Linas funderingar

Min blogg har bytt adress.

Mon, 04 Jul 2011 18:03:14 GMT

(Lina Mattebo)

Hej!

Ikon har ju fått en ny hemsida, och därför har adressen till min blogg bytts ut. Nu kan ni hitta mig på www.ikon1931.se/blogg/bloggare/lina

Så, ni som har lagt till bloggen på Bloglovin eller i era rss-flöden, kom ihåg att ändra!

Hoppas ni följer med, den nya bloggen är mycket finare, promise! Och där finns en del inlägg ni inte läst, tror jag bestämt.

Kram på er!

IKON-fest!

Thu, 09 Jun 2011 14:12:45 GMT

(Lina Mattebo)

Jo, jag vet.

Det har gått alldeles för lång tid sedan sist. Förlåt.

Jag har haft så mycket annat för mig som jag behövde prioritera före bloggandet för att inte gå isär.

(Det här har jag gjort bland annat: varit i Tanzania med min familj, gjort klart mitt slutprojekt i skolan som till viss del publicerades i senaste numret av musikmagasinet Novell, blivit färdig med min journalistutbildning, flyttat tillbaka till Stockholm, varit i Ö-vik på min enda semestervecka i sommar, skrivit på min bok som kommer ut i höst, och börjat mitt sommarjobb som vikarierande redaktör på IKON.)

Återkommer om den långa parentesen, var så säker! Men nu vill jag mest bara peppa er som befinner sig i Stockholmstrakten nästa fredag att komma på releasefest för IKONs nya hemsida som vi släpper snart.

Mellqvists café klockan 19 är det som gäller! Skön musik, tilltugg, mingel och halva priset på Mellqvists berömda sortiment, plus det splitternya juninumret.

Jag vill gärna träffa er, så kom, bara kom!

Kolla in facebook-evenemanget här!

En novell.

Fri, 18 Mar 2011 16:07:53 GMT

(Lina Mattebo)

Eftersom jag har fullt upp med annat, och inte hinner skriva så många bloggposter, publicerar jag istället en novell som vi fick till uppgift att skriva i skolan. Så, varsågod, läs om du har lust. Och ha en fin helg!

Ps. Novellen är inspirerad av det här fotot.

Har du hört att svanar älskar varandra livet ut?

När han tittar upp till vänster ser han att hon ligger uppe på bagagehyllan.

Han blinkar till.

Hur länge har hon legat där?

Hur länge har han sovit?

Hon tittar rakt på honom, och han vänder snabbt bort blicken. Vrider istället huvudet åt höger, mot landskapet som försvinner innan han hinner reflektera över vad han ser. Men snart sneglar han mot hatthyllan igen. Hon ligger kvar. Med blicken stadigt på honom.

Hon har en vit kofta, som hon liksom är invirad i med luvan över huvudet och händerna indragna i ärmarna, har svarta byxor, mörkt långt hår, spretande tår med röda tånaglar. Benen hänger och dinglar, och från hans vinkel syns bara hennes ena öga eftersom hon ligger så nära kanten.

Hon viker fortfarande inte undan med blicken. Och hon måste blinka samtidigt som honom, för han ser henne inte göra en minsta rörelse.

Han kommer att tänka på att han en gång hörde en kvinna berätta om ett par hon sett mötas på ett tåg. Hon satt mitt emot dem och de bredvid varandra, men de kände inte varandra sedan tidigare. Hon berättade hur de liksom först trevande började prata men när de skulle kliva av så kändes det som om de hade känt varandra alltid, för de hade pratat om liv och död och vad de gjorde igår och varför de båda ville tatuera in en talgoxe på bröstet.

Men hon på hyllan säger inte ett ord.

Inte han heller.

Han vill säga att hej, du verkar också vara en sådan människa som bygger ett paraply med ett inbyggt moln ovanför, hänger upp gröna äpplen i ett rönnbärsträd för att snabbt få ett eget fruktträd och som försöker bygga jättestora tekoppar i gips för att ha guldfiskar i men när det väl kommer till kritan så känns det för hemskt att stänga in dem så.

Men istället tänker han på butiken närmast huset där han oftast bor. Där han handlade igår och blev tvungen att torka bort en tår framför tomatkrosskonserverna. Att han inte alls brydde sig om att han pratade för högt i telefonen om alldeles för privata saker, för han känner inte någon i staden där han bor. Han sa till sin bästa vän att det här kommer aldrig att gå, vet du. Jag kommer aldrig att träffa någon. Jag kommer att få ta hand om dina barn, istället för mina egna. Men det är ju faktiskt fint det också. Jag kommer att älska dem så att det gör ont, sådär som jag älskar dig, och kanske lite mer.

– Vart ska du?

Han rycker till, kommer ihåg att han sitter på ett tåg med en kvinna som ligger på en hylla närmast taket.

– Till den där lilla byn med det vackraste stationshuset, inte för att det på något sätt är perfekt eller ens idylliskt, utan för att det varje lördag står en gammal man där och väntar på en annan gammal man som kommer med 12.10-tåget från det andra hållet.

Hon ler. Hoppar ner från bagagehyllan.

Han tycker plötsligt att hon liknar en svan. Svart, vit och graciös.

Hon sätter sig snett mitt emot honom.

– Visste du att svanar alltid lever med samma partner livet ut, och att om den ena dör så skaffar inte den andra en ny? säger han.

Hon svarar inte, men hennes pupiller blir mindre.

– Och präriesorkar och pingviner och albatrosser håller också ihop hela livet ut., fortsätter han. Och gibboner, som är en apa med väldigt långa armar och ben, och som sjunger för att bekräfta samhörigheten inom familjen. Ibland sjunger honan och hanen duetter och…

Hon avbryter honom:

– Visste du att uppskattningsvis bara tre procent av däggdjurens arter har monogama relationer? Och att ny forskning har visat att separationer mellan svanar är mycket vanligare än man tidigare trott och att även om djurpar lever tillsammans så knullar de runt ändå. För enligt DNA-tester kommer deras ungar sällan eller aldrig från deras partner.

Han svarar inte. Hon fortsätter:

– Jag hörde ett föredrag med en psykolog en gång som sa att vi inte är gjorda för att leva med samma partner livet ut. Att det ju är helt omöjligt. För vi förändras hela tiden och hur stor sannolikhet är det att två människor ska utvecklas exakt likadant? Människor som lever ihop ett helt liv gör bara det för att de är rädda, inte för att det är bäst för dem.

– Jag hörde nyss en forskare som berättade att studier visar att gifta par mår psykiskt bättre än ogifta, säger han. Att gifta män har mindre risk

Frizonfest!

Thu, 10 Mar 2011 18:15:56 GMT

(Lina Mattebo)

Tänkte bara säga att om ni tänker åka på festivalen Frizon i sommar, får ni gärna komma och samtala om ensamhet och relationer med mig!

(Klicka på bilden för att läsa mer om mitt seminarium, och massa annat bra som händer.)

Internationella kvinnodagen - Min första omöjliga tanke

Tue, 08 Mar 2011 19:36:14 GMT

(Lina Mattebo)

(Det här inlägget skrev jag förra året den 8e mars, men kanske har jag fått några nya läsare, och kanske har ni andra glömt bort att ni läst det. Så, här kommer ett inlägg i repris.)

Det där med att vara kvinna - min kvinnlighet - var inte något jag funderade över. Var liksom aldrig något komplicerat. Förstod inte diskussionen om hur man skulle vara, om man var man eller kvinna. Man bara är väl det. Tänkte jag.

Men sen kom andra runt omkring och gjorde den lilla pusselbiten, att jag är kvinna, till den allra största. Minns hur fröken tog mig åt sidan på lekis en dag och sa att du kan ju leka med pojkarna också. Hur jag nästa dag byggde tågräls med min granne som råkade vara pojke, och att det helt plötsligt kändes speciellt. Trots att vi hade lekt med varandra alltid.

Och då blev kvinnligheten något jag måste förhålla mig till. Det finns internationella kvinnodagar, jag måste välja kön i enkäter, får generellt sett mindre lön. Jag borde raka benen och inte ta för mycket plats. Inser att andra människor tror massa saker om mig för att jag har den där kvinnobiten i mitt livspussel.

Kvinnopusselbiten pimpas med blinkande lampor och målas i lysande klarrött och det är klart att de andra då hamnar i skymundan. De andra bitarna som sammantaget gör att jag är jag. Den där kvinnobiten görs rund och stor, blir till ett nav som allt det andra ska passas in efter. Och plötsligt så är jag inte längre ett mysterium; någon att lära känna och pussla ihop, en bit i taget. Utan något mindre, enklare.

Jag intervjuade Nour El Refai för ett tag sedan. Texten jag sedan skrev börjar så här:
"Det springer två små killar runt runt på gräsmattan. De är solskensvarma och leksvettiga, tröjorna ligger på marken. I skuggan vid vuxenbordet sitter en liten tjej och dricker saft. Betraktar frihetsleken på säkert avstånd. Pojkarna börjar ropa och vinka; Kom och lek med oss! Hon tvekar lite, men så hoppar hon upp, tar några hopplasteg. Drar av sig tröjan. Då uppstår en diskussion vid bordet.
Nour var sju år gammal när hon för första gången insåg att hon var tjej. Kompromissen där tröjan sattes på igen, men knöts så att magen syntes, gjorde henne medveten om sin kropp på ett nytt sätt. Hon minns det som en sorg:
- Fan i mig, allting som jag kommer att vara för resten av mitt liv kommer att vara sekundärt, för det här är jag. Jag är Nour och jag är en liten flicka. Om jag är glad, tuff, skådis eller gillar fotboll kommer i andra hand. Jag är en liten flicka. Det är det jag är."

Hon beskriver det så bra. Den där ilskan, uppgivenheten och sorgen. Tröttheten.

Jag är trött på att hulkgråta i en hård soffa med sommar utanför och mammas hand klappandes på min rygg, för att männen i mitt liv inte förstår vad det innebär att vara kvinna och bara det och att det inte ens räcker till. Trött på att ständigt bli påmind om det, som när jag hittar Lena Katarina Swanbergs bok "Blod, svett och tårar: en ilsken bok om östrogen" i en bokhylla, och läser baksidetexten där en manlig skribent konstaterar att det här är en bok som är viktig för alla, inte baraför kvinnor. Jag är trött på att bli så arg att jag inte kan prata. Jag är trött på att ständigt behöva fundera på hur jag ska förhålla mig till alla föreställningar som finns om mig enbart på grund av hur min kropp ser ut. Jag är trött på att kvinnor är ledsna och män är arga. Att män är starka och kvinnor svaga.

Jag såg Tim Burtons Alice i Underlandet på bio häromkvällen. Alice tänkte sex omöjliga saker innan frukost ibland. Sen högg hon huvudet av draken. Det här är min första omöjliga tanke i dag:

Alla människor ses, och behandlas, som de ogripbara, frustrerande och underbara varelser de är. Hopsatta av bitar av olika egenskaper, upplevelser, drömmar och kunskaper. Någon det inte räcker ett liv till för att lägga i sin helhet. Att den där kvinno- eller mansbiten inte görs större än den är.

När hundra alltid varit hundrafemtio.

Fri, 25 Feb 2011 17:38:25 GMT

(Lina Mattebo)

Såhär: Innan jag somnade igår insåg jag hur mycket lättare det är att skriva och säga än att göra.

För, mina senaste tio år i kortversion: Pluggade mig till maxbetyg i gymnasiet och avslutade det hela med att tillbringa en sommar på ett laboratorium. Jobbade i två år. Först på fem extrajobb samtidigt, sedan som chef där 70-timmars veckor inte var ovanliga vissa perioder. Och sen har jag aldrig pluggat bara 100 procent, jag har alltid läst mer än så. Plus frilansat vid sidan om. Och så ett halvår i Moldavien på det, mitt i allt.

Visst har jag hunnit med mycket på den där livet-listan ändå. Jag har jobbat som volontär och åkt på utflykter och umgåtts massa med mina vänner och engagerat mig i viktiga frågor. Men jag har också gråtit av trötthet hos en sjuksköterska på studenthälsan, drömt halvvakna stressdrömmar och tappat bort känslor för att om jag hade känt efter så hade jag känt att jag inte orkat.

Och nu, nu är jag ju faktiskt snart färdig med mina studier. Men då viskar något åt mig att det är nu jag verkligen måste jobba ihjäl mig, få in min lilla fot överallt jag hinner springa till, inte tacka nej till ett enda uppdrag, göra mig ett namn.

Men nej, vet ni vad. Det är ju faktiskt nu jag har chansen. Att lära mig vad hundra procent egentligen innebär (för nej, 150 är inte 100), eller ja, helst åttio. Att känna hur det känns i kroppen och att det är okej.

Att verkligen försöka påbörja det där livet jag drömmer om.

Det är så lätt att bara köra på, att tänka att så här är det ju, ingenting att göra något åt. Istället för att stanna upp, reflektera över vad det egentligen är jag gör, vad jag lägger min tid på och om jag mår bra av det.

För man blir så lätt indoktrinerad av alla andra budskap. Att man är sitt yrke eller sina studier, att man måste jobba heltid, att pengarna inte kommer att räcka till, att den här branschen är fruktansvärd. Så man glömmer bort att det faktiskt går att göra på andra sätt. Och så vågar man inte längre drömma, för att man blivit övertygad om att de ändå inte kan bli verklighet och det gör ju ont när drömmar går sönder.

Men så tänker jag på det han sa igår. Att det är klart att man ska jobba hårt med det man vill göra, men att man lika gärna kan göra det över en längre tid. Att jag ska våga drömma, och göra det jag verkligen älskar. Att vi får hjälpas åt.

Ja.

(Och nu, nu sitter jag på ett tåg till Jönköping, så himla nöjd över att jag lät bli att skriva klart det sista reportaget utan sparade det till senare. Att jag därför fick en sån himla fin sista dag med tårta, presenter, kramar och uppmuntringsord, utan stress.)

Hundra procent.

Thu, 24 Feb 2011 20:33:30 GMT

(Lina Mattebo)

För några somrar sen - medan vi paddlade rakt ut i solnedgången - kom vi att prata om vad vi vill lägga vår tid på. Nu, och i framtiden. Hur lätt det är att fastna i skötseln av materiella saker, att skapa sig en karriär och tjäna pengar. Istället för att lägga tid på relationer och det där som betyder något på riktigt. Det hela urartade i att vi skanderade Mer sex, mindre hus! ut över vattnet.

Jag brukar ibland titta på det där kortet som en vän tog när vi paddlade iväg och skratta för mig själv.

Men det finns mycket allvar i det också. Jag har sagt i flera år nu att jag i längden inte vill jobba hundra procent. Hur mycket jag än älskar mitt jobb, så finns det så mycket annat som är viktigare. Så, mycket hellre mindre hus, mer matlådor och mer begagnat - bara jag får tid för de människor jag har runt omkring mig och för de saker som ger den där glädjen allra längst inne.

Häromdagen sa jag det där igen, om de hundra procenten. Vad vill du göra istället då? frågade han på andra sidan.

Det här, det här vill jag göra:

När en vän ringer och gråter för att livet gör ont vill jag ha möjlighet att säga: Kom hit darlingen min. Och sen koka varm choklad, lyssna och hålla om.
Jag vill göra utflykter (kanske mitt allra bästa). Plocka bär i skogen, äta mackor mitt ute på en istäckt sjö, paddla kanot, grilla korv i en park, cykla en okänd väg, åka båt i skärgården, köra motorcykel längs slingriga vägar.
Jag vill träffa unga tjejer fulla med sånt som drar och sliter, och säga Du, det går över, håll ut, det lugnar ner sig, jag tror åt dig när du inte kan och sen bjuda på glass och prata om sånt som är fint. Jag vill öva svenska med modiga människor och höra berättelser från andra sidan jorden, jag vill servera mat till gubbar som inte luktar så gott men har leenden som tinar upp det frusna inuti, gå promenader och lyssna på gamla människors livsvisdom.
Jag vill ha tid och ork att protestera mot all orättvisa här i världen, och inte vara så trött att jag stänger av allt det där som tar sig rakt in i hjärtat på mig bara jag öppnar det lite på glänt.
Jag vill ligga i soffan och läsa en bok med huvudet i knät på någon jag tycker mycket om, lyssna på musik, skriva en dikt, kanske måla en tavla, sy om en tröja, måla ett bord.
Jag vill odla några grönsaker, plocka äpplen från egna träd och kanske ta hand om några hönor.
Jag vill ta sovmorgon och lyssna på ett bultande hjärta som slår alldeles intill mitt.
Jag vill pussa på mina vänners små knytten och putta på gungan när deras föräldrar behöver sova lite. Och om jag en gång välsignas med en liten egen familj vill jag pussa på min man och mina barn och åka rutschkana i lekparken mitt på en onsdag.

Och vinnaren är...

Thu, 24 Feb 2011 20:18:03 GMT

(Lina Mattebo)

(Eftersom Emma önskade fler bilder från mitt vardagsliv får ni här en nyduschad tjej från ett källarrum i Växjö. Enjoy!)

Efter en mycket rättvis lottning här i min källare med alla namn skrivna på en sönderriven karta och en blomkruka som skål blev vinnaren till boken Malina! Grattis!

Som tröstpris får alla ni andra en färsk spotifylista med tio låtar jag tycker om lite extra.

Hej från en källare.

Wed, 23 Feb 2011 20:06:27 GMT

(Lina Mattebo)

Hade planerat att avslöja vinnaren av boken ikväll, men eftersom det först då krävs att jag har lottat fram en vinnare, och att det i sin tur kräver en penna så får det visst skjutas upp tills imorgon. Bor nämligen för tillfället i ett gästrum i en källare med bara det allra nödvändigaste i liten packning (och där ingick tydligen inte en penna?!). Nåja, imorgon gott folk!

En annan grej kan ni dock klura på tills dess. Jag har nu dragit igång projektet med att försöka minska den ofrivilliga ensamheten på festivalen Frizon lite mer på riktigt (har skrivit mer om det här, om du vill läsa.) Och nu efterlyser jag än en gång folk som vill vara med. Rent konkret kommer vi att träffas några i mars i Jönköping (och eventuellt i Stockholm om det finns intresse) och planera upp vad vi kan göra. Så, om du på något sätt vill vara med på detta - hör av dig! Det kan vara att komma med på planerings- och funderingsträffarna, det kan vara att skriva ett mejl med dina erfarenheter eller med massa ideér på vad man kan göra, det kan vara att vara praktisk hjälpare på festivalen, eller kanske vill du skriva en låt, måla en tavla, göra en film, skriva en dikt, eller vad vet jag?! Vad som helst som du peppar igång på blir jag glad för, hör av dig!! Mejla mig på lina_mattebo@mail.com så kan vi prata vidare.

Ett löfte.

Sat, 19 Feb 2011 17:35:53 GMT

(Lina Mattebo)

Nu har jag packat upp alla mina väskor. Och kära nån, vad mycket saker jag har! Förutom ett rum här i Jönköping har jag alltså en fullt möblerad lägenhet i Stockholm inklusive ett proppat vindsförråd. Blev förvånad, och lite äcklad, när jag hittade påse efter påse med kläder, skor och sjalar i överskåpen. Dessutom 35 böcker i en hörna, och då har jag redan flera på bokhyllan här i Jönköping och två bokhyllor i Stockholm. Böckerna känns dock mer okej, jag som drömmer om ett eget bibliotek i mitt framtida hem. Men alltså, jag måste ju få tid till att läsa alla dessa böcker också!

Nåja, dagens insikt resulterar i ett köpstopp i ett halvår framöver (med ett litet undantag för presenter till andra). För mitt eget, och hela världens, välmående. Vilken lättnad!

En tågresa i sol.

Sat, 19 Feb 2011 09:12:10 GMT

(Lina Mattebo)

Åker tåg genom Småland. Norrut, från Växjö mot Jönköping. Känns som en bra riktning. Känner mig inte riktigt hemma så här långt söderut. Det är för långt till mina käraste.

Jag har packat ihop mina saker, städat ur min Växjö-lägenhet och, som alltid, fått en liten ledsenklump i magen av att lämna ett sammanhang bakom mig. Men jag har en vecka kvar på praktiken (då jag ska bo hos en kollega eftersom killen jag hyrde lägenheten av har kommit hem från sin resa nu). Då ska jag sy ihop alla jobb jag håller på med, äta hejdå-middag med världens finaste feature-redaktion, köpa tack-för-allt-presenter och ta avsked på riktigt av Växjö. Det är bra för mig med små doser avsked i taget, annars blir det för mycket att hantera.

Tänker tillbaka på mina tre månader på Smålandsposten och blir så där förundrad, igen, över att allting blev så himla bra. Tacksamhet, ja.

Men nu längtar jag till Jönköping. Jag längtar till min tre fina flickor jag har äran att dela hus med (fick nyss ett sms av Emma: "Jag har handlat så att vi kan laga veggomiddag! ;) typ vid 17. Kan det passa?" Kärlek, I tell you!), jag längtar till min lilla klass, och till våren - åh vad jag längtar till bruna ben, ljumma kvällar och solen i ögonen. Och lite, lite har jag också tillåtit mig att börja längta till min Stockholms-sommar.

Innan min middag på tu man hand med älskad kombo ska jag på redaktionsmöte med Ikon. Vi träffas inför varje nummer och spånar tema och andra idéer, ber en välsignelsebön över det vi gör, äter lunch och fika och har det allmänt trevligt. Bra grej, säger jag.

Och åh, ni är så himla fina! Tack för alla peppiga (haha, nu korrläste jag igenom inlägget och insåg att jag först skrivit deppiga istället för peppiga) kommentarer ni skrivit på slutet. Blir rörd och tacksam och glad längst in i hjärtat. Världens bästa ni! Glöm inte att tävla om boken, sista chansen är på måndag 23.59.

Hoppas ni har en bra helg, ni med!

Tävling!

Mon, 14 Feb 2011 21:00:43 GMT

(Lina Mattebo)

Hej, vet ni nåt roligt? Jag har skrivit två kapitel i en nyutkommen bok som heter Delade meningar! Den är tänkt att användas i smågrupper eller som egen andaktsbok. Här kan du läsa mer om den. Förutom mig har bland annat Magnus Sundell, Brita Häll och Anders Piltz skrivit.

Och tänk, jag har har en bok över! Den tänkte jag lotta ut bland er, mina kära läsare. Såhär gör vi: Skriv något du vill att jag ska skriva om i bloggen i kommentarsfältet (och fyll för allt i världen i en korrekt mejladress). Om en vecka, alltså den 21 februari klockan 23.59 stänger tävlingen. Då drar jag en vinnare som får boken på posten. Och dessutom får jag tips och pepp om vad ni vill läsa om framöver. Bra grej, va?

Så här ser boken ut:

Jag har bland annat skrivit om rädsla:

Så, då kör vi. Pepp, pepp!

Kyrkan jag längtar efter.

Mon, 14 Feb 2011 20:33:13 GMT

(Lina Mattebo)

Ligger i sängen och läser senaste numret av Ikon. Blir alldeles pirrig; åh vad jag gillar det där magasinet.

Min inledningstext kom egentligen till under ett samtal någon gång i höstas. En klok man bjöd ut mig på fika en kväll, och frågade massa saker om min bakgrund, mitt förhållande till kyrkan och vad jag längtar efter. Men mest lyssnade han, och fick mig att tänka efter. Satte fingret på exakt rätt punkter. Det var ett sånt där samtal som stannade kvar i mig, som fick mitt hjärta att bulta lite hårdare, som ökade mitt hopp. Som fick mig att drömma igen, om den där församlingen jag längtar efter och tror på, men som ibland känns så otroligt långt borta.

Så, här kommer den, februarinumrets opinionstext:

För de flesta jag träffar är det konstigt och lite skrämmande med kristna. Jag hör kommentarerna, åsikterna och fördomarna överallt. Min uppväxt, min tro och det liv jag har valt att leva är i vårt sekulära samhälle rätt udda.

Det har gjort att jag är i ständig försvarsställning gällande min tro. Jag utgår ifrån att människor tycker att jag är lite konstig, att de inte tycker som jag i vissa frågor och att de ska bli arga. Så jag börjar ofta mina samtal om tro och kyrka med att rabbla upp allt som är och har varit fel. För att de liksom ska förstå att jag visst kan tänka kritiskt, att jag inte är hjärntvättad och att jag inte sympatiserar med människor som spränger abortkliniker eller misshandlar homosexuella.

Men jag fokuserar ofta så väldigt vid allt det jag skäms för, att jag liksom sällan kommer till varför jag egentligen stannar kvar. För det gör jag ju. Genom tårar, år och rädslor så fortsätter jag att söka upp kyrkor i varje ny stad jag flyttar till. Jag fortsätter att be och jag fortsätter att försöka förstå vad det egentligen innebär att vara en kristen.

För någon månad sedan frågade en klok man mig när jag är stolt över kyrkan. Jag tänkte och sa: När jag kommer till min kyrka en sommareftermiddag och det ligger två tilltufsade människor där och sover, och som när de vaknar säger till vaktmästaren att nu behöver vi duscha. När han då hämtar handdukar, och det märks att han har gjort det förr. Jag blir också stolt när jag serverar den femte biten lax till kvinnan som inte luktar så gott och undrar hur i all världen hon orkar allt; och de som varit med förr förklarar att hon stoppar ner det i handväskan för senare tillfällen, och att det är okej. Jag är stolt när kyrkan inte ger upp hoppet om människor som resten av samhället inte tycker är värda att investera i, när den håller ut och tror på under, när den ryter ifrån mot orättvisor och omänsklighet. Jag är stolt när den gör och inte bara tycker. Stolt för att den erbjuder en gemenskap som inte är perfekt, men som i alla fall längtar och kämpar för att nå ut med berättelsen om en Gud som älskar.

Det är inte fel att kritisera. Men för att det ska vara hälsosamt, och inte övergå till bitterhet och cynism – för att mitt och ditt hjärta ska fortsätta vara mjukt och för att vi inte ska tappa bort hoppet – så måste vi stanna upp ibland och tänka på varför vi stannar kvar. Vad som är positivt, vad vi gör rätt, vad vi är stolta över. Vi måste göra det för att inte sluta drömma om den kyrka vi längtar efter.

Att leva i världen men inte av den.

Wed, 09 Feb 2011 20:07:48 GMT

(Lina Mattebo)

Så, här kommer till sist decembernumrets opinionstext. Skriv gärna en kommentar om vad du tycker och tänker.

Vi skulle be, och jag berättade för de andra om när en klasskompis hade dragit ett roligt skämt som innehöll en svordom. Jag hade skrattat, tills den andra klasskompisen sa: ”Men Lina, är inte du kristen? Då ska väl inte du skratta åt svordomar?” Och jag satte skrattet i halsen, visste inte vad jag skulle svara. Nu satt jag där, omgiven av några äldre kristna, och återberättade händelsen. Jag ville verkligen vara annorlunda, ville att det skulle märkas på mig att jag är kristen. Jag var 16 år, och hulkgrät. De andra nickade, och bad innerligt för mig.

Men efteråt visste jag egentligen inget mer om vad det där annorlundaskapet innebar. Borde jag alltså inte skratta åt något som innehåller en svordom? Men det innebär ju i praktiken att jag näst intill måste sluta skratta. I alla fall så länge jag umgås med kompisar som svär. Någonstans där började jag tillbringa mer och mer tid i kyrkan. Det var ett lätt sätt att vara annorlunda på.

Jag önskar att de andra i stället hade sagt ifrån. Att de hade förklarat för mig att vara kristen inte handlar om vad man skrattar åt, utan om att byta grund för sitt liv. Att inte ha sig själv i mitten, utan att främst älska Gud och de människor som finns runt omkring. Att vara kristen handlar inte om att leva ett liv isolerat från alla och allt som inte tycker eller är som jag.

Men det är ju lättare att leva i en liten kristen bubbla där ens åsikter, världssyn och värderingar sällan, eller aldrig, ifrågasätts. Det är mycket svårare att ta med sig sin tro till sammanhang där man som kristen är i minoritet. Att våga tro att det håller. Att inse vad som är på riktigt och vad som bara är subkultursregler. Att inse, på riktigt, att Gud också finns utanför kyrkan, med de människor som inte kallar sig kristna.

Det finns ett klassiskt uttryck som säger att kristna bör leva i världen, men inte av den. Att alltså bygga sitt liv på en annan grund än vad den här världen erbjuder, men att göra det just i den värld som Gud har skapat. I stället lever vi ofta av världen men inte i den. Vi lever i en religiös avskild bubbla, men vi lever inte ut det tvärtomliv som Bibeln förespråkar. En kyrka som lever efter världens regler, men avskild från den, måste vara ett av de allra sämsta scenarierna.

Att vara kristen handlar om att följa Jesus, om att bli mer lik honom. Och Jesus var definitivt annorlunda än de människor han mötte. Men Jesus var också väldigt annorlunda än de så kallade religiösa. Jesus om någon levde i världen men inte av den. Det borde vi kristna också göra.

På spaning i populärkulturen.

Fri, 04 Feb 2011 19:52:33 GMT

(Lina Mattebo)

Under hela hösten har jag skrivit längre krönikor i tidningen Dagen, under vinjetten På spaning i populärkulturen. Texten ska alltså ta upp ett populärkulturellt fenomen, och koppla det till något som har med kyrka och tro att göra. Svårt, men väldigt roligt. Det finns bara två utlagda krönikor på Dagens hemsida, men här är de i alla fall:

Gemenskap i dejtingland - Om när fokuset på familjen står i vägen för andra relationer. Hur det är att vara singel i ett samhälle och en kyrka som är så väldigt uppbyggt på att träffa den rätte och bilda familj.

"Jag vill ha gemenskap, äkta gemenskap. Ni vet, "Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus.". En sån gemenskap. Nu är ingen längre singel eller par, gift eller ogift, skild eller änka, förälder eller barnlös. Utan ett i Kristus, och del av den största familjen någonsin."

Ett steg i taget - Om processer som tar tid. Hur ont det gör att vilja förändra, både sig själv och hela världen, men inse att det tar tid och är så mycket svårare än man först tror.

"Väl hemma igen grät jag också mycket, men då av ilska och sorg över min egen ynklighet. Grät ner i morgonfilen över allt jag inte klarade av; jag hade ju lovat mig själv att nu skulle jag bli annorlunda. Prioritera som jag verkligen ville, sätta saker i den ordning de var värda. Men så blev allt så fort som vanligt igen. Det var inte så lätt som jag trodde att bryta med gamla mönster, värderingar och kamper. Det var svårt, och gjorde ont."

Här sitter jag och längtar efter sommaren så att det gör lite ont.

Thu, 03 Feb 2011 22:14:02 GMT

(Lina Mattebo)

Kraften hos de ifrågasättande.

Mon, 31 Jan 2011 21:01:12 GMT

(Lina Mattebo)

Jag är som sagt lite efter med att publicera mina opinionstexter här på bloggen. Men, här kommer till sist oktobernumrets opinionstext. Vad tänker du?

Många kyrkliga sammanhang har svårt att hantera människor som säger emot, som kritiserar, som ifrågasätter. Vad gör man med en arg tonåring som vänder upp och ner på allt, som rasande kritiserar än det ena än det andra som har med kyrkan att göra? (Men som kanske också gråter sig till sömns över en saknad Gud.) Ofta lägger man locket på, tystnar ner, stänger ute. När vi egentligen borde tacka Gud för att de fortfarande bryr sig.

”Det konstiga var att de inte förstod att jag ville väl. Att jag ville röra om i grytan för att jag fortfarande trodde på kyrkan och ville förändra det jag tyckte var fel.” Så sa en vän till mig som revolterade mot mycket av det kyrkliga. Jag tror att så länge någon lägger ner energi och kraft på att ifrågasätta så vill man förändring. Och vill man förändring så tror man fortfarande på kyrkan. Det är när man slutar bry sig och blir likgiltig som man har gett upp.

Jag ber Gud om att jag, och många med mig, ska våga ta den där fajten. Jag ber att jag inte ska låta min rädsla styra. Jag ber att jag ska vara en sådan person som de som räddade mig. De som förklarade för mig att om något är sant, så tåls det att ifrågasättas. Att man inte behöver lämna hjärnan på hatthyllan när man går in på gudstjänst. Att det är viktigt att kunna kritisera även andliga ledare. Att livet inte kan delas in i andligt och icke-andligt. Jag tackar Gud för de människor som stannade kvar, trots min ilska och trots mina tårar. Som svarade vänligt, som gav mig svar som höll, som inte tog kritiken personligt, som inte tog ifrån mig mina upplevelser, som höll min hand när jag grät. De räddade min tro, och de räddade mig.

Vår generation har lärt oss att ifrågasätta. Att källgranska, inte lita blint på statistik, ställa följdfrågor, sätta in i ett sammanhang. Det kan finnas en risk att vi blir för cyniska. Men det finns mycket gott i det där också. För vi har lärt oss att leta efter det som är på riktigt. Vi vill inte gå till kyrkan bara för att släkten alltid gjort det. Vi vill ha en egen tro och inte bara lita på alla andra. Vi vill ha en kyrka som är relevant i den värld vi lever i. Och om vi inte hittar det, så stannar många inte kvar. Tar ofta med sig tron, men lämnar kyrkan.

Tänk om vi i kyrkan i stället för att stöta bort, kunde lära oss att ta tillvara på all den potential som finns i alla dessa ifrågasättande, rasande, på-tvären-människor. Det kräver att vi bottnar i vår egen tro, och att vi vågar oss på förändring.

Men åh, jag tror att det är vad som behövs för att kyrkan inte bara ska överleva, utan leva.

Gårdagens spellista.

Tue, 04 Jan 2011 20:23:05 GMT

(Lina Mattebo)

I går var det så löjligt tydligt årets första måndag. Så jag gjorde mig en Spotify-lista för att ta mig igenom dagen. Musik bra för oroliga hjärtan och onda magar. Varsågod.

För att det är måndag morgon, jag vaknade mitt i en orosdröm, jag är rädd och saknar dig.

Att vara tyst.

Tue, 04 Jan 2011 20:17:09 GMT

(Lina Mattebo)

Jag hörde om en ledarskribent som tog livet av sig. Det var många år sedan. Han hade för länge sedan slutat bottna i det han gjorde, han tyckte sak efter sak, dag ut och dag in, utan att veta varför, så han tappade fotfästet. En gång, kanske flera, satt han under en trappa på en fest, för att han inte orkade med det ytliga minglet. Kunde inte vara den andra trodde att han var.

Jag är livrädd för det där. För ord utan mening, för tomma meningar och texter utan djup. För att inte bottna i det jag gör. Så jag sparar på orden, på mina tyckanden och att skriva ner allt jag tänker på.

Och nu skriver jag mer än någonsin. Jag skriver hela dagarna på min praktik, några kvällar i veckan på frilansjobb. Och så skriver jag sådant som ännu inte publicerats, men kanske, ja ganska troligt, kommer att bli till något väldigt fint när vi bytt årstid en eller två gånger.

Så därför skriver jag så lite här. För att jag sparar på orden och försöker bottna i det jag gör. Inte göra mer än att jag klarar det.

Och, för att jag funderat väldigt mycket på att tycka och säga, kontra att göra, på den senaste tiden. Har tröttnat så smått på det första, och vill öva mig i det sista. Kanske kräver det lite ödmjuk tystnad, kanske måste jag lära mig att vara tyst ibland. Trots att jag under frustrerade kvällar författar arga texter i mitt huvud där jag deklarerar både det ena och det andra. De är provocerande, smarta och rätt så bra. Men jag är inte säker på att det är så vist att sätta de orden på pränt.

Men nu vet ni, lite av vad jag tänker på.

Växjö, hej.

Fri, 03 Dec 2010 18:36:59 GMT

(Lina Mattebo)

Sitter på ett tåg på väg mot Lund som, inte alltför oväntat, står still.

Flyttade till Växjö i söndagskväll. Det började bra; lyckades på ett märkligt och halvt mirakulöst sätt få skjuts från stationen till lägenheten och väskbärhjälp uppför alla trappor. Och så har det fortsatt. Min lägenhet är jättefin, det tar en kvart att gå till redaktionen, högst fem minuter till gågatan, tre till stadsbiblioteket. Det hänger vackra ljusdekorationer runt hela den snötäckta staden. Jag trivdes på min lilla featureredaktion på en gång. De är både trevliga och duktiga och låter mig göra intressanta jobb. Känns som om att tidningen är tillräckligt stor för att kunna göra bra saker, men min redaktion är tillräckligt liten för att integrera och behöva mig. Till nästa veckas lördagsbilaga har jag gjort etta-storyn, till bilagan två veckor senare ska jag göra hela temat på fem och en halv sidor. Så himla roligt. Jag har dessutom hittat en liten hemgrupp och nästa vecka kommer Emma och hälsar på.

Somnar med ett långsamt klappande hjärta och när jag är vaken har jag ro i magen. På väg till jobbet varvar jag den ständiga bönen Gud, beskydda mig, håll mig hjärta ömt men hårt med tacksamma böner över en vecka i frid och adrenalin.