Nasrin Mosavis påskblogg

Påsken - åminnelse eller matorgie?

Sun, 23 Mar 2008 19:34:19 GMT

(Nasrin Mosavi)

När jag kom hem från Vantörs kyrka och deras påskdagsmässa hade jag huvudet fullt av surrande tankar och frågetecken kring ett för mig nygammalt problem. Efter gudstjänsten serverades nämligen en på många vis trivsam och angenäm buffé med påsktema. Det som störde mig på plats och sedan hela vägen hem var delar av det som serverades på bordet; hönsägg, fiskägg (kaviar), döda laxar och delar av döda oxar i fileade skivor. Hur i hela världen går påskdagens budskap om uppståndelse, det återvändande livet och dödens slutgiltiga nederlag ihop med att så handgripligen stödja en industri som mer än någonting annat präglas av just fullkomligt poänglös och plågsam död efter ett kort liv fullt av tortyrliknande fasor?

Jag får inte ihop det. Varken förnuftsmässigt eller teologiskt. Så här:

När Gud skapade människorna gav han oss alla de fröbärande frukterna och örterna att äta av (1 Mos 1:29). Inga fåglar, fiskar eller däggdjur. Inte heller några ägg eller någon mjölk från andra arter. Vi får även i ansvar att förvalta, alltså sköta om och vårda, skapelsen i sin helhet.

Efter syndafallet går allting som kan gå åt skogen käpprätt och hela vägen däråt. Hela världen, med allt och alla som ryms inom den, går sönder på fler sätt än vi begriper oss på. Först när denna ödesdigra katastrof har inträffat tillåter Gud oss att använda oss av djuren för vår egen vinnings skull. Detta sker när han klär Adam och Eva i skinnkläder innan han skickar iväg dem från paradiset (1 Mos 3:21).

I detta fallna tillstånd befinner vi oss alltsedan dess. Men någonstans i halvlek händer detta som hela påsken handlar om; Gud själv kliver in i våra liv och vår historia för att betala den astronomiska notan för allt elände vi ställer till med i tid och otid. Allting av födsel och ohejdad (och ohejdbar) vana. Det som är spännande för denna reflektion är att Jesus i och med sin offerdöd på korset också sätter punkt för den urgamla seden där man har offrat djur för att sona sina synder. Ni vet, som vi sjunger på varje svenskkyrklig högmässa; O Guds lamm som borttager världens synder, förbarma dig över oss...? Just det. Där och då är det färdigoffrat, till tempelmånglarnas förtret och alla tidigare offerdjurs lättnad.

I Jesaja kommer nästa intressanta stycke. Efter historiens slut när vi äntligen får lattja runt under den nya himlen och på den nya jorden ska vi alla återgå till att vara vegetarianer! Både människor och djur, av allt att döma: Då skall vargen bo med lammet, pantern ligga vid killingens sida. Kalv och lejon går i bet och en liten pojke vallar dem. Kon och björnen betar tillsammans, deras ungar ligger sida vid sida. Lejonet äter hö som oxen. Spädbarnet leker vid ormens håla, ett barn sticker handen i kobrans bo. (Jesaja 11:6-8)

Alltså. När jag läser min Bibel kan jag inte se annat än att Gud föredrar att vi skonar våra medvarelser från död och pina om vi kan låta bli. Är det inte just det som korset visar på? En väg från död till liv. Det kristna livet handlar i sin mest avskalade kärna om att värna och bevara livet samt kämpa mot döden så långt som möjligt. Människan har en ojämförbar särställning i Guds skapelse, det är bara när h*n skapar henne som h*n uttrycker sin belåtenhet med att säga att det var mycket gott. Men det betyder inte att den övriga skapelsen är egal och värdelös för den sakens skull. Efter varje annan skapelseakt uttrycker Gud faktiskt att h*n anser det vara gott. Inte likgiltigt eller meningslöst.

Förvaltarskapet handlar om att ta hand om Guds värld på uppdrag av henom (hopslagning av honom och henne för att inte könsbestämma Gud), inte att utnyttja och förstöra den efter våra egna kortsiktigt egoistiska syften. Vi får äta kött, men som Paulus skriver; Allt är tillåtet för mig, men allt är inte nyttigt. Allt är tillåtet för mig, men jag skall inte låta något ta makten över mig. (1 Korinthierbrevet 6:12)

Att bli vegetarian eller ibland välja bort den oreflekterade kotletten i butiken till förmån för en vegetarisk rätt är inget hot mot människovärdet. I valet mellan människa och djur går människolivet alltid före. Men den konfliktsituationen är aktuell endast i ytterst få och speciella fall. När det kommer till djurindustrin (kött, ägg och mjölk) råder ingen sådan konflikt. I synnerhet inte i vår av materiella rikedomar överflödande del av världen. Den enda konflikten som finns där är den mellan den enskilda individens egna hälsa, en rättvis fördelning av världens resurser, djurens välfärd och planetens framtid å ena sidan och en värld präglad av kortsynthet, orättvisa, lidande och död på den andra sidan.

För dig som blev förbannad eller nyfiken nog att vilja gå vidare på det kristna vegotemat kan jag på rak arm rekommendera tre böcker...

Paradiset åter av Tomas Einarsson

Varje varelse ett Guds ord av Annika Spalde och Pelle Strindlund

Is God a Vegetarian?: Christianity, Vegetarianism, and Animal Rights av Richard Young

...och två hemsidor:

Vildåsnan - Kristen vegetarisk förening: http://www.vildasnan.se/

Älska din nästa - en kristen djurrättsgrupp: http://www.alskadinnasta.se/

Slutligen kan jag inte låta bli att slänga med två av mina favoritstycken i Gamla testamentet, från Amos bok och Jesaja, där Gud levererar utskällningar som heter duga:

Jag avskyr era fester, jag hatar dem,

jag står inte ut med era högtider.

När ni offrar till mig och kommer

med era gåvor

vill jag inte veta av dem,

jag vill inte se åt era offer av gödboskap.

Party Party!

Sun, 23 Mar 2008 08:58:37 GMT
(Nasrin Mosavi)
Tjo! Äntligen har vi kommit till påskdagen. Somnade till början av gårdagens radiosända påsknattsmässa. Kristus är uppstånden! Ja, han är sannerligen uppstånden! Mässade KG Hammar med vänner. Det ska firas! Min mamma, som så vitt jag begriper är mer existentialist än något annat livsåskådningsmässigt, föreslog glädjande nog att vi skulle besöka Vantörs kyrka och delta i deras festhögmässa med efterföljande lunch. Det är inte superofta hon föreslår mig att vi ska gå i kyrkan istället för tvärtom, så jag var inte sen att nappa. Nu ska jag göra mig iordning så att jag hinner dit i tid. Vi hörs!

Att vara eller inte vara… hemma.

Sat, 22 Mar 2008 20:16:12 GMT
(Nasrin Mosavi)
Påskafton idag har jag tillbringat med att må gott och ta det lugnt hemmavid. Tog mig en lång och skön sovmorgon till elvatiden i förmiddags och har sedan pysslat med datorn, läst i någon tidning, pratat i telefon med fina vänner och tagit en klimatovänlig men lyxigt skön och varm långdusch. Nu är frågan om jag ska ta mig för att bryta mönstret för att åka till Södra teatern på Re:Orient Club med lesbisk DJ och därefter bevista en påsknattsmässa i någon lämplig kyrka (då verkar Storkyrkan med Caroline Krook, Adolf Fredriks kyrka med konfirmanddop eller kanske Sofia kyrka ligga bäst till efter en snabb Googlesökning)... eller om jag bara ska stanna hemma, äta min goda tomat- och auberginegryta med sojaproteingrytbitar plus ris och bara glo på Martin Scorsese:s "Kristi sista frestelse" på datorn. Sveriges Radio sänder en gammal påsknattsmässa med KG Hammar klockan 23.07, så den biten behöver jag inte vara helt utan även om jag håller mig hemma. Svårt, detta. Å ena sidan är jag riktigt sugen på att stanna hemma och mysa. Å andra sidan vet jag att jag nästan alltid har grymt roligt när jag väl är på plats där festligheterna hålls. Oh, alla dessa i-landsproblem...

Nyårskrock

Sat, 22 Mar 2008 17:08:23 GMT
(Nasrin Mosavi)
Hur försvenskad jag än har blivit under mina knappa tjugo år i Sverige kommer jag ändå alltid att fortsätta bli påmind om mina iranska rötter. Mitt dubbla medborgarskap, min halvtaffliga persiska som jag använder när jag försöker kommunicera med mina föräldrar (på tal om dem fyller min far 50 år idag. Grattis på födelsedagen, pappa!) och människors nyfikna frågor kring mitt namns ursprung. I år uppstod det därför en slags kulturkrock mellan mitt gamla och mitt nya liv; påsken infaller denna gång samtidigt som det persiska nyåret där vi går in i år 1387. Hoppla hej. Jag har redan fått nobba ett nyårskalas på Kulturhuset i torsdags p g a tidigare inplanerat påskfirande (som jag skrivit om nedan). I något slags infall av sedan länge djupt nersövd och slumrande persisk stolthet ringde jag ett kryssningsbolag som arrangerar en dygnskryssning i slutet på månaden. Temat på kryssningen är persiskt nyår och hela kalaset skulle tjäna som ett försenat firande. Efter att ha avslutat samtalet till kundtjänst kom jag snabbt på andra tankar. De enda återstående hytterna var den dyraste sorten, A-hytter, för mellan dryga tusenlappen och knappt tvåtusen kronor styck. Nog för att det hade varit roligt att följa med, men så road är jag inte att jag är beredd att gräva hål av den digniteten i min tunna studentplånbok. Men gissa vad jag ska festa när vi går in i 1388 nästa vår! I'm gonna party like it's 1999. Som Prince sjöng en gång i tiden. Eller nåt... :p

Kommunitetsmedlemmar kidnappade alkoholpåverkad kommunist

Sat, 22 Mar 2008 13:44:59 GMT
(Nasrin Mosavi)
På långfredagens morgon vaknade jag efter att i någon timme hört frukostbestyr och barnagråt tränga igenom min dvalande halvsömn. Lagom till att Johannes och David började diskutera hur de skulle göra med den sovande kvinnofiguren på vardagsrumssoffan slog jag upp ögonen och sträckte på mig för att nymornat hälsa på grabbarna. Det visade sig att Emily behövt åka in till akuten med Ester efter en orolig natt där hon vaknat gråtandes i princip varje halvtimme på grund av smärtor i ena örat och feberbekymmer. David, Levi och Johannes var i sin tur precis färdiga att kliva ut genom dörren och iväg till Skarpnäckskyrkan för en morgongudstjänst. På en direkt fråga sekunderna efter att jag vaknat om jag hann och orkade följa med till kyrkan slängde jag av mig den röda filten och deklarerade att jag kunde hänga på omedelbums eftersom jag redan var påklädd och klar (det har sina fördelar att däcka i soffor sena nätter istället för att göra sig i ordning som anständigt folk för att sova i sin egen säng).

Sagt och gjort. Vi tog oss i samlad trupp från lägenheten till tunnelbanan genom det besynnerliga snöiga påskvinterlandskapet. Väl nere på perrongen ringde Emily och lämnade en lägesrapport. Ester hade åkt på en öroninflammation och hade blivit rätt uppstressad av sjukhusbesöket. Alltså behövde någon av oss återvända hem för att ta hand om henne medan Emily åkte till apoteket och köpte medicin. Lotten föll snabbt på David och Levi som vände hemåt igen. Kvar blev Johannes och undertecknad. Bara några minuter innan tunnelbanan till Skarpnäck anlände uppenbarade sig en man framför oss. Han höll en Systemetpåse i ena handen och ett tetrapack rödvin i den andra. Som brukligt ofta är för alkoholpåverkade herrar började han obekymrat konversera med oss. Han berättade att han egentligen var på väg till en vän i Bromma men hade på något vis lyckats irra sig ända bort till Bagarmossen. Ungefär rakt motsatt håll mot var han skulle vara, med andra ord. Johannes och jag bjöd honom att slå sig ner mellan oss på bänken och fortsatte prata med honom. När tunnelbanetåget kom in uppstod en stunds förvirring. Vi skulle ju åka med det till Skarpnäck medan vår nyfunne vän egentligen skulle åka tillbaka till stan. Plötsligt fick jag en självklar känsla av att han skulle med. Vad annars? Så innan tågdörrarna hann slå igen hojtade jag till honom att hänga med till kyrkan som om det vore en glad festinbjudan. Han tittade en smula osäkert på mig först, men när jag upprepade inbjudan fann han sig och hängde på. Kalas!

Det visade sig vara ett totalt lyckokast. Han hängde med bättre under gudstjänstens olika moment än jag gjorde efter mitt första halvår i kyrkan; följde med i psalmboken under sångpassen, lyssnade intresserat på predikan och slog upp evangelietexterna för att följa med i läsningarna. Helt säkert kan jag inte säga det, men det tycktes mig som att han upplevde en andakt och ödmjukhet inför hela gudstjänsten som både överraskade och imponerade på mig. Efteråt bjöds det på kyrkkaffe, gratis för förstagångsbesökare (något som vi gladeligen tog emot). Vi slog oss ner kring ett bord där kyrkomusikern Miguel och hans oerhört skicklige musikervän som också hade spelat under gudstjänsten redan satt. Där blev vi sittandes i två timmar och samtalade om påskens betydelse, våra respektive livshistorier, fotboll, musik, Jesusfilmer och praktisk politik medan vi mumsade i oss chokladtårta med saft och kaffe. Stämningen var vänskaplig, avslappnad och inkluderande. Helt otroligt underbart! Precis som det ska vara i kyrkan, tvärs emot mina egna förkristna fördomar om torra konversationer, sektexklusivitet och skenhelighet. Efteråt slog vår, vid det här laget nyktre och pigge, vän följe med mig och Johannes till tunnelbanan. På den korta enstationsfärden mellan Skarpnäck och Bagarmossen hann vi samtala vidare om Bagiskommuniteten som vi håller på att bygga upp, nya vännens vänsterförflutna och hur vi var och en förhöll oss till livsåskådningsfrågor (där han förklarade att han är någon slags agnostiker men försöker hålla ett öppet sinne och förstå/respektera andras livssyn). Han sa att han skulle komma tillbaka och hälsa på igen. Jag hoppas verkligen att han gör det! Han är en intressant, levande och vacker själ som jag gärna träffar igen.

På hemvägen från tunnelbanan träffade vi Emily med en glad Levi på en pulka i snön. Känns bra att någon uppskattar den hastigt avbrutna våren och plötsliga vinteråterkomsten. =)

De mördade min närmaste vän

Fri, 21 Mar 2008 22:37:17 GMT
(Nasrin Mosavi)
De tog min närmaste vän och torterade honom. Det enda han hade gjort sig skyldig till var att tala sanning. De spottade på honom. Brottet han hade gjort sig skyldig till var att älska människorna han mötte villkorslöst. Hånade honom. Sa till honom att rädda sig själv, han som hade vigt hela sitt liv till att möta och upprätta de mest utsatta och föraktade ibland oss. Han som hade gråtit förtvivlade tårar, ömsint betraktat, med varma känsliga händer läkt, tålmodigt förklarat, våndats och ända in i sitt innersta upprörts över hur illa vi behandlar såväl andra som oss själva. Han som älskade så intensivt att det nästan slet honom itu. Honom mördade de på det mest bestialiska, fega, förnedrande och sadistiska vis som de kunde fantisera ihop.

Det har hänt. I verkligheten. I historien. På riktigt. Det är blodigt allvar. Glöm inte bort det. Våga inte glömma bort det. Vi kan inte fullt ut förstå hur svårt han led eller hur omfattande hans ensamhet var när han gav upp andan under bördan av den samlade mänsklighetens ondska och okunskap, torterad och övergiven av snudd på alla som en gång sagt sig älska honom. Det vi kan höra eka genom årtusendena är hans kvalfyllda rop:

Eli, Eli, lema sabachtani?

Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?

Låt det aldrig ske att jag kommer till den punkt där jag på liknande vis skulle behöva ropa; Min Gud, min Gud, varför har jag övergivit dig?

Håll mig nära ditt hjärta, älskade Jesus. Varje dag och genom alla mina andetag. Låt inte din död falla i glömska eller förvanskas till en symbolisk saga för vuxna. Det var den alldeles för dyr och viktig för att få reduceras till.

En stilla skärtorsdag bland vänner

Fri, 21 Mar 2008 17:22:37 GMT
(Nasrin Mosavi)
Oj. Det verkar som att det kommer att bli betydligt svårare för mig att leva upp till att blogga i den takt och omfattning som jag tänkte när jag tackade ja till att skriva här för Dagen. Livet kommer liksom i vägen med oväntade möten, spännande människor och lustiga äventyr. Nåväl. Låt mig försöka återge vad som har hänt sedan sist...

Efter att ha tampats med trötthetsmonstret inuti lyckades jag till slut slita mig från min ömma moders hem och bege mig vidare till Bagarmossen och den planerade påskmåltiden. Förvisso närmare 90 minuter försenad, men ändå. Då jag hade meddelat att jag skulle bli sen och bett sällskapet att börja utan mig landade jag vid bordet lagom till att efterrätten skulle inmundigas. Med en iver som bräcker vilken liten scout som helst slängde jag mig över bordet där påskmaten hade dukats upp och återvände en stund senare med en överfull tallrik; potatisgratäng, sojakorv, hummus, gröna oliver, kantarellomelett, kidneybönor och tomatröra. Najs! Medan fyraåriga Ester och tvåårige Levi roade sig med sina kinderägg och fick hjälp av förvirrade vuxna med sina respektive plastleksaker hann jag äta upp min mat lagom till den glassiga efterrätten. Bokstavligt talat; en oanständigt god italiensk glass med bitar av choklad och krossad daim. Allting toppat med en varm bärsås. Johannes, du får komma hem till mig och göra efterrätt vilken dag som helst efter den upplevelsen! ;)

När alla var mätta, nöjda och eftermatentrötta var det så äntligen dags för kvällens höjdpunkt; nattvardsfirandet. Bordet dukades av på det som vittnade om den föregående måltiden för att lämna plats åt kvällens andra, betydligt enklare men samtidigt så oändligt mycket rikare, måltid. Ett stort vinglas fyllt med rödvin och ett halvstort vitt lantbröd i en flätad bordskorg. Ett par biblar och några kandelabrar och ljushållare med tända ljus. Lugnet som sänkte sig och den eftertänksamma stämningsfulla samvaron. Janne och Emily läste högt ur evangelierna om skärtorsdagen då för tvåtusen år sedan när Jesus tvättade fötterna på sina lärjungar och delade bröd och vin med samma vänner. Den första nattvardens instiftande. Vi bad tillsammans och lät sedan bröd och vin gå från hand till hand tills alla hade tagit del av Jesu Kristi kropp och blod. Mäktigt och härligt! När Janne bröt brödet sa han någonting som jag tyckte var både fint och tänkvärt. Precis som vetet till brödet vi delar kan komma från olika åkrar och länder men ändå förenas i och tillsammans bilda ett och samma bröd är vi kristna del i en samma och kropp, hur olika vi än kan tänkas vara och var vi än kommer ifrån. Han sa det mycket bättre än vad jag återger det här, men de orden berörde mig. Vi avslutade nattvarden med att be den Aronitiska välsignelsen tillsammans. Innan vi bröt upp för kvällen körde vi en liten filmkväll där vi tittade på det avsnitt ur "Gospel of John" som visar Jesu sista tid från skärtorsdagen och fram till uppståndelsen. Det är för övrigt en ypperlig film som jag rekommenderar alla jag träffar; en ord för ord-filmatisering av hela Johannesevangeliet från 2003. Köp eller hyr den om du inte redan sett den!

Precis som föregående natt hade jag tänkt åka hem framåt kvällen men blev kvar och samtalade bort hela kvällen och halva natten till jag var så trött att det enda vettiga alternativet tycktes mig vara att sova på soffan i vardagsrummet. Denna gång var jag förutseende nog att ha med mig min tandborste, i alla fall. Så, gott folk. Det om min skärtorsdag. Snart kommer ett nytt inlägg som berättar om hur långfredagen har varit hittills, det är en rafflande historia om Andens ledning till oväntade mänskliga möten i ett snöigt förortslandskap en vacker vårvinterdag. Det ni! Fortsättning följer...

Anden vill men kroppen är svag

Thu, 20 Mar 2008 17:15:28 GMT
(Nasrin Mosavi)
Så sa Jesus till lärjungarna på skärtorsdagen när de inte orkade vaka med honom. Det kunde han lika gärna ha sagt till mig idag, jag är nämligen oförklarligt trött och kraftlös för närvarande. Förmodligen för att jag slarvat för mycket med sömn och mat i min förmåga att fara omkring överallt annars än just hemma hos mig själv. Igår kväll satt jag tillsammans med Emily, David och Johannes fram till midnatt. Vi samtalade om tron, kommunitetsdrömmar, vardagsfunderingar och bad böner. En bra start på påsken, må jag säga. Nu ska jag i alla fall samla ihop den lilla kraft jag har kvar i kroppen och bege mig tillbaka ut till Bagarmossen för en påskmåltid i gemenskap med nämnda vänner och kanske ett halvt dussin andra till. Utförligare rapport utlovas så snart jag har tid, ork och internetansluten dator tillgänglig igen. All kärlek till alla er Dagenläsare därute! =)

En f d muslims påskbekännelse

Thu, 20 Mar 2008 10:50:19 GMT
(Nasrin Mosavi)

Som liten flicka hade jag ganska svårt att förstå mig på hela påskhajpen som de underliga svenskarna ägnade sig åt. Min familj hade kommit till Sverige som politiska flyktingar via kringelkrokiga vägar hela den långa vägen från Iran och hade det allt annat än lätt med att komma in i det nya samhället med dess kultur och allt det förde med sig av nya seder och bruk.

Från det att jag var nio år började jag bära slöja på inrådan av min shiamuslimske far. Jag trivdes aldrig riktigt med den. Den var förvisso tjusigt ljusrosa och därtill ypperlig att gömma sig inuti, ungefär som ett minitält, när jag kände för att ta mig en smärre tupplur på en tråkig historielektion eller ville skapa mig en egen bubbla att läsa mina Fem-böcker i (pojkflickan George var min absoluta favorit!). Men det vägde inte riktigt upp UFO-faktorn som ledde till tråkningar från skolkamraterna och alla snurriga frågor rörande islam och mellanöstern från kleti och pleti som jag aldrig kunde svara på. Liksom hallå, jag var ju bara en mellanstadieunge som ville få lyssna på Backstreet Boys Take That i fred och läsa könsrollscementerande tonårsporr i "Mitt livs novell" i hemlighet.

Hursom. Av allt jag kunde bedöma efter ungefär ett halvt decennium i det nya landet firade man den kryptiska högtiden "Påsk" med att offra ohemula mängder plockgodis i pappersägg till häxor som förväntades åka på kvastskaft till Blåkulla, rycka av många oskyldiga kycklingar deras fjädrar för att färga dem i kitschiga färger och sedan dekorera träd som inte haft vett att blomma ut på egen hand ännu och slutligen frossa i ägg tills kolesterolet sköt i höjden. Intressant. Någonstans i periferin anade jag någon slags profetliknande figur, någonting som jag kom fram till genom att begrunda de filmer som visades om denne Jesus på den statliga televisionen. Filmerna var förvisso ofta ganska sega och långdragna, men ändå fascinerande nog för att jag och min tre år äldre bror skulle sitta bänkade framför TV'n större delen av skolledigheten.

En dag i början på nittiotalet fick jag en snilleblixt. Det var nästan som en uppenbarelse. Nästan, alltså. Som muslimskt beslöjat flickebarn fick jag alltid stå ut med att bli kallad påskkärring i påsktider. Någonting som de övriga ungarna tyckte var ungefär lika underhållande som jag tyckte att det var trist och korkat. Men hey, varför inte vända det till min egen fördel? Om jag nu redan såg ut som en utklädd påskärring i min vardagsutstyrsel kunde jag med i princip ingen ansträngning alls håva in hur mycket godis, kakor och annat gottesnask som helst. Ljuvligt! Tänkt och fixat. Glad i hågen slängde jag på min fyra år yngre syster en slöja också. Sedan gick vi med förväntansfulla och bestämda steg och ringde på hos svennebananerna i grannskapet. Aldrig förr hade det varit så roligt och givande att vara muslim i en vanlig svensk Stockholmsförort! Under glada tillrop och med varma leenden blev vi formligen överösta med mer godis än vi orkade smälla i oss på bara någon timme. Sverige var inte ett så tokigt land ändå, när allt kom omkring...