Gianfranco Ravasi och Anders Carlberg på Hedingarnas förgård. Foto: Katja Wåhlström

"Sekulär fundamentalism lika farlig som den religiösa"

Ett nytt begrepp introducerades i den svenska samhällsdebatten när troende och icke-troende möttes för samtal på Hedningarnas förgård i Stockholm. Debattörer på bägge sidor gick till angrepp mot den sekulära fundamentalismen som förklarades som lika farlig som den religiösa.

Nyheter

- Fundamentalism är inte tro, det är en av trons sjukdomar, sa den katolske kardinalen Gianfranco Ravasi på Fryshuset. Han tog ett klargörande avstånd från den religiösa fundamentalismen som i Sverige gärna förknippas med (bland andra) den kyrka han företräder. - Fundamentalisten inser inte att religion och tro är liv och handlar om att öppna sig mot den andre. Han skulle aldrig acceptera den här formen av dialog, sa Gianfranco Ravasi.Det var på Fryshuset det brände till. Efter ett tre timmar långt samtal på Kungliga Vetenskapsakademien, där de medverkande inte riktigt verkade förmå uppfylla förhoppningen om att mötas i en gemensam nämnare, var det på Fryshuset som den verkliga dialogen mellan motpolerna slog rot. Brände tillOch det brände till mest när det var dags att försöka besvara frågan om det sekulära samhället prackar på oss sin bild av världen. Frågan hade sitt ursprung i en berättelse om hur det är att vara kristen i Sverige.-Det är jobbigt att vara kristen. Att vara den enda som räcker upp handen i gymnasieklassen på frågan om någon tror på Gud. Att ständigt ställas till svars för korstågen och höra kommentarer som "Är du kristen? Men du är ju riktigt vettig!" berättade Linnea Jacobsson, vice ordförande i Ung Kristen Vänster och övertygad om att hennes politiska engagemang är en självklar följd av hennes tro."Okej vara privatreligiös"Flera av deltagarna konstaterade att det i Sverige råder en ordning där kritik av religionen och religiösa människor är det vedertagna medan en motsvarande kritik av den sekulära samhällsordningen och dess företrädare lyser med sin frånvaro.-Det är okej att vara privatreligiös i Sverige. Men i vissa kontexter är det en skandal att förklara att man är kristen, går i kyrkan och tar nattvarden, sa den icke-troende (tidigare kristen) Per Wirtén, fd chefredaktör för tidskriften Arena.Sekularismen blivit norm-Sekularismen har blivit norm i samhället och det får konsekvenser som exkludering och uteslutning. Det finns en inbyggd risk för att sekulariseringen blir ett hot mot religionsfriheten.Begreppet sekulär fundamentalism har förekommit i den svenska debatten, men endast sporadiskt. Nu restes frågan av moderatorn Ulla Gudmundsson, Sveriges ambassadör vid Heliga stolen:-Är begrepp som sekulär fundamentalism något vi bör börja använda?-Det som alltid förvånat mig i diskussioner är att man inte kan erkänna att det finns en sekulär fundamentalism, sa Fazeela Zaib, bloggare och muslimsk feminist. Sekularism är ett väldigt bra vapen för att marginalisera grupper. Vi har sett det i Frankrike. "Inte militant ateist"Unga Humanisters ordförande Jessica Schedvin tillbakavisade tanken på att sekulära humanister, som medlemmarna i föreningen Humanisterna vill kallas, inte bara vill ha en sekulär stat och ett sekulärt samhälle, utan också en sekulär människa.-I debatten får jag ofta höra att jag är en militant ateist. Det är kränkande, därför att jag inte är det. Jag tror inte på ett sekulärt samhälle utan på en sekulär stat och ett multikulturellt samhälle. Mänskliga rättigheter är grunden i allt vad Humanismen står för.Enkät: 1. Var samtalen på Hedningarnas förgård lyckade? 2. Vad berörde dig särskilt?Hans-Gunnar Adén, ambassadör1. Ja. Sverige är ett väldigt sekulariserat samhälle där livsåskådnings- och trosfrågorna mycket ofta hamnar i skymundan, åtminstone i den allmänna debatten och i massmedia. Den här dialogen kändes som en försöksballong där man vill föra in de här frågorna i samhällsdebatten. 2. Att de som företrädde den ateistiska vetenskapliga ståndpunkten var betydligt ödmjukare än de brukar. I vanliga fall brukar de vara ganska arroganta mot dem som på något sätt företräder kristen tro. Här visade de en beredvillighet att lyssna. Det andra som berörde mig var den bild som kardinalen använde när han talade och att vetenskap och tro representerar två olika sätt att se på verkligheten. Han jämförde det med att se på ett ansikte på olika sätt: man kan se på det med en förälskad blick, man kan se på det vetenskapligt. Det är två olika sätt som ger delvis olika bild, men båda sätten är riktiga och lika viktiga. Ulf Silfverling, redaktör på Katolsk Observatör1. Även om jag har en del reservationer, så tror jag att kardinal Ravasis målsättning - att höja nivån på meningsutbytet om gudstro och de kristna värdena - är tillräckligt för att motivera en fortsättning. Frukten detta kan bära är att det kanske öppnar för mera respektabelt samtalsklimat, där människans tänkande och behov av mening får utrymme på ett sätt som är svårt i dagens mycket ytliga medieklimat som är mest inriktat på konfrontationer. 2. Att flera talare verkligen ansträngde sig att lyssna. Klimatet var helt annorlunda än det man stöter på hos vissa anhängarskaror av deltagarna. Här tror jag kardinalen var bra - han angav så att säga ribbhöjden med sin gedigna bakgrund i den europeiska bildningsmyllan, men var ändå mycket öppen för olika synsätt. Ty trots en påtaglig sekularisering så lever vi ju i en västerländsk civilisation som bär sina otvetydiga märken efter den kristna religionens triumfer inom filosofi, konst och vetenskap. Ja - även lagstiftning och synen på människan.Maria Kjellsdotter-Rydinger, präst på Fryshuset1. Det var två helt olika sorters samtal. På Kungliga vetenskapsakademin var det fantastiskt att höra så kunniga människor tala om sitt sökande, att man vågade pröva sig fram utan tvärsäkra svar. Jag tyckte att det skapades kontakter under ytan, kontakter mellan religion och vetenskap, som verkligen behövs. Samtalet på Fryshuset var mer inriktat på handling. Vi fick också se Humanisterna, som ofta utmålas som att det är mycket svårt att ha en dialog med dem, från en annan sida. De öppnade upp för att de vill lyssna på det mångreligiösa Sverige. Vi får se vad det leder till.2. Den första dagen - att alla verkligen ansträngde sig att ta den religiösa frågan på allvar. Att det fanns respekt. Den andra dagen var det Anders Carlbergs sätt att berätta om sin tro och vad den kan innebära i praktiken. Att tro och aktivitet går hand i hand och det kan förändra så mycket. Det har han själv visat med sitt arbete med Fryshuset.Gianfranco Ravasi, president för Påvliga kulturrådet och organisatör1. Det var mycket positivt att de här mötena ägde rum på två olika nivåer. Dels på en hög intellektuell och teorietisk nivå bland forskare, och på ett mera praktiskt plan där människor möts kring sin vardag och uttrycker sina starka reaktioner på olika frågor. De här frågorna vi ställt tillhör inte bara den religiösa sfären, det är viktigt att det förs ett samtal om det religiösa. Som någon av deltagarna sa: Samhälle utan religion är ett fattigt samhälle.2. Det som kanske mest skilde det här mötet från andra tidigare möten var att vi hade en närvaro av en mycket stark och ibland aggressiv ateism. Men det har också funnits en sydeuropeisk värme här som jag inte förväntat mig möta.
Fakta:

  Två samtal anordnades i Sverige inom ramen för dialogforumet Hedningarnas förgård, båda med rubriken "Världen med eller utan tro" och frågeställningen "Vad innebär det att tro respektive att inte tro?"

  På Kungliga vetenskapsakademien ställdes även frågorna:

  Finns det en värld som inte är materiell?

  Vad är en människa?
  Och på Fryshuset:

  Prackar det sekulära samhället på oss sin bild av världen?
  Blir världen bättre eller sämre av religion?

De som deltog i panelsamtalet på Kungliga vetenskapsakademien var: Georg Klein, PC Jersild, Antjé Jackelén, Ylva Eggehorn, Åsa Wikforss och Ulf Danielsson.
  Deltagare på Fryshuset var: Thomas Hammarberg, Anders Carlberg, Linnea Jacobsson, Jessica Schedvin, Christer Sturmark, Per Wirtén, Fazeela Zaib.

Annons
Annons
Annons
Annons

Rösta: Vem tycker du är årets förebild?

Rösta: Vem tycker du är årets förebild?

  • Ruth Nordström, jobbar mot trafficking och för mänskliga rättig­heter och samvetsfrihet.

  • Christoffer Abrahamsson, främjar sund supporterkultur och antirasim inom fotbollen.

  • Anne Collén, har dragit igång en stickkampanj som värmer barn på flykt från Syrien.

  • Perla Bjurenstedt, jobbar mot mobbning och sprider kunskap om alla barns lika värde.

  • Evelina Westberg, har startat ett hjälphem för utstötta gravida flickor i Uganda.

Dagens förebild 2014 är ett samarbete med PMU.