Plötsligt är du inte längre någons barn. Eller ännu värre – inte längre mamma eller pappa.
Livet kräver en nyorientering.
Smärtan kan vi aldrig fly undan, men med mer kunskap kan sorgen bli lättare att bära.
"Till salu." Skylten markerade att Liselotte J Andersson snart var en gäst och främling i det hus hon alltid kallat hemma. För sista gången hade hon kallat någon mamma och pappa.
Döden följde turordningen. Föräldrarna var gamla och märkta av ett långt liv.
- Det var odramatiskt, men jag saknar dem väldigt, inte minst som samtalspartner. Vår släkt är ganska liten och det var mycket som de stod för som så definitivt är borta nu. Men de var färdiga och jag kunde inte önska dem kvar.
Liselotte J Andersson har jobbat som pastor och själavårdare i många år nu och ofta mött människor som drabbats av sorg. Men inte ens den som är "expert" på sorg och välförberedd kan värja sig mot smärtan. I sin bok "När du en gång är borta - om att förlora sina föräldrar" skriver hon "Vi var förberedda, vet precis hur man gör, ändå kan det tysta ropet finnas där: 'Varför har du övergivit mig?'"
Hon skriver också om en man, lite över 45, som förlorat sin mor: "Jag känner mig utslängd ur livmodern på nytt." Hur vuxna och kompetenta vi än är kan vi plötsligt känna oss väldigt små. Med en förälders död dör också den ovillkorade kärleken, den självklara tryggheten.
Sorgen är långt ifrån bara saknad. Man sörjer det goda som inte finns längre, men också det som aldrig blev. Orden som aldrig blev sagda. Kramen man aldrig fick - eller gav. Det handlar om ens egen dödlighet och identitet.
Plötsligt är man den äldsta generationen.
I boken gör Liselotte J Andersson en rundvandring i hemmets olika rum och minns. Rösterna. Samtalen vid köksbordet. Pappans steg i källartrappan och hur han brukade stannade på tröskeln till hennes rum. Hur föräldrarna bad aftonbön med henne, och hur hon vid livets slut fick be med dem. Festerna i finrummet. Minnena har varit ett sätt att bearbeta sorgen och hon tror att det kan vara en bra väg för att sätta punkt.
Alla minnen kanske inte är goda men man måste låta även det som inte är gott få finnas.
"Somliga förbinder en förälders händer med smärta. Att ducka för slag, att vänta på en smekning som aldrig kom. Det var inte i allas kök det doftade nybakade bullar. När minnen av smärta och saknad tränger sig på bör vi lyssna till hjärtat även när det gör ont, tillåta oss att känna vad vi faktiskt känner."
Så långt det är möjligt tror hon på att försonas med sitt liv, även om det inte finns någon att göra upp med.
Om man har ett väldigt tungt bagage kan man söka hjälp och låta terapeuten iklä sig förälderns roll. Då får man åtminstone ge uttryck för det man ville ha sagt. Det behöver inte innebära att man säger okej till det som varit, men kanske någon slags accepterande.
Liselotte var bara sex år när hon mötte sin första stora sorg. Hon blev ögonvittne till hur hennes ett år äldre syster dog genom en olyckshändelse, och den fysiska smärtan flyttade in i hjärt- och magtrakten.
Hon minns fantasierna om hur systern skulle komma tillbaka och samtalen med Gud - kunde hon åtminstone inte få komma tillbaka ett tag? Så här i efterhand kan hon också konstatera att hon kände väldig skuld för det som hände. Liselotte hade varit avundsjuk för att systern skulle få börja skolan. Och nu, några veckor efter olyckan, blev det hon som fick sätta sig på systerns plats (det skulle vara bra för henne att få något att göra).
Befrielsen från skulden kom när fröken i skolan läste om Josef och hans bröder.
- När jag kom hem tog jag fram Bibeln och läste igen. Den hade en förlösande effekt. Bröderna var avundsjuka på Josef men när de möter honom igen får de förlåtelse. Då förstod jag inte det men i efterhand har det sagt mig något om hur jag kände mig.
- Ingen annan händelse har påverkat mitt liv på samma sätt som min systers död. Den har präglat hela min personlighet. Jag blev ett väldigt ensamt barn. Allvarlig och drömmande. Leken avstannade.
- Det var också då ett sökande uppstod i min familj, och jag gjorde någon slags Kristuserfarenhet efter hennes död. Mötet med Jesus i sorgen har präglat mitt sätt att tala om honom. För mig är han smärtornas man, nära i livets svåra skeden.
Hon har fått mycket tröst av de stora berättelserna. Hon återvänder till Josef och hur han sökte efter en plats där han kunde gråta ut. Kanske det viktigaste i läkningen efter en förlorad människa, eller ett förlorat liv.
Bibeln är fylld av smärta och död. Vid några tillfällen uppväcker Jesus till och med döda av medlidande med de sörjande. Men många gånger talar den också om döden ur perspektivet att Jesus segrat över döden och att människan därför kommer att leva även om hon dör. Liselotte nämner 1 Korenthierbrevet 15, "Så är det också med det dödas uppståndelse. Det som blir sått förgängligt uppstår oförgängligt. Det som blir sått föraktat uppstår i härlighet. Det som blir sått svagt uppstår fullt av kraft. Det som blir sått som en kropp med fysiskt liv uppstår som en kropp med ande. Finns det en kropp med fysiskt liv, så finns det också en med ande."
- Det är en tröst att tro på uppståndelsen. Också att kroppen kommer att uppstå.
Paulus berättar för församlingen i Thessaloniki om uppståndelsen och säger "så att ni inte behöver sörja som de andra, de som inte har något hopp".
Det står också i Bibeln att sorgen har sin tid och den måste verkligen få det. Däremot är det annorlunda att sörja när det finns ett hopp. Veta att all blomning inte är förbi. Det som dör svagt uppstår starkt.
Alla finner inte samma tröst, utan tron går samma väg som livet som försvann.
Då lever man med tanken att tron är en garanti för att man inte ska behöva uppleva något jobbigt. Däremot får man tillåta sig att vara som ett barn. Gud har sagt att han är vår far och då får man rasa ihop i hans famn.
Man måste också lära sig att leva med meningslösheten i att ett barn dör, en person råkar ut för en bil-olycka och dör alldeles för tidigt.
Det handlar också om mognad, att konstatera att "det hade ingen mening, men det är en fantastisk och farlig värld vi lever i". Sedan kan det mest meningslösa ge mening, men det är något helt annat.
Hon konstaterar att alltför många är väldigt oförberedda inför våra anhörigas och vår egen död. Hon citerar Tomas Tranströmer i en strof ur "Svarta vykort".
"Mitt i livet händer att döden kommer och tar mått på människan.
Det besöket glöms och livet fortsätter.
Men kostymen sys i det tysta."
Det är väldigt klokt att ta tillvara på tillfällena när döden kommer nära att tänka och prata. Vad vill jag hinna? Vad har jag i livet att vara rädd om? Prata med varandra om hur vi vill ha det kring vår begravning. Men ta tillvara på tillfällen som blir, skapa inte någon konstlad situation.
Att prata med sina föräldrar om sin egen, men också deras, barndom och liv är också viktigt som förberedelse. När föräldrarna dör försvinner en väg till vår egen historia och ju mer vi vet om våra föräldrar desto bättre rustade blir vi att förstå oss själva.
Sorgearbetet skulle underlättas om vi blev bättre på att arbeta med existentiella frågor. Det menar också Ann-Kristin Lundmark, psykolog som specialiserat sig på krisbearbetning.
- Vi måste betrakta döden som en del av livet. Oavsett vad man har för tro är det viktigt. Inte tänka "om" jag dör, utan "när" jag dör.
Hon konstaterar att troende människor brukar klara sig lite bättre i sorgen. Man har redan med en världsbild/föreställning om en annan tillvaro och hittar någon slags tröst, både i att den förlorade finns hos Gud och även Gud är en tröst.
Ann-Kristin Lundmark är välbekant med döden. Hon har arbetat med krishantering i över 25 år och var en av de första på plats efter tsunamikatastrofen. Nu vill hon utbilda andra om sorg.
- Drabbas du av influensa eller någon annan åkomma så vet du förloppet och vad du ska göra för att bli bättre, men när det gäller sorg vet vi ingenting. Hur sörjer man? Vad är normalt? Naturligt?
Det första Ann-Kristin Lundmark dock säger är att man aldrig kan säga "alla" och "alltid". Man kan inte bestämma sig för hur man ska sörja, eller skärpa sig. Vi reagerar alltid på det sätt som för oss är det mest lämpliga just då. Även om reaktionerna är kraftiga behöver man inte vara rädd, sorg är inte psykisk ohälsa utan en normal reaktion.
Hon har stått öga mot öga med den värsta döden, på expertspråk kallad "svår sorg". Ett barn dör. En förälder omkommer alldeles för tidigt i livet. Någon dör plötsligt. En människa tar sitt liv.
Där blir smärtan väldigt djup och gör så ont att det tar lång tid, säger hon och drar på ordet lång.
Sörjandet går i vågor, ingen skulle överleva att vistas i smärtan hela tiden. Emellanåt får man vila från den, men man måste känna färdigt poängterar Ann-Kristin Lundmark.
Smärtan är en del av reaktionen, men också en del av läkningen. Om man av någon anledning inte orkar gå igenom smärtan kommer sorgen att stanna upp och ta nya vägar. Psykosomatiska sjukdomar, missbruk, depression ?
Obearbetade sorger förmedlas från generation till generation. Hon har sett hur hennes egna patienter sökt psykoterapi, för symptom som har sitt ursprung i svåra förluster för deras föräldrar som barn.
Sorgen följer vissa gemensamma stadier (se nedan) men det finns stora individuella skillnader. Inte minst i familjer. Ofta turas föräldrar om att sörja för att kunna ta hand om de levande barnen. Kvinnorna sörjer först. De visar sina känslor intensivast och verkar sörja djupast. De anklagar sig också oftare för det som hänt. Sedan är det mannens tur. Han är ofta mer handlingsinriktad, mer undvikande och talar inte lika mycket om sin sorg. Däremot har han ofta lättare att känna ilska och uttrycka sin aggressivitet vilket kan hjälpa honom. Våra olika sätt att sörja leder lätt till konflikter och missförstånd och det är lätt att man kommer långt ifrån varandra i sorgen.
Där måste man helt enkelt acceptera att man sörjer olika och stå ut med det avståndet. Det är otroligt viktigt i en familj att föräldrarna verkligen sörjer och går igenom sitt arbete annars blir de aldrig en (hel) familj igen.
Ann-Kristin Lundmark har sett alltför många som fastnat i sorgen och inte klarat vara mammor till sina levande barn. Det är ingenting man ser själv, men däremot kan omgivningen vara till stor hjälp. Ibland behövs experthjälp för att nå dit.
- Vi som arbetar med det här kan se till att sorgen inte fryser utan får det utlopp den behöver. Många med svår sorg mår så dåligt och känner också att de inte vill belasta andra människor, men hos mig får sorgen finnas. Här behöver de inte dölja något. Jag är inte rädd.
När vet man att man sörjt klart?
- Det vet man bara. Livet gör sig påmint. En dag skrattar man med magen igen. Man ser solen. Sorgen som saknad finns kanske kvar hela livet men det ska inte göra ont.