ANNONSE
ANNONSE
Cxense Display
ANNONSE
ANNONSE
Cxense Display
Sök
ANNONS
ANNONS
Cxense Display

Vad kan debatten om normkritik betyda för kyrkan?

Normkritik är ett begrepp som genomsyrar dagens offentliga samtal på flera plan. I skolan, till exempel, har ett normkritiskt perspektiv eller en så kallad normkritisk pedagogik kommit att bli alltmer populär. Men vad innebär egentligen normkritik och vilka bidrag kan den ge till samhället och kyrkan? Vilken människosyn förutsätts, och lurar några faror i vassen? Morten Sager, lektor i vetenskapsteori och pastor i Saronkyrkan i Göteborg har samtalat med Lovisa Bergdahl, lektor i pedagogik vid Södertörns Högskola, som föreläser i ämnet.

ANNONS
ANNONS
Cxense Display

Morten: Begreppet normkritik, vad innebär det?

Lovisa: Det handlar om att uppmärksamma diskriminerande strukturer som samhället, skolan och sociala system bidrar med, reproducerar och upprätthåller. Problematiken lyfts därmed från den enskilda individen och man lägger fokus på att försöka synliggöra sådant vi anser vara självklart och normalt i syfte att vidga ”normaliteten” till att inkludera fler. Normkritikern reflekterar även över vem som ges makt i ett visst sammanhang. Vem ges tolkningsföreträde, vem görs till subjekt och vem görs till objekt för förändring? Syftet är att motverka ”fördomar”, alltså att döma någon på förhand, samt att få syn på kränkningar och diskriminering.

Morten: Det är spännande att du menar att detta inte handlar om individuellt ansvar, utan nästan om att befria individen och att hitta strukturerna. Men fungerar det så i praktiken? Handlar det inte ofta om att peka ut den som använder ”fel” språk? Jag har ju hört skrämselhistorier från några som läser till psykolog, där man går väldigt hårt åt dem som säger fel, t.ex. använder fel pronomen till en person. I vissa fall verkar det som att normkritiken har kommit att handla mycket om att hålla tungan rätt i mun?

Lovisa: Det är en intressant notering du gör. Och det stämmer - man har nu börjat upptäcka att det har blivit så i praktiken. Normkritiken tycks ha skapat smala åsiktskorridorer där det blir svårt att ha avvikande åsikter och där alla bevakar alla så att ingen säger något som kan uppfattas som diskriminerande. Det blir ofta så när strukturer ska bevakas - det är ju människor som bygger upp strukturer, och det är människor som måste göra något åt dem. Jag tycker själv att det är en konstig motsägelse, i teorin vill man vända sig från det individualistiska och fokusera på strukturer men i praktiken verkar det inte bli så, det vittnar både lärare och elever om.

Morten: Men hur hittas strukturerna om inte via människor? Hur går det till rent praktiskt?

Lovisa: Det är här normerna kommer in. Normer är inte enskildas åsikter, utan ett synliggörande av vad majoriteten håller för sant och hur den beter sig. Du har ju inte en norm själv utan de inkluderar alltid fler personer. Därför blir det rundgång när individen ändå förväntas kritisera och bryta med normerna, i praktiken hamnar det då ändå på individnivå.

Morten: Vad ser du som de viktigaste bidragen från normkritiska perspektiv till vårt samhälle?

Lovisa: Att alltid ha ett vakande öga mot förtryck och diskriminering, mot synden, om vi ska använda ett kristet språk. Att inte döma sin nästa, att undvika att klistra etiketter på varandra, att vara uppmärksam på vem som är utsatt och vem som görs till medel för andras mål. Detta är det lätt att stå bakom som kristen, att försöka se den andre som en unik individ, i sin unika egenart och fundera över hur vi representerar den andre och oss själva. Liksom hur vi vidgar det rum eller den plats vi ger varandra. Att bli mer generösa och öppna mot avvikande åsikter och beteenden, med andra ord.

Morten: Var Jesus normkritisk?

Lovisa: Det är lika svårt som att svara på om Jesus var feminist. Normkritik liksom feminism är ju senare påfund. Att Jesus bröt med vissa normer i det rådande samhället är dock ganska uppenbart.

Morten: Det var en ledande fråga för jag hade ett svar själv. Att inte stoppa folk i fack och att se den andre som en individ i sin egenart är väldigt mycket Jesus för mig. Han är någon som ser människor som de är utan att använda de skalor som hans samhälle satte upp. Behövs normkritiken för att kunna se människor som de är? Jag växte upp med en väldigt stark sådan känsla av att inte döma ut andra. Det måste ha funnits sådana impulser tidigare, innan normkritiken kom.

Lovisa: Visst har det det. Nu har vi börjat prata normkritik som om det inte fanns någon värdegrund. Om vi tar skolan som exempel igen så har normkritiken nu seglat in där som ett sätt att kritisera rådande värdegrundsarbete och rådande normer. Problemet är att den är negativt formulerad och mest inriktad på diskrimineringsgrunder och juridik – den talar om för oss vad vi inte får tro och hur vi inte får leva - men den hjälper oss inte att bygga en samhällsgemenskap och det är detta som behövs mest av allt just nu. Vi behöver fortsätta att arbeta mot diskriminering, men skolans primära fostransuppdrag är att formulera vad vi ska leva och verka för. Hurdant samhälle vill vi ha, vad är god förändring och varför, och hur ska nästa generation vilja tillhöra samhällsgemenskapen? Detta samtal saknas idag, både inom och utanför skolan, och det behöver återvända hos både lärare och allmänhet. Det är en fattigdom att vi i så stor utsträckning uppfostrar unga människor i normkritikens negativa och juridiska anda. Varför behöver vi en kategori som normkritik om vi är emot kategoriseringar? Varför behöver vi nämna normkritik och diskrimineringsgrunder? Det blir återigen ett slags kodord för att vi gör allting som är riktigt och rätt. Vi tror att bara genom att använda rätt begrepp så säkrar vi oss. Det brukar tvärtom ofta leda till motsatsen, nämligen att vi blir mindre vaksamma. Ta humanism och mänskliga rättigheter som exempel. Det är lätt att tro att dessa ledord, doktriner och deklarationer gör jobbet åt oss, men så är det inte – det är alltid vi själva som måste göra det här samlevnadsjobbet på gräsrotsnivå. Samhället byggs ju på det sättet. Vi behöver dessa deklarationer och kanske även normkritiken, men vi får inte sätta för stor tilltro till dem.

Morten: Om nu normkritiken är till för att bekämpa normer och kategorier i syfte att se människor utan fördomar, så säger du alltså att detta leder till nya kategorier som skymmer människor och skymmer mötet?

Lovisa: Ja, det gör det. Normkritiken är ju tänkt som en metod som kan förbättra hur vi lever tillsammans i en komplicerad värld, men om vi inte är vaksamma så kan sådana metoder eller trossystem bli recept och vi behöver förhålla oss till dem med viss försiktighet - oavsett om de heter normkritik, mänskliga rättigheter eller för den delen Bibeln. Vi kan missbruka Bibeln också, vi måste ta ansvar för hur vi tolkar allting. Hela moderniteten har ju visat oss att dessa trossystem lätt kan bli avgudar. En avgud som vi tror gör jobbet åt oss men som faktiskt bara leder oss in i nytt arbete. Det leder till smala åsiktskorridorer vilket i sin tur leder till att vi bevakar varandra så att ingen uttrycker sig okritiskt eller icke normkritiskt och detta skapar nya kategorier. Då skapas inte det större frirum som det var tänkt att skapa.

Morten: Vilken människosyn menar du att normkritiken bygger på och reproducerar?

Lovisa: Människan ses som ett autonomt subjekt vilket kan kritisera och bryta med normer, en utifrån stående individ som kan titta på sitt sammanhang med ett sakligt och kritiskt öga och göra något åt det. Med andra ord, det klassiska liberala subjektet.

Själva menar normkritikerna att människan är ett konstruktivistiskt subjekt som blir till i sina diskurser, men i praktiken är det detta klassiska liberala subjekt som förutsätts.

Det är ofta en väldigt naiv konstruktivism som förfäktas där man tycks tro att det bara går att kasta normer över ända och sedan bygga något nytt. I sin absurda form blir denna konstruktivism lika deterministisk som biologismen och essentialismen. Den tror att människan bara är en produkt av sin kontext. Ändrar vi kontexten och normerna så kommer människan att förändras. Men så ytligt och förenklat fungerar det inte med vare sig normer eller kontexter.

Samtidigt går det inte heller att kasta sig i det andra diket och säga att förändring inte är möjlig. Människan både påverkas av och kan påverka de sammanhang hon lever i. Men det är svårt att veta vad som går att förändra och när det går att förändra. Visa saker går inte att förändra i vissa tider medan de går att förändra i andra tider och i andra sammanhang. När är något moget och öppet för förhandling och förändring, och när är det inte det? Man får hänga på de här öppningarna och det kräver urskillning och precision att avgöra timingen. Sedan behöver vi i alla sammanhang fråga oss vad som är god förändring och varför. Vi behöver ta tag i innehållsfrågorna alltså!

Morten: Typiskt för en normkritisk människosyn tycks vara att människan är plastisk, föränderlig och att ingen egentlig kärna finns. Om en människa känner på ett visst sätt just nu så är människan sådan. Det är ett väldigt bejakande förhållningssätt, men det finns ju även problem med det. Man tänker inte att människan kan känna fel, så länge känslan utgår från en egen upplevelse och inte krockar med någon annans livsutrymme. På det sättet är det väldigt liberalt. Men det kan ju också leda till en brist på vägledning. Om jag är helt plastisk, vad ska det då bli av mig, vart är jag på väg?

Lovisa: Ja, och här vill jag nästan använda normkritikens grepp mot den själv och fråga vem som idag vinner på att människan är plastisk och föränderlig? Mest av allt marknaden, skulle jag vilja säga. Vi behöver ställa frågor som varför det är viktigt att vi kan förändras. Betyder det att det är viktigt att vi är följsamma, och vad ska vi i så fall vara följsamma mot? Vem eller vad ska vi tjäna? Eller betyder det att förändring med nödvändighet är något bra? Det är också en modern tanke. Att förändring och utveckling går hand i hand.

Morten: Samtidigt finns det en tydlig reaktionär tendens i världen, det räcker ju att titta på Ryssland och USA, men även i vårt eget land. Det finns en attityd av att det var bättre förr och att vi inte ska ändra så mycket. I ljuset av det blir plasticiteten viktig, men det är viktigt att undvika dikeskörningar på andra sidan. Och då återkommer vi till frågan om vad som är bra.

Lovisa: Innehållsfrågan ja. Frågan vem som tjänar på plasticiteten måste vi vara vaksamma över. Självklart är människan föränderlig men hon kan även sätta gränser och säga ”nej” eller "jag vill inte" oavsett kontext och omgivning. Detta är möjligt därför att människan är moralisk och det är en viktig punkt.

Morten: Nu börjar vi närma oss den kristna människosynen. Om vi talar om människan som skapad, vad betyder det? Hon är alltså inte bara konstruerad av ett samhälle utan också skapad av Gud?

Lovisa: En kristen människosyn innebär två saker för mig: Den ena är att människan är moralisk: hon har ett samvete och en vilja som gör det möjligt att göra moraliska val. Den andra att människan är relationell. Kristen tro förespråkar inte autonomi utan berättar om hur djupt relaterade vi är till den Gud som har skapat oss men även till vår familj och våra vänner. En kristen metafor för samhället är att se det som en kropp istället för en maskin. Detta bygger på en annan människosyn än den atomistiska – de olika kroppsdelarna hänger ihop och påverkar varandra. Vad som utmärker en kristen människosyn är alltså att hon inte är en behovsmaskin i enlighet med den nyliberala synen. Hon är inte heller autonom vilket är den liberala synen. Istället är hon i grunden relationellt konstituerad. Vi är skapade som en avbild av en urbild. Urbilden, treenigheten, är också relationell.

I en kristen människosyn ingår därför att inte försöka definiera människan för noggrant. Vad en människa är vet ytterst Gud och vi går fel om vi försöker säga för mycket om henne.

Människan som avbild av en urbild har framhållits av mystikerna i hundratals år. Ingen vet hur den urbilden exakt ser ut – det ingår i livets uppgift att söka den urbilden, för sin egen avbild. Det är plasticitet nog. Det räcker att konstatera det. 

 

Intervju: Morten Sager

Bearbetning av text: David Nyström

ANNONSE
ANNONSE

Morten: Begreppet normkritik, vad innebär det?

Lovisa: Det handlar om att uppmärksamma diskriminerande strukturer som samhället, skolan och sociala system bidrar med, reproducerar och upprätthåller. Problematiken lyfts därmed från den enskilda individen och man lägger fokus på att försöka synliggöra sådant vi anser vara självklart och normalt i syfte att vidga ”normaliteten” till att inkludera fler. Normkritikern reflekterar även över vem som ges makt i ett visst sammanhang. Vem ges tolkningsföreträde, vem görs till subjekt och vem görs till objekt för förändring? Syftet är att motverka ”fördomar”, alltså att döma någon på förhand, samt att få syn på kränkningar och diskriminering.

Morten: Det är spännande att du menar att detta inte handlar om individuellt ansvar, utan nästan om att befria individen och att hitta strukturerna. Men fungerar det så i praktiken? Handlar det inte ofta om att peka ut den som använder ”fel” språk? Jag har ju hört skrämselhistorier från några som läser till psykolog, där man går väldigt hårt åt dem som säger fel, t.ex. använder fel pronomen till en person. I vissa fall verkar det som att normkritiken har kommit att handla mycket om att hålla tungan rätt i mun?

Lovisa: Det är en intressant notering du gör. Och det stämmer - man har nu börjat upptäcka att det har blivit så i praktiken. Normkritiken tycks ha skapat smala åsiktskorridorer där det blir svårt att ha avvikande åsikter och där alla bevakar alla så att ingen säger något som kan uppfattas som diskriminerande. Det blir ofta så när strukturer ska bevakas - det är ju människor som bygger upp strukturer, och det är människor som måste göra något åt dem. Jag tycker själv att det är en konstig motsägelse, i teorin vill man vända sig från det individualistiska och fokusera på strukturer men i praktiken verkar det inte bli så, det vittnar både lärare och elever om.

Morten: Men hur hittas strukturerna om inte via människor? Hur går det till rent praktiskt?

Lovisa: Det är här normerna kommer in. Normer är inte enskildas åsikter, utan ett synliggörande av vad majoriteten håller för sant och hur den beter sig. Du har ju inte en norm själv utan de inkluderar alltid fler personer. Därför blir det rundgång när individen ändå förväntas kritisera och bryta med normerna, i praktiken hamnar det då ändå på individnivå.

Morten: Vad ser du som de viktigaste bidragen från normkritiska perspektiv till vårt samhälle?

Lovisa: Att alltid ha ett vakande öga mot förtryck och diskriminering, mot synden, om vi ska använda ett kristet språk. Att inte döma sin nästa, att undvika att klistra etiketter på varandra, att vara uppmärksam på vem som är utsatt och vem som görs till medel för andras mål. Detta är det lätt att stå bakom som kristen, att försöka se den andre som en unik individ, i sin unika egenart och fundera över hur vi representerar den andre och oss själva. Liksom hur vi vidgar det rum eller den plats vi ger varandra. Att bli mer generösa och öppna mot avvikande åsikter och beteenden, med andra ord.

Morten: Var Jesus normkritisk?

Lovisa: Det är lika svårt som att svara på om Jesus var feminist. Normkritik liksom feminism är ju senare påfund. Att Jesus bröt med vissa normer i det rådande samhället är dock ganska uppenbart.

Morten: Det var en ledande fråga för jag hade ett svar själv. Att inte stoppa folk i fack och att se den andre som en individ i sin egenart är väldigt mycket Jesus för mig. Han är någon som ser människor som de är utan att använda de skalor som hans samhälle satte upp. Behövs normkritiken för att kunna se människor som de är? Jag växte upp med en väldigt stark sådan känsla av att inte döma ut andra. Det måste ha funnits sådana impulser tidigare, innan normkritiken kom.

Lovisa: Visst har det det. Nu har vi börjat prata normkritik som om det inte fanns någon värdegrund. Om vi tar skolan som exempel igen så har normkritiken nu seglat in där som ett sätt att kritisera rådande värdegrundsarbete och rådande normer. Problemet är att den är negativt formulerad och mest inriktad på diskrimineringsgrunder och juridik – den talar om för oss vad vi inte får tro och hur vi inte får leva - men den hjälper oss inte att bygga en samhällsgemenskap och det är detta som behövs mest av allt just nu. Vi behöver fortsätta att arbeta mot diskriminering, men skolans primära fostransuppdrag är att formulera vad vi ska leva och verka för. Hurdant samhälle vill vi ha, vad är god förändring och varför, och hur ska nästa generation vilja tillhöra samhällsgemenskapen? Detta samtal saknas idag, både inom och utanför skolan, och det behöver återvända hos både lärare och allmänhet. Det är en fattigdom att vi i så stor utsträckning uppfostrar unga människor i normkritikens negativa och juridiska anda. Varför behöver vi en kategori som normkritik om vi är emot kategoriseringar? Varför behöver vi nämna normkritik och diskrimineringsgrunder? Det blir återigen ett slags kodord för att vi gör allting som är riktigt och rätt. Vi tror att bara genom att använda rätt begrepp så säkrar vi oss. Det brukar tvärtom ofta leda till motsatsen, nämligen att vi blir mindre vaksamma. Ta humanism och mänskliga rättigheter som exempel. Det är lätt att tro att dessa ledord, doktriner och deklarationer gör jobbet åt oss, men så är det inte – det är alltid vi själva som måste göra det här samlevnadsjobbet på gräsrotsnivå. Samhället byggs ju på det sättet. Vi behöver dessa deklarationer och kanske även normkritiken, men vi får inte sätta för stor tilltro till dem.

Morten: Om nu normkritiken är till för att bekämpa normer och kategorier i syfte att se människor utan fördomar, så säger du alltså att detta leder till nya kategorier som skymmer människor och skymmer mötet?

Lovisa: Ja, det gör det. Normkritiken är ju tänkt som en metod som kan förbättra hur vi lever tillsammans i en komplicerad värld, men om vi inte är vaksamma så kan sådana metoder eller trossystem bli recept och vi behöver förhålla oss till dem med viss försiktighet - oavsett om de heter normkritik, mänskliga rättigheter eller för den delen Bibeln. Vi kan missbruka Bibeln också, vi måste ta ansvar för hur vi tolkar allting. Hela moderniteten har ju visat oss att dessa trossystem lätt kan bli avgudar. En avgud som vi tror gör jobbet åt oss men som faktiskt bara leder oss in i nytt arbete. Det leder till smala åsiktskorridorer vilket i sin tur leder till att vi bevakar varandra så att ingen uttrycker sig okritiskt eller icke normkritiskt och detta skapar nya kategorier. Då skapas inte det större frirum som det var tänkt att skapa.

Morten: Vilken människosyn menar du att normkritiken bygger på och reproducerar?

Lovisa: Människan ses som ett autonomt subjekt vilket kan kritisera och bryta med normer, en utifrån stående individ som kan titta på sitt sammanhang med ett sakligt och kritiskt öga och göra något åt det. Med andra ord, det klassiska liberala subjektet.

Själva menar normkritikerna att människan är ett konstruktivistiskt subjekt som blir till i sina diskurser, men i praktiken är det detta klassiska liberala subjekt som förutsätts.

Det är ofta en väldigt naiv konstruktivism som förfäktas där man tycks tro att det bara går att kasta normer över ända och sedan bygga något nytt. I sin absurda form blir denna konstruktivism lika deterministisk som biologismen och essentialismen. Den tror att människan bara är en produkt av sin kontext. Ändrar vi kontexten och normerna så kommer människan att förändras. Men så ytligt och förenklat fungerar det inte med vare sig normer eller kontexter.

Samtidigt går det inte heller att kasta sig i det andra diket och säga att förändring inte är möjlig. Människan både påverkas av och kan påverka de sammanhang hon lever i. Men det är svårt att veta vad som går att förändra och när det går att förändra. Visa saker går inte att förändra i vissa tider medan de går att förändra i andra tider och i andra sammanhang. När är något moget och öppet för förhandling och förändring, och när är det inte det? Man får hänga på de här öppningarna och det kräver urskillning och precision att avgöra timingen. Sedan behöver vi i alla sammanhang fråga oss vad som är god förändring och varför. Vi behöver ta tag i innehållsfrågorna alltså!

Morten: Typiskt för en normkritisk människosyn tycks vara att människan är plastisk, föränderlig och att ingen egentlig kärna finns. Om en människa känner på ett visst sätt just nu så är människan sådan. Det är ett väldigt bejakande förhållningssätt, men det finns ju även problem med det. Man tänker inte att människan kan känna fel, så länge känslan utgår från en egen upplevelse och inte krockar med någon annans livsutrymme. På det sättet är det väldigt liberalt. Men det kan ju också leda till en brist på vägledning. Om jag är helt plastisk, vad ska det då bli av mig, vart är jag på väg?

Lovisa: Ja, och här vill jag nästan använda normkritikens grepp mot den själv och fråga vem som idag vinner på att människan är plastisk och föränderlig? Mest av allt marknaden, skulle jag vilja säga. Vi behöver ställa frågor som varför det är viktigt att vi kan förändras. Betyder det att det är viktigt att vi är följsamma, och vad ska vi i så fall vara följsamma mot? Vem eller vad ska vi tjäna? Eller betyder det att förändring med nödvändighet är något bra? Det är också en modern tanke. Att förändring och utveckling går hand i hand.

Morten: Samtidigt finns det en tydlig reaktionär tendens i världen, det räcker ju att titta på Ryssland och USA, men även i vårt eget land. Det finns en attityd av att det var bättre förr och att vi inte ska ändra så mycket. I ljuset av det blir plasticiteten viktig, men det är viktigt att undvika dikeskörningar på andra sidan. Och då återkommer vi till frågan om vad som är bra.

Lovisa: Innehållsfrågan ja. Frågan vem som tjänar på plasticiteten måste vi vara vaksamma över. Självklart är människan föränderlig men hon kan även sätta gränser och säga ”nej” eller "jag vill inte" oavsett kontext och omgivning. Detta är möjligt därför att människan är moralisk och det är en viktig punkt.

Morten: Nu börjar vi närma oss den kristna människosynen. Om vi talar om människan som skapad, vad betyder det? Hon är alltså inte bara konstruerad av ett samhälle utan också skapad av Gud?

Lovisa: En kristen människosyn innebär två saker för mig: Den ena är att människan är moralisk: hon har ett samvete och en vilja som gör det möjligt att göra moraliska val. Den andra att människan är relationell. Kristen tro förespråkar inte autonomi utan berättar om hur djupt relaterade vi är till den Gud som har skapat oss men även till vår familj och våra vänner. En kristen metafor för samhället är att se det som en kropp istället för en maskin. Detta bygger på en annan människosyn än den atomistiska – de olika kroppsdelarna hänger ihop och påverkar varandra. Vad som utmärker en kristen människosyn är alltså att hon inte är en behovsmaskin i enlighet med den nyliberala synen. Hon är inte heller autonom vilket är den liberala synen. Istället är hon i grunden relationellt konstituerad. Vi är skapade som en avbild av en urbild. Urbilden, treenigheten, är också relationell.

I en kristen människosyn ingår därför att inte försöka definiera människan för noggrant. Vad en människa är vet ytterst Gud och vi går fel om vi försöker säga för mycket om henne.

Människan som avbild av en urbild har framhållits av mystikerna i hundratals år. Ingen vet hur den urbilden exakt ser ut – det ingår i livets uppgift att söka den urbilden, för sin egen avbild. Det är plasticitet nog. Det räcker att konstatera det. 

 

Intervju: Morten Sager

Bearbetning av text: David Nyström

ANNONSE
ANNONSE