http://www.dagen.se/blogg/Kommentarer till Och vem var det som bytte ämne???? <br /><br />Av: Kirsti Wastring den 12:09:29http://www.dagen.se/blogg/Mon, 01 Jan 0001 00:00:00 GMTDagen_blogg_cmt44860Oavsett vilka vittnesbörd som är värda respekt i denna fråga, så måste man ställa sig frågan: Finns det journalistisk mognad för att hantera frågeställningen ? Att döma av bortttagningarna av relevanta kommentarer så accentueras problemställningen om den journalistiska mognaden hos Dagen ! <br /><br />Av: Nils den 11:11:08http://www.dagen.se/blogg/Mon, 01 Jan 0001 00:00:00 GMTDagen_blogg_cmt44858Hej, min mamma är 82 år och hon har sakta men säkert blivit allt mer dement. Hon bor kvar hemma i sin lägenhet än så länge men vi barn har alltmer börjat funderat på att hon behöver ett annat boende. Nu har det gått så långt att hon hallucinerar mycket, ser människor som hon menar har brutit sig in hos henne. Hon tror hon har varit ute och gått ibland men har inte varit ute på flera dar. Hon klarar inte längre av att ta ut pengar på bankomat eller hos banken för hon har glömt hur man gör. Hon glömmer ibland att äta men har blivit tjock om magen för hon äter mest onyttiga saker. Det är det hon köper hem. Nu, sedan en tid får hon en matlåda via hemtjänsten som för övrigt hjälper med att ge medicin, städar och tvättar kläder fast för det mesta så tvättar hon upp sina kläder för hand numer så det är sällan det finns nåt i tvättkorgen när de kommer. Ja, vad skall man säga. Det är tragiskt att se sin mamma idag när man tänker på vilket aktivt liv hon haft. Som ni andra skriver så är dementa människor ofta friska i kroppen, det är min mamma med. Hon kan lätt gå långa promenader men problemet som vi ser är att initiativförmågan har blivit starkt nedsatt. Hon känner sig också väldigt ensam. Det är som om hon glömmer känslan av att ha varit med någon för i samma stund som hon blir ensam, efter att antingen varit hemma hos sina barn eller de har besökt henne, så känner hon sig så ensam och isolerad. Vi tror att lösningen skulle vara ett boende där hon kan aktiveras för hon gillar att göra saker. Än så länge känner hon igen oss men ibland så vet hon inte vem barnbarnen är. Hälsningar Ann <br /><br />Av: Ann den 22:21:05http://www.dagen.se/blogg/Mon, 01 Jan 0001 00:00:00 GMTDagen_blogg_cmt44812Märkligt hur lika upplevelser kan vara. Min pappa har, precis som sin mamma och flera syskon drabbats av demens. min mamma däremot var hur klar i huvudet som helst.Hade full koll på vad som hände både i vårt land men åxå i världen.Hon följde med i alla samhällsprogram,vad som hände i kyrkorna runt om i Sverige etc etc.Men hon var väldigt svag i kroppen.Svagt hjärta, och diabetes.Men ma och pa kompletterade varandra. Pappa var och är hur pigg som helst i kroppen Kan hoppa jämfota upp på ett bord,trots sina 74 år.han kan berätta många gamla upplevelser...MEN det som hände för 5 minuter sen är totalt borta. Som enda barn kände jag för 1.5 år sen att det började bli väldigt slitsamt för min mamma att ha full koll på allt.Jag bestämde mej för att satsa min tid på att vara hos dem. jag hade inget jobb(fick inte stämpla eller socialbidrag så jag levde på ma och pa.En överrenskommelse med mamma för hon ville INTE in på ngt äldreboende.Hennes kropp blev svagare och svagare och pappa försvann mer och mer.Till slut sa mamma-"Nu måste vi ringa efter ambulans,jag orkar inte längra".Jag ringde 112 och beställde ambulans och akutboende till pappa.Han skulle aldrig klara att vara hemma utan mamma....även om jag var där...de har ALDRIG varit ifrån varandra.Mamma dog den natten på lasarettet....pappa blev kvar på dementboendet.....Jag miste båda mina föräldrar på en natt...nu står huset tomt....//Kirsti...men en dag ska vi återförenas i evighet!!!!! <br /><br />Av: Kirsti Wastring den 12:50:05http://www.dagen.se/blogg/Mon, 01 Jan 0001 00:00:00 GMTDagen_blogg_cmt44798Mina föräldrar var båda dementa i olika demenssjukdomar. Pappas långsam, mammas snabbt accelererande. Det gick skapligt till en början, men allt kan man till slut inte skylla på andra saker och skratta bort... Pappa avled och mammas demens bröt ut helt då under det dygnet. Hon blev snabbt intagen på akutboende där hon stack vassa saker i folk och klättrade på balkongerna. Där och då satt jag på begravningsbyrån och diskuterade pappas begravning medan mamma var helt borta. Hon kom aldrig tillbaka hem mer. Demensen tog henne. Hon magrade snabbt och blicken var dimmig och kall. Min snälla mamma som älskade mig visste inte längre vem jag var utan såg på mig som en främling! Hon skötte inte sin hygien och skrek när andra försökte göra det. hon luktade illa och var fruktansvärt orensam. Hon tynade bort mer och mer och blicken var fortfarande kall. Jag upplevde det som att mamma aldrig var i sin dementa kropp. För inte kunde min mamma vara elak och slåss och spotta? Stjäla saker av medboende och ha dragkamp om kläder osv... Till slut somnade hon in liten som en fågelunge. Hon såg inget och kunde inte svälja.Min älskade lilla mamma som gett mig så mycket. Jag har idag svårt med känslorna runt mina föräldrars bortgång. Jag har svårt med att de dog på det fruktansvärda sätt de gjorde. Frånvarande, elaka och känslokalla. Jag försöker trösta mig med att när de var i livet så var de de bästa föräldrar man kunnat ha. Jag älskade dem så mycket och gör än...De gav mig livet och det kan jag aldrig nog tacka för. Vi får ses i himlen hos Jesus, det ska vi! <br /><br />Av: Annele den 20:30:30http://www.dagen.se/blogg/Mon, 01 Jan 0001 00:00:00 GMTDagen_blogg_cmt44791