningssystem som skolan inte har någon tillgång till. Kampen om vad som ska fostra och forma blicken, tänkandet, känslolivet och handlingsdispositionerna är inte precis jämn i utgångsläget.

Det liberala motargumentet går numera på rutin: Vet vi verkligen att det finns en koppling mellan tidig och kontinuerlig konsumtion av porr och en snedvriden kvinnosyn, vars konsekvenser skulle vara sådant som en högre frekvens av våldtäkter eller annat våld mot kvinnor? Har vi vetenskapliga belägg för detta samband? Kan det inte vara så att porrkonsumtionen är en helt privat angelägenhet som inte påverkar hur män relaterar till kvinnor i verkliga livet? Bevisbördan, enligt den liberala positionen, måste vila på den som på något sätt vill inskränka människors sexuella autonomi, vilket inkluderar rätten till porr så länge alla inblandade är samtyckande vuxna.

Alla som har någon erfarenhet av breda sociologiska eller psykologiska studier av det slag som här efterfrågas vet emellertid att det är mycket svårt att påvisa ett tydligt kausalt samband mellan faktor x och beteende y. Korrelationen kan finnas där, men exakta orsaker till mänskligt handlande är nästan alltid öppet för olika tolkningar. Låt säga att en viss sexualförbrytare också ertappas med en stor samling barnpornografiskt material. Kan vi då säga att hans porrkonsumtion orsakade övergreppen? Eller är hans sexuella patologier orsaken både till övergreppen och innehavet av materialet? Hade han begått övergreppen även utan materialet? Är materialet i så fall irrelevant?

Min erfarenhet är att man som far till döttrar tänker annorlunda. Jag är åtminstone inte benägen att vänta på att ett entydigt vetenskapligt material ska avgöra saken, utan åberopar omedelbart försiktighetsprincipen: Det räcker att det finns misstanke om en koppling mellan porren och kvinnovåldet (eller objektifieringen av kvinnor i allmänhet). Jag vill inte att mina döttrar ska växa upp i ett samhälle där killarna i skolan, eller männen på arbetsplatsen, visserligen försöker att behandla dem som jämlika – som personer i ordets djupaste betydelse – men sedan går hem och kopplar av med porrfilmer där unga kvinnor utsätts för den mest degraderande behandling och framställs som objekt snarare än personer.

Tänkande ting och begärande kroppar

Men förutom den skada som kvinnor drabbas av i porrfilmsbranschen, och den skada som alla kvinnor indirekt drabbas av som ett resultat av porrens formande av den manliga blicken, finns det ytterligare en skada som det mera sällan talas om. Det handlar om den skada som konsumenten åsamkar sig själv.

Det är djupt orättvist mot framförallt unga killar när vi talar om för dem hur de ska relatera till kvinnor, men sedan inte ger dem skäliga möjligheter att realisera dessa ideal. Moraliskt handlande förstås fortfarande enligt den dualistiska uppdelningen mellan det tänkande intellektet som styr över den materiella och begärande kroppen: Om jag bara vet vad som är rätt, om jag intellektuellt kan greppa de moraliska principerna, då kommer jag att rätt kunna styra min kropp och handla moraliskt mot mina medmänniskor. Men den människosynen är en skrivbordsprodukt utan koppling till verkligheten.

Att moraliskt handlande inte primärt utgår från en uppsättning principer vi kan lära oss i skolbänken visar psykologisk och kognitionsvetenskaplig forskning, liksom en lång tradition av filosofisk reflektion. I själva verket sker det mesta av vårt handlande automatiskt, som resultatet av vanor vi skaffar oss genom att delta i olika praktiker och ingå i olika sociala sammanhang, och som bildar en sorts ”second nature”. För att bli en god människa – för att utveckla goda karaktärsegenskaper (dygder) och begränsa dåliga (laster) – är det viktigare att umgås med goda människor än att hålla sig med en uppsättning moraliska principer. Våra ständigt återkommande aktiviteter, våra vanor, formar hur vi tänker och känner och beter oss. För väldigt många män är porrkonsumtion en vana, och som sådan formar den begären i en viss riktning.

Här är vi hjälpta av den nya diskussionen om pornografin som ett folkhälsoproblem, i boken Visuell drog, av Maria Ahlin och Ulrica Stigberg. Om porrkonsumtion faktiskt leder till ett beroende, eftersom den tar samma belöningssystem i bruk som narkotika eller alkohol, då är det plötsligt uppenbart att aldrig så goda moralprinciper inte hjälper. Alkoholisten saknar inte insikt om vad han eller hon borde göra – vad som vore det moraliskt riktiga – utan förmågan att faktiskt göra det. Det vore olyckligt om denna nya diskussion resulterade i att porren nu bara blir en folkhälsofråga, och inte också en moralisk fråga. Men givet att frågan är och förblir moralisk är mycket vunnet om vi en gång för alla lämnar bakom oss tanken att sexualiteten och dess uttryck står under någon enkel viljans kontroll.

Frågan blir nu: På vilket sätt är en ung man som i flera år regelbundet konsumerat porr, och som kommit att formas i enlighet med dess logik, fri att plötsligt välja ett helt annat förhållningssätt till kvinnor? Det skulle vara en frihet helt lösgjord från kroppslighet och begär – änglarnas frihet kanske, men inte människornas. Om friheten är beroende av hur begären är formade, och om porren i många fall är beroendeframkallande, då börjar den liberala synen på frihet som valfrihet kännas alltmer irrelevant.

Liberalismen reducerad till det absurda

Att förstå frihet rent formellt som valfrihet, utan att koppla friheten till en konkret uppfattning om det goda, leder dessutom till absurda konsekvenser. Det mänskliga begäret är nämligen plastiskt snarare än statiskt, det kan vändas åt alla möjliga håll, vilket variationen i sexuella beteenden visar. Anta att några i övrigt välfungerande personer blir sexuellt upphetsade av att titta på bilder av döda personer, en variant av nekrofili. Anta vidare att dessa personer går samman i en klubb, och kommer överens om att när de avlider testamentera sina kroppar till klubben för framställandet av nekrofil pornografi. Alla inblandade är samtyckande vuxna, och ingen kommer till skada. Finns det några moraliska problem med detta? Med utgångspunkt i de liberala principerna om sexuell autonomi och skadeprincipen tycks vi inte kunna härleda något moraliskt problem. Men detta är ju absurt! Det häpnadsväckande med det här tankeexperimentet är inte hur groteskt det är (även om det är groteskt), utan hur svårt det är att med gängse liberala utgångspunkter bemöta det.

En ny moralisk grammatik

Det tycks som om en helt ny moralisk grammatik är nödvändig för att på ett mera adekvat sätt kunna närma sig pornografins problem. Jag menar att vi kan hämta den grammatiken från den dygdetiska traditionen som utgår från Aristoteles, och som än så länge varit osynlig i den offentliga debatten kring porr. För den här traditionen står frågan om vad som är människans och samhällets goda i centrum, och det genererar nya frågor: Vad är det goda? Befrämjar eller försvårar pornografin möjligheterna att nå det goda? Vilka dygder eller laster är involverade?

Som enskild person behöver jag fråga mig om pornografi är förenligt med det goda som jag skulle önska realisera i mitt liv; som samhälle behöver vi diskutera i vilken utsträckning pornografin måste begränsas i ljuset av det gemensamma goda. Den typen av frågor är meningslösa i en etisk diskurs som saknar en reflektion om vad ett gott respektive ett misslyckat liv i moraliskt hänseende är. Men de blir avgörande i en etik för vilken människans frihet sammanfaller med en kontinuerlig rörelse mot det goda.   

Andreas Nordlander

Lektor i tros- och livsåskådningsvetenskap vid Göteborgs universitet

ANNONSE
ANNONSE