Johanna Gustavsson

Vilken Jesus ska jag tro på?

Wed, 21 Oct 2009 11:49:14 GMT

(Rickard Alvarsson)

Jag har flyttat mig själv, mitt pick och pack, samt mina förhoppningar, från huvudstaden ner till min gamla hemstad Lund. Jag tillbringar numera dagarna i ett vackert gammalt hus i närheten av Språk- och Litteraturcentrum, där jag också har mina föreläsningar. Hösten har inletts med en grundkurs i litteratur.

Förutom litteraturen har många timmar denna höst gått åt till att förbereda Apologias konferens "Vilken Jesus ska jag tro på?" som gick av stapeln i Göteborg i helgen. Det kändes väldigt väldigt roligt. Som jag sagt tidigare så tror jag att Sverige är i ett enormt stort behov av att fördjupa sin förståelse av den kristna tron, och vilka svar den har att ge. Inte bara på ett känslomässigt plan, utan också på ett intellektuellt. Det behövs om jag själv ska förstå varför jag ens ska bry mig om att vara kristen, och svaren behövs när vi ska prata med andra om vår tro.

Dagen sammanfattar idag konferensen i tidningen och på sin hemsida.

No one's laughing at God

Mon, 15 Jun 2009 08:56:14 GMT

(Rickard Alvarsson)

No one laughs at God in a hospital
No one laughs at God in a war
No one's laughing at God
When they're starving or freezing or so very poor

No one laughs at God
When the doctor calls after some routine tests
No one's laughing at God
When it's gotten real late
And their kid's not back from the party yet

No one laughs at God
When their airplane start to uncontrollably shake
No one's laughing at God
When they see the one they love, hand in hand with someone else
And they hope that they're mistaken

No one laughs at God
When the cops knock on their door
And they say we got some bad news, sir
No one’s laughing at God
When there’s a famine or fire or flood

But God can be funny
At a cocktail party when listening to a good God-themed joke
Or when the crazies say He hates us
And they get so red in the head you think they're about to choke
God can be funny,
When told he'll give you money if you just pray the right way
And when presented like a genie who does magic like Houdini
Or grants wishes like Jiminy Cricket and Santa Claus
God can be so hilarious
Ha ha

No one laughs at God in a hospital
No one laughs at God in a war
No one’s laughing at God
When they’ve lost all they’ve got
And they don’t know what for

No one laughs at God on the day they realize
That the last sight they’ll ever see is a pair of hateful eyes
No one’s laughing at God when they’re saying their goodbyes

But God can be funny...

No one laughs at God in a hospital
No one laughs at God in a war
No one laughs at God in a hospital
No one laughs at God in a war
No one laughing at God in hospital
No one’s laughing at God in a war

No one’s laughing at God

when they’re starving or freezing or so very poor

No one’s laughing at God
No one’s laughing at God
No one’s laughing at God
We’re all laughing with God

Video - Laughing with - Regina Spektor

din försäkring för hopp.

Sun, 14 Jun 2009 12:21:06 GMT

(Rickard Alvarsson)

utkastade i ett iskallt, mörkt, tomt universum, en mänsklighet slumpartat uppväckt i ett hörn av oändligheten, dit ingen kommer hitta. varken nu, eller om miljontals år. då finns vår planet nog förresten inte. rymden tom, intig och stum. tanken faller utan botten. ett kort gästspel i himlarymderna, ett skådespel utan åskådare, ingen applåderar då ridån faller, ingen gråter för att det är över. vi kommer aldrig besegra universum, vår tid här är ändlig, mörkret kommer en dag svälja också oss. då är inte stjärnorna så romantiska längre.

som en tjock våt filt ligger meningslösheten över jorden. ingen hör dig skrika, ingen hör din gråt, ditt hopp är en idiots tiggande bön till förprogrammerade gener. och ändå kämpar vi. en desperat meningslös kamp för rättvisa och jämställdhet, en genernas konstig nyck? människor mobiliserade mot universums ofrånkomlighet. om mänskligheten bara är en slump, existerande endast för en kort tid, varför ska vi då bry oss om vilken grupp som tagit sig flest fördelar? snart är vi ändå alla om intet. skatter samlade på jorden blir till en patetisk hög då värmedöden gör sitt intåg.

materian har sin gång, med så många möjligheter måste det ju en dag hända, att den formar varelser med ett inbillat medvetande, som tror att de känner och älskar och har en egen person. men i själva verket är allt ett tomt jagande efter vind.

ifrån rymderna hörs hånskrattet.

Gud finns nog inte

Tue, 09 Jun 2009 22:32:52 GMT

(Rickard Alvarsson)

Humanisterna har en assnygg kampanj på bussar, tunnelbana och torg i Stockholm. "Gud finns nog inte." Du kanske har sett den? Har debatterat lite på deras sida, men mina kommentarer har drunknat i strömmen av inlägg för längesedan.

Det finns mycket att säga om deras kampanj, men tyvärr fastnar diskussionen just där, i de högmodigt feta tryckbokstäverna på pappret. I en diskussion om själva diskussionen. De ställer livets viktigaste frågor, frågorna kommer dock kläm i en debatt där Humanisterna redan utkorat sig själva som vinnare, och möjligheten till ett vettigt samtal från början är strypt.

Det är konstigt att Humanisterna, som vill verka för att "skapa tolerans, eftertanke och en öppen debatt", bara har råd att placera människor i två olika fack. Religiösa idioter och smarta ateister. Testet, "Hur religiös är du?" som utgör huvuddelen av deras sida, skapar en svartvit bild, full av falska motsättningar, av religiösas förhållningssätt till både sig själva och till samhället. Deras okunskap och svaga förståelse av religion blir också rent av pinsam då faktafel, bibelmissar och lösryckta citat kastas om varandra.

Samtidigt är jag inte förvånad, det är ett simplet knep att måla upp en nidbild av sin motståndare och sedan hälla all tänkbar skit över den. Saken är då bara den att de verkligen frågorna då aldrig får ställas. Men det är klart, om Humanisterna på allvar skulle behöva ställa dem till sig själva, så skulle de kanske behöva fundera en extra gång på vad ordet "nog" i deras slagfärdiga mening kan betyda. Och det är förstås inte alls lika kul som att spy galla över kristna...

Lyckokalkyl

Mon, 25 May 2009 20:33:59 GMT

(Rickard Alvarsson)

Jag fyller 20 och ett halvt och har bjudit precis alla jag känner till vårfest på altanen. Och medan huset fylls av syrendoft och varenda ansikte jag älskar, är det något i mig som vill stanna bilden en för en liten stund. Kanske är det sant som Andrew Fellow sa vid en av lunchdiskussionerna på engelska L'Abri, veckan före påsk:

Att om vi på riktigt lyckades fånga nuet, skulle ögonblickets skönhet perforera varje cell och insikten om tillvarons mening spränga sönder våra svaga fördärvade hjärtan. Vi skulle falla döda ner, pulveriserade av lycka.

svart humor, del 3

Sat, 23 May 2009 22:14:44 GMT

(Rickard Alvarsson)

sara granér igen alltså.

(för större bild, klicka här)

svart humor, del 2

Tue, 19 May 2009 15:21:37 GMT

(Rickard Alvarsson)

jag älskar sara granér.

(för förstorad bild, klicka här)

svart humor, del 1

Tue, 12 May 2009 21:52:35 GMT

(Rickard Alvarsson)

- Sara Granér

"Om vi alltså ser skäl att tro att det övernaturliga och det naturliga hos människan har stått emot varandra, kan vi genast få det bekräftat från två oväntade håll. Nästan hela den kristna teologin kan kanske hämtas fram ur dessa båda fakta: a) att människor tycker om grova skämt, och: b) att de tycker döden är hemsk.

Det grova skämtet säger att här har vi en varelse som anser att den själv är antingen motbjudande eller lustig. Om det inte pågått en strid mellan kroppen och anden förstår jag inte detta. Det är faktiskt ett tecken på att de inte riktigt hör samman. Det är mycket svårt att föreställa sig någon annan varelse som från början varit till hälften chockerad och till hälften fruktansvärt road av att han är sådan han är. Jag tror inte att hundar ser något lustigt i att de är hundar. Jag misstänker att änglar inte ser något lustigt i att de är änglar."

- Ur Mirakel, C S Lewis

Men jag vill inte vara ketchup!

Mon, 04 May 2009 19:17:59 GMT

(Rickard Alvarsson)

Har haft svårt att släppa Gardell efter vårt möte för någon vecka sedan, och det blir inte lättare efter att ha läst hans bok.

Först några för mig logiska felslut som jag inte förstår hur de skulle kunna gå ihop, hur jag än vrider och vänder på dem:

För det första, om Jesus inte var Guds son, utan bara en random vis kille i den antika Palestina, och inte heller dog och uppstod för min synd, varför skulle jag då bry mig om honom idag? Vilken auktoritet ska den mannen rimligtvis ha i mitt liv 2000 år senare? Varför har Jonas Gardell lagt tolv år av sitt liv på att skriva en bok om man vars meningsfulla insatser han väljer att såga vid marken och kasta bort?

För det andra (jag nämnde det kanske förut, men det här gör mig galen), hur kan man tala om förlåtelse och befrielse om det inte finns synd och skuld? Förutsätter inte förlåtelse att det finns något som först gått fel?

Och så det som verkligen gör ont i mig:

Hur kan man tala om upprättelse och samtidigt hävda att det inte kommer att finnas någon dom? Jonas svidande avslutning och sammanfattning i både boken och sina föreläsningar lyder: "Kom nu ketchup, så går vi!" och medan stockholmarna låter skratten eka mellan domkyrkoväggarna åt den klassiska "roliga historien" förklarar Jonas detta som den kristna trons huvudbudskap: att livet kommer att köra över oss, men att Jesus räcker oss handen och säger "Kom nu ketchup, så går vi!" och bryr sig inte om vår trasighet. Aldrig någonsin.

Det låter fint först, men när insikten om vad det här faktiskt betyder övergår min röst i ett desperat skrik: Men jag vill inte vara ketchup! Och hur förnedrande det än är vill jag plötsligt bara falla ihop på golvet i en hulkande hög och snyfta att: Jag vill bli en tomat! En hel, fin, röd och glänsande tomat.

För vad är Jonas Gud för en Gud om han bara rycker på axlarna åt min trasighet och säger kom ändå? Vad blir det för en himmel om alla där går omkring som ketchup, lika trasiga och såriga som förut? Det blir ju bara jorden igen, fast i en evighet, och det är jag inte intresserad av. Vad är det för kärlek om Gud struntar i det som sårat mig? Mitt hopp som kristen är faktiskt domen, Jonas Gardell vill inte veta av den, den skulle ju innebära någon slags gräns för Guds kärlek. Men jag hävdar att det är tvärtom: bryr sig inte Gud om trasigheten är han helt enkelt inte god. Domen är det enda hopp jag har för upprättelse och himmelrike. Att en dag ska allt som kan köra över en människa rensas bort och Jesus ska ta mig i handen och göra mig hel igen. Att en dag kommer inte trasigheten att accepteras, för Gud är inte en Gud som rycker på axlarna, utan den Gud som säger: Se, jag gör allting nytt.

(Sen tror jag naturligtvis att Jesus vill ta oss i handen hur trasiga vi än är, och allt det där, men poängen är att jag inte tror att han vill fortsätta låta oss vara trasiga för alltid. Jonas tal känns än en gång som ett försök av den fallna människan att spela ut den ursprungliga människan mot sin egen längtan.)

Sv. psalm 11

Sun, 03 May 2009 22:33:27 GMT

(Rickard Alvarsson)

O store Gud, när jag den värld beskådar,
Som du har skapat med ditt allmaktsord,
Hur där din visdom leder livets trådar,
Och alla väsen mättas vid ditt bord.

Då brister själen ut i lovsångsljud:
O store Gud! O store Gud!
Då brister själen ut i lovsångsljud:
O store Gud! O store Gud!

När sommarvinden susar över fälten,
När blommor dofta invid källans rand,
När trastar drilla i de gröna tälten,
Vid furuskogens tysta, dunkla rand;

Då brister själen ut i lovsångsljud:

O store Gud! O store Gud!

Då brister själen ut i lovsångsljud:

O store Gud! O store Gud!

När jag i bibeln skådar alla under,
Som Herren gjort se’n förste Adams tid,
Hur nådefull Han varit alla stunder,
Och hjälpt sitt folk ur livets synd och strid;

Då brister själen ut i lovsångsljud:
O store Gud! O store Gud!
Då brister själen ut i lovsångsljud:
O store Gud! O store Gud!

När slutligt alla tidens höljen falla,
Uti åskådning byter sig min tro,
Och evighetens klara klockor kalla,
Min frälsta ande till dess sabbatsro;

Då brister själen ut i lovsångsljud:
Tack store Gud! Tack store Gud!
Då brister själen ut i lovsångsljud:
Tack store Gud! Tack store Gud!

^{Text: C. Boberg 1885}

^{Musik: Svensk folkmelodi}

Påskbrist

Sun, 03 May 2009 20:25:54 GMT

(Rickard Alvarsson)

Vi är bland de första tågen som anländer till Kungsträdgården, strax före kl 15, denna Jesus-manifesterande dag. När tåget från Sergels torg kommer (och det verkar aldrig ta slut!) blir jag stående under de blombladsregnande körsbärsträden och tittar smått förundrat över massan av människor som väller in. Barnfamiljen bredvid mig är också förundrad:

- Titta, titta bara! Barnen ska inte behöva se det här, vi går härifrån. Jag förstår inte, alla dessa människor har alltså köpt det här?

- Men älskling, de behöööver ju det där. Du och jag behöver det inte, men vissa människor är helt enkelt sådana. Kom nu barn!

En stund senare ta biskop Arborelius till orda uppe på scenen:

- Det är inte meningen att skrämma er, men det råder en allvarlig bristsjukdom i Sverige. Den kallas påskbrist.

Jesusmanifestationen tror jag inte är den främsta vägen till personlig frälsning, men den är ett sätt att visa den sekulära svensken att det finns människor i Sverige som insett att de inte är sig själva tillräckliga.

Jesusmanifestationen

Sat, 02 May 2009 09:42:18 GMT

(Rickard Alvarsson)

Idag samlas sveriges kristna i Stockholm för att tillsammans manifestera Jesus. Jag brukar vara skeptiskt till stora kristna jippon, men det här tror jag är något bra och roligt. Det börjar runt kl 12 på Stockholms olika torg med olika talare och teman, sedan strålar vi alla samman i Kungsträdgården för ett stort möte. En helg kan stockholmarna allt få fundera lite på Jesus. Kom gärna och gå med oss!

www.jesusmanifestationen.se

Men allt är inte väl

Sun, 26 Apr 2009 10:10:06 GMT

(Rickard Alvarsson)

En vän hittade ett bibelord som träffande beskriver ungefär det jag försökte fånga i inlägget nedan:

Så säger Herren: Om någon faller, reser han sig igen. Om någon tar fel väg, vänder han tillbaka. Men detta avfälliga folk - varför framhärdar de? De håller fast vid sitt svek, de vägrar att vända tillbaka. Jag har lyssnat och hört efter: de talar inte sanning. Ingen ångrar sin ondska och säger: "Vad har jag gjort!" De rusar alla blint i väg som hästen spränger fram i striden. Till och med hägern i skyn vet sin bestämda tid, turturduvan och svalan vet när de skall återvända. Men mitt folk känner inte till vad Herren kräver. Hur kan ni säga: "Vi är visa, hos oss finns Herrens lag." Ja, men förgäves har pennan präntat, förgäves skrivarna! De visa står där med skam, skräckslagna fångas de i snaran. De har förkastat Herrens ord - vad är det för slags vishet? Därför skall jag ge deras hustrur åt andra och deras åkrar åt erövrare. Alla, hög som låg, vill girigt roffa åt sig. Alla, profet som präst, handlar svekfullt. De botar skadan hos mitt folk, men bara på ytan. De säger "Allt är väl, allt är väl!". Men allt är inte väl.

Jer. 8:4-11

Om Gardell

Fri, 24 Apr 2009 10:43:37 GMT

(Rickard Alvarsson)

Det är tisdagseftermiddag och tillsammans med några vänner hänger jag kvar i klassrummet och skrattar åt något på datorn. Utanför fönstret står plötsligt Jonas Gardell och pratar med någon i telefon. En viss beslutshysteri bryter ut i klassrummet, men efter någon minut tar Martin några snabba steg ut genom dörren, barfota:

- Hej Jonas, vill du komma in och prata med oss?!

- Okej.

Dryga timmen som följer sitter jag så tillsammans några klasskompisar och pratar med Jonas Gardell om hans nyutkomna bok Om Jesus. Och Jonas är precis som på TV; rolig och utan hejd. Det är svårt att komma in med en fråga. Å andra sidan, det är inte varje dag Jonas Gardell håller låda på två meters avstånd, så vi tar det lugnt med avbrytandet och lyssnar istället och försöker hänga med i resonemangen och en ständig name-dropping så gott det går.

Jonas Gud förlåter, men inte genom Jesus, för han dog aldrig för våra synder - det finns nämligen inga synder att dö för. Men det är något som händer påskdagsmorgonens gryning, fast om det är en uppståndelse är inte säkert. Jesus är nämligen inte Gud. Det viktiga är att vi är befriande och den stora frågan är: Vilket är ditt Egypten, ditt Babylon, att bli befriad ur? Klassisk kristen tro spelar ingen roll, och ingen får dömas eller ställas utanför. Till slut har det hela förvandlats till en välvillig gröt, och när Jonas uppspärrade ögon under höjda ögonbryn möter mina och förväntansfullt börjar nicka vill jag förtvivlat gärna nicka med. Jag får det inte att gå ihop, men det slår an så mycket i mig, det han säger, och jag grips av en översköljande känsla av att det måste vara så här. Samtidigt har jag en ogripbar tanke i bakhuvudet, ett ord på tungan som inte riktigt når fram, men som jag märker vill protestera. Jag famlar efter det, men de välvilliga ögonen får mig sakta att kapitulera.

Och tillsammans med mig nickar ett helt land. Jonas berättar stolt att över tvåtusen lyssnade på honom i domkyrkan i Uppsala, över tusen i Göteborg, och i Stockholm fyller han nu kväll efter kväll kyrka efter kyrka och köerna ringlar långa. Mina vänner som följer med honom för att lyssna i Kungsholms kyrka samma kväll, berättar att publiken andäktigt nickat med, under något som närmast kom att likna ett väckelsemöte, när Jonas talade om Guds kärlek och förlåtelse till människan.

Men människorna i kyrksalen är inte kristna, och förmodligen inte ens särskilt andligt intresserade. Varför slår då Guds förlåtelse an så starka toner i människans inre? Vad är det som får Sveriges befolkning att ens bry sig om detta? För många kristna är detta att ett tecken på en kommande väckelse: "Intresset för religion ökar! Vi har ett andligt sökande i Sverige som är större än på länge!" Men tyvärr är jag tveksam till om det verkligen är ditåt det lutar.

Jag tänker mig att vårt inre är delat i två. Dels har vi en del av vår ursprungliga människa som längtar tillbaka till Gud, och som inget hellre vill än att bli upprättad och få höra att hon är förlåten. Men om vi vill bli förlåtna, varför ryggar vi då tillbaka för tanken på att vi skulle ha gjort något som är orätt? (För det är ju det Jonas, och de flesta andra som diskuterar kristen tro, gör när de hör begreppet synd.) Det är den fallna människan i oss, hon som en gång vände Gud ryggen, som i sin stolthet vägrar se att hon gjort fel, som genast slår dövörat till då hon anklagas. I det sekulära och individualistiska Sverige är det inte svårt att se vilken del av vårt inre som har fått övertaget. Men vår ursprungliga människa kommer ständigt att kämpa för att göra sig hörd. Det skapar en ambivalens och oro inuti den sekulära människan. Vad ska vi göra av rösten i hjärtat som säger att allt inte står rätt till?

Det är här Jonas Gardell blir lösningen. Han kliver in och beskriver med otroligt vackra formuleringar nåden, ord vårt inre är svältfödda på och vår ursprungliga människa nickar saligt. Sedan förklarar han att vi inte har någon skuld, och vår fallna människa nickar belåtet. Det är detta som blir den nya andligheten i Sverige: Inte ett nyväckt intresse för Jesus, utan bara ett uttryck för behovet att döva vår längtan efter den verklige Guden. Det är i mångt och mycket bara en undanflykt för att kunna fortsätta leva bortvänt och sekulärt, utan att hela tiden bära med sig den där rösten.

Du är förlåten, trots att du aldrig gjorde fel.

Det är så obehagligt med sanning som inte är riktigt sann.

Sv psalm 147

Tue, 14 Apr 2009 21:18:56 GMT

(Rickard Alvarsson)

Upp, min tunga, att lovsjunga
Hjälten, som på korsets stam
för oss blödde, led och dödde,
som ett skuldlöst offerlamm.
Han ur griften, efter Skriften
nu i ära träder fram.

Han fullgjorde, vad vi borde
och blev vår rättfärdighet.
Han avvände vårt elände
för båd tid och evighet.
Han förvärvde, att vi ärvde
ljus och frid och salighet.

Vi förlossas,ormen krossas,
avgrundens och dödens makt
nu är bunden. Från den stunden
allt är Sonen underlagt.
Nu är helat vad vi felat
och Guds nåd i ljuset bragt.

Gamla, unga, må lovsjunga
Faderns makt och härlighet
och hembära Sonen ära
för så stor barmhärtighet,
prisa Anden, som vid handen
leder oss till salighet.

^{Text: Venantius Fortunatus omkr 600, S A Forsius 1614, J O Wallin 1816}

^{Musik: Svensk 1693}

individualism

Mon, 30 Mar 2009 22:18:59 GMT

(Rickard Alvarsson)

funderade efter helgen på om jag blev kristen för att jag skulle ha en mening med mitt liv, eller för att jag insåg min trasighet och behövde någon som förlät mig och som jag kunde vara beroende av. det här samhällets individualism kryper in under huden. med vilken inställning närmar vi oss Gud?

jag tänker att jag nog började i det första, men att jag med tiden (med en skrämmande klarhet) insett att det måste vara det andra. eller, att det andra ger det första kanske. men inte tvärtom.

Apologetik

Mon, 23 Mar 2009 12:54:22 GMT

(Rickard Alvarsson)

Jag har en viss förkärlek för måndagsmorgnar. Kanske för att jag trivs med vad jag gör om dagarna, alternativt är det bara skönt att starta upp en ny vecka. Men om det finns någon som, mot all förmodan, inte tycker att måndag morgon kvalar in på topp-tre tidpunkter i veckan och redan drömmer om helg igen har jag ett tips.

Jag är med och ordnar er apologetisk konferens i Betlehemskyrkan i Stockholm fredag-lördag och ni är varmt välkomna att vara med!

Apologetik handlar om försvaret av den kristna tron och bygger på tanken att man faktiskt kan argumentera för Gud utifrån något som ligger utöver min egen upplevelse av honom. Jag är fullt övertygad om att i fall Gud existerar och har skapat den här verkligheten så finns det spår av honom i den och vi kan förstå verkligheten utifrån Honom. Vi kommer ha talare från både Sverige och England och beröra både filosofiska och historiska argument. Vi ska diskutera behovet av förståelsen av den kristna tron i Sverige idag, bemöta Guds-kritiken i Richard Dawkins bok "Illusionen om Gud" samt fundera över Cynism och svårigheten att tro i misstänksamhetens tidevarv. Vi välkomnar stolt Stefan Gustavsson - teolog och författare, Stefan Lindholm - teolog och medarbetare på L'abri England, André Juthe - filosof och religionsvetare, Lars Johansson - lärare på Örebro missionsskola och redaktör för tidningen NOD, och Roland Poirier Martinsson, kolumnist på SvD.

Vi kommer under lördagen också bilda en apologetisk förening/nätverk för människor som är intresserade av att lära sig mer och verka för apologetik i Sverige. Ni kan läsa mer om programmet här. Titta in på vår hemsida och anmäl er! Det finns också (som alltid) en grupp på facebook. Kan ni inte vara med hela konferensen är kvällmötena öppna och jag rekommenderar er att titta förbi!

Jag tror att Sverige behöver människor som tänker om sin tro på ett nytt sätt.

sv psalm 135

Sun, 15 Mar 2009 20:58:14 GMT

(Rickard Alvarsson)

det är fler än jag som den senaste tiden gjort reklam för psalmen. en viss joakim ivarsson ligger bakom "psalmprojektet" som Dagen uppmärksammade med en artikel nu i veckan, och de allra psalmnördigaste i vårt avlånga land har nu också börjat gå med i den fantastiska psalmgruppen på facebook. själv är jag mycket nöjd och fortsätter i min kamp för att bredda lovsångsutbudet för unga. indoktrinerar mina klasskompisar så gott det går genom att se till att vi enbart använder psalmboken när det är min smågrupps tur att ha ansvars för veckans andakter, och har hittills bara fått bra respons. om inte annat tycker folk att det är kul att man ska stå upp när det är en stjärna framför versen.

i kyrkoåret befinner vi oss nu mitt i fastan. mina tidigare psalmval har bestått av utvalda favoriter från barndomen, men nu kommer en kyrkoårsriktig fastepslam. dock är också den en mycket kär vän från min tid som sjuårig kyrkobesökare, melodin var så vemodig att jag rös.

Sv. psalm 135

Se, vi går upp till Jerusalem
i heliga fastetider,
att skåda hur Jesus Krist, Guds Son,
i syndares ställe lider.

Se, vi går upp till Jerusalem.
Vem går att med Herren vaka
och, såsom vår himmelska Fader vill,
den smärtfyllda kalken smaka?

Se, vi går upp till Jerusalem,
till Frälsarens kors och pina,
till Lammet, som offras för världens skuld,
för dina synder och mina.

Se, vi går upp till Jerusalem,
till staden den evigt klara.
Oss Frälsaren sagt att där han är,
där skall vi med honom vara.

^{Text: P. Nilsson}

^{Musik: Nordisk folkmelodi}

Flickan och Lejonet

Sat, 14 Mar 2009 09:53:16 GMT

(Rickard Alvarsson)

- Är du inte törstig, sade Lejonet.
- Jag dör av törst, sade Jill.
- Drick då, sade Lejonet.
- Får jag... kan jag... skulle du vilja gå undan lite medan jag dricker? sade Jill.
Lejonet svarade bara med en blick och en låg morrning. Och när Jill stirrade på Lejonets orörliga skepnad, förstod hon att hon lika gärna kunde ha bett berget flytta sig för hennes skull. Bäckens ljuvliga porlande gjorde henne nästan galen.
- Lovar du att inte... göra mig nåt, ifall jag kommer? sade Jill.
- Jag lovar ingenting, sade Lejonet.
Jill var nu så törstig att hon tog ett steg närmare utan att märka det.
- Brukar du äta flickor? sade hon.
- Jag har uppslukat flickor och pojkar, kvinnor och män, kungar och kejsare, städer och riken, sade Lejonet. Han sa det inte skrytsamt eller sorgset eller ondskefullt. Han bara sa det.
- Jag törs inte, sade Jill.
- Då kommer du att dö av törst, sade Lejonet.
- Hjälp! sade Jill och närmade sig ett steg till. Då är det väl ingen annan råd än att jag letar reda på en annan bäck.
- Det finns ingen annan bäck, sade Lejonet.

Ur "Silvertronen" av C. S. Lewis.

åttonde mars

Sun, 08 Mar 2009 12:32:45 GMT

(Rickard Alvarsson)

en ljust grå himmel spänd över söndagsförmiddagen. barmark, gräsmattan syns igen, snödropparna tittar fram och fåglarna sjunger lågmält. det våras.

och när allt smälter undan, vad hittar man då?

och när man gräver ner i jorden, hur långt har tjälen då gått?

dansar av mig dagens grubblerier tillsammans med mina systerliga kompanjoner på den stora 8 mars-festen på södra teatern i stockholm, arrangerad av tidsskiften bang kvinnodagen till ära. försöker jaga bort mina hjärnspöken genom att för en stund röra mig i en helt annan typ av krets. ane brun, elin sigvardsson, jennie abrahamson och nor el refai på scenen.

det är något intensivt och eggande i atmosfären denna kväll, och konferencieren påstår någon gång runt midnatt att lokalen nu har lyft och att vi svävar fram över huvudstaden. men samtidigt som jag undrar, under vissa snuddande sekunder, om inte södra teatern faktiskt inte lättat i alla fall lite från marken, är det samtidigt något i mig som känns tungt och fastlåst. snurret i hjärnan drar igång igen.

för hur viktig jag än tycker att kvinnofrågan är finns det något i stämningen i rummen som gör att jag ändå inte riktigt känner mig välkommen. den överväldigande majoriteten av tjejer på dansgolvet är underligt lika varandra, och framifrån scenen blandas sakta också många andra frågor in, som inte har med kvinnofrågan alls att göra, men som jag som feminist antas skriva under på lika självklart. och plötsligt upplever jag mina medsystrar som något fientliga, för jag förstår att om de anade mina religiösa eller politiska ståndpunkter så skulle jag inte längre vara en riktigt välkommen del i deras kvinnokamp. deras kvinnokamp innefattar nämligen så många andra frågor att ta rätt ställning i att jag ganska snart skulle bli diskad. min känsla av främlingsskap döljer jag dock bakom ett leende och röda läppar, och eftersom ingen anar vilken alien de har ibland sig smyger sig så sakta en lätt elitistisk jargong in, alla är säkra på att alla därinne står på samma sida, och då gör det ju inget om vi råkar formulera oss lite illa om andra. från scenen sägs det att det är självklart att det är stockholms intellektuella elit som samlats här ikväll, och vi måste nu upplysa vår omgivning om den enda vägen - som innefattar linjer i ganska många olika frågor.

en lätt obehagskänsla kommer över mig, först bara som en lätt irritation över festens program, men sedan som en stöt i magen. om jag som känner så här när jag stiger över tröskeln till bangs värld - hur känner sig då människor som vågar bryta sina sociala kretsar och tar sig in över kyrkans trösklar - upplever de samma sak som jag gör nu? att kristen tro faktiskt inte bara är en tro på Gud, utan ett helt åsiktspaket innefattande politsik tillhörighet, klädstil och humor, som man också måste svälja för att känna att man tillhör på riktigt och är kristen "tillräckligt". jag har varit inne på den här frågan innan - men jag frågar mig igen denna kväll - hur hårt håller vi på vår kristna "kultur"? och vad gör den i mötet med människor som blivit intresserade av det som egentligen är vår kärna? känner de sig på ett underliggande plan avvisade, precis som jag känner mig avvisad på dansgolvet här?

det är helt naturligt att olika grupper utvecklar olika sociala mönster, men igen, om vi på allvar vill kunna välkomna och möta människor i deras längtan efter Gud är det så otroligt viktigt att vi inte har lagt till hinder i form av ytligare åsikter man måste visa att man passar in i först. den attityd som möter mig från scenen på södra teatern har jag, vid närmre eftertanke, mött förut, alldeles för många gånger, i den kristna sfären. och när jag sitter på bussen hem är det den obehagskänslan som följer mig.

ett systerskap nere på jorden igen.