Ett tag var jag Södermalms enda kristdemokrat. Nu? Jag vet inte längre. Jag har numera väldigt svårt att förlika mig med ängsligheten inom Kristdemokraterna. Man vet inte vad man vill tycka. När man får chansen att staka ut sin framtid väljer man att fokusera på ... barnen.

Barnen ...

Som att ha en blomma som partisymbol. Det betyder ingenting. Det är bara en vacker gest, tomma ord, yta utan innehåll.

Vilket parti bryr sig inte om barnen? Vem hatar blommor?

Liksom de kloka Hallberg/Olofson/Selin/Sjöholm skriver i Dagen 8 augusti finns Kristdemokraternas framtid inte i den politiska högern. Det vore att svälja ett stort mörker. Det vore att ge efter för enfalden och egoismen. Denna ständiga perversion och längtan efter att rasa ner i Moderatravinen. Det är en lång klättring upp därifrån. Från högerns gruva kommer bara stanken av egoism.

Vad ska Sverige, och väljarna, med ett Moderaterna-light till? Ingenting. Ett KD i den reaktionära borgerlighetens tjänst är ett förlorat parti, både ideologiskt och snart också politiskt.

För ett år sedan hade jag planer på att bli partiledare. Jag blev utskrattad. Med all rätt förmodligen. Men under det här året har tankarna gått i en annan riktning. Om inte KD vill gå åt vänster kanske det finns plats och rum för ett helt nytt solidariskt, empatiskt, poetiskt och verklighetsförankrat parti som närmar sig alla livets frågor med varsamhet, med innerlighet.

Det måste finnas rum för ett parti i Sverige som tar livets viktigaste frågor på allvar. Politik är viktigt. Men livet är viktigare. Och livet är fullt av sådant som politiken inte vågar närma sig. Varför handlar ingen politik längre om sådant som verkligen berör människor. Avdrag, skatter, jobb och pengar. Det är allt man hör från politiker.

Men livet handlar till stora delar om allting annat. Om relationer, om kärlek, om familjen, om livet, döden, konsten, vardagliga saker. Varför talar ingen om sådant? Varför älskar vi endast barska, strama ledare vars modigaste musikval är Magnus Uggla och enda läsning är vattniga deckare.

Varför är "ordning i finanserna" viktigare än " harmoni och solidaritet i livet"?

Politik borde handla om Gud, skuld, synd, bot, frälsning, bättring. Det borde finnas rum för ett parti som till skillnad från en vilsegången socialdemokrati och extremt fördomsfull vänster verkligen och på allvar, med tron som botten, räcker ut en hand åt samhällets utsatta, som vågar vara en knarkares, ett fyllos, en prostituerades röst. Som vågar slåss för de hemlösa, för tiggarna.

Ett kristet parti som älskar att smutsa ner sig. Som är ute på nätterna och serverar uteliggarna kaffe och en ostmacka.

Det finns ingen sådan vänster i dag. Den starkaste solidariska kraften i dagens Sverige kommer från de verkligt solidariska, Frälsningsarmen, Svenska kyrkan, andra samfund, Livets ords sociala arbete i Uppsala. Det är där vi har den pratiska vänstern 2012. Det är där vi ser människor som riskerar något med sin solidaritet. Den vänstern är stark, tålig, ödmjuk och jordnära. Allt som socialdemokratin inte varit på tjugo år. Den nya vänstern kommer inte från vänster. Men den har inte glömt sitt ursprung. Den har inte korrumperats av fackets tyranni och inte suttit i samma båt som staten och kapitalet.

Det är här Kristdemokraterna kunde spelat en roll. Precis här. Men nu driver den skutan åt ett helt annat håll. Att de slipper mig är väl en sak, men jag tror tyvärr de kommer slippa alla andra också.

Under några månader förra året hade jag en förhoppning om att det här landet var redo för en annan sorts partiledare. Jag hade fel. Jag hade även fel rörande KD. Jag trodde det partiet var moget att våga satsa på något helt nytt. Det är som det är.

Det saknas hjärta i svensk politik. Inte människor med goda ambitioner, sådana finns det gott om. Men det är som att allting sugs upp och till sist handlar allting om pengar. Men livet handlar inte bara om pengar. Det borde finnas rum för människor som vägrar kompromissa med sina drömmar om ett bättre samhälle.

Jag hade gärna lett KD i en solidarisk, innerlig, värdig och helhjärtad riktning. De ville inte ha det. Så jag går åt mitt håll. Kanske ses vi lite längre fram, kommandes från var sitt håll.