Säg "Karl XII" och herr akademiledamoten kan berätta om hur krigarkungen efter Poltava släpade runt på en påse med sina bortopererade fotben, eftersom han trodde på kroppens uppståndelse.
Diskutera 1600-talets melankoli och han avhandlar försiktigt sin egen skilsmässa efter 21 års relation och hur han numera lärt sig att parera en smula när hans egen "svarta hund kommer".
En lysande historiker?
Javisst. Stol nummer 10 i Svenska Akademin är väl insutten vid det här laget. Men lika mycket en hängiven kristen.
Efter att ha vridit och vänt på tillvarons gåtor, granskat stenar i Poltava och hukat för kulregn i Balkan, har till slut har en av Sveriges skarpaste hjärnor slutligen kommit fram till en livsåskådning som lyckas förena hans behov av både förnuft och känsla.
- Det är inte ovanligt bland intellektuella att man resonerar sig fram till sin tro. Det momentet har funnits hos mig också. Men det var i själva verket inte alls avgörande. Inte på samma sätt som den andliga upplevelsen.
Hur övertygar man någon intellektuellt om Guds existens?
- Ja, man kan ju alltid ge dem Pascals gamla argument: "Vad har du att förlora?"
Fast inte mycket till gudsbevis, va?
- Kanske inte. På 80-talet intresserade jag mig för en rad olika fenomen som jag tyckte gick att tolka som tunga argument för Guds existens. Ett var den där partikelacceleratorn i Zern som tycktes bevisa att energi och materia i grunden är samma sak. Ett annat var alla nära döden-upplevelser. Och så läste jag massor om den där svepningen i Turin som påstods visa ett avtryck av Jesu ansikte. Fast även om allt detta hade lyckats övertyga mig, så hade det ändå inte räckt, eftersom de intellektuella argumenten egentligen inte spelar någon roll för min tro. Den vilar på annan grund.
Är Kristi gudomlighet ett problem?
- Nej, för mig är Jesus inkarnationen av Gud. När jag ska göra mig en bild, en gestalt av Gud, så blir det inte gubben med det vita skägget på molnet. Det blir ofrånkomligt, orubbligt och ständigt Jesus.
Det var honom du mötte under de här starka upplevelserna på 80-talet?
- Ja, det var inte det där "ljuset" som vissa talar om, utan Kristus själv. Det är inte ofta jag pratar om det här, det är fortfarande så oerhört laddat för mig. Men det är alltså ingenting jag kom fram till på resonerande väg. Mera något som kom över mig, än något jag aktivt sökte.
Du hade ingen kristen uppväxt?
- Nej, mamma och pappa var med i Svenska kyrkan och pappa var snäll mot mormoner som knackade på. Annars ingenting. Jag trodde länge min släkt var helt utan kristna rötter. Tills vi skulle begrava morfar och hade minnesstund i en låg, ocharmig skolmatsal. Då uppenbarade sig plötsligt morfars syskon och brast ut i gamla läsarsånger. Som om det vore något fullständigt naturligt.
Ingen barnatro i ditt fall, alltså?
- Jo, att vara troende som barn var naturligt på min tid. Jag tillhör sista generationen som hade tramporgel och psalmsång i skolan. I dag är tro något en ung människa måste kämpa sig till. Då var det tvärtom. Något man kämpade att bli av med. Det tillhörde tonårsrevolten. Och så var det nog i mitt fall också. När jag kom upp i den åldern, domnade tron liksom av.
Vad förde dig tillbaka?
- En rad starka upplevelser på 80-talet. Godset fanns ju redan i mig: orden, texterna och bilderna. Men där hände någonting som jag än i dag har svårt att berätta om. Jag känner mig lite rörd när jag ska närma mig ämnet. Det handlade om en mycket stark upplevelse, om upprepade möten med en gudomlig existens. Under de här viktiga åren hade jag en kvinnlig bekant som sedermera blev präst. Jag gick till henne för att försöka förstå vad som egentligen hade hänt mig. Vi samtalade mycket om de här frågorna. Sedan diagnostiserade hon mig som pietist. Hon menade att elementet av gudsfruktan var så starkt i min tro. Till skillnad mot dem som har tron som ett slags försäkringsbolag.
Varför blev du just kristen?
- För att det är den mest meningsfulla religionen för mig. Jag tror inte jag skulle vinna något på att byta läger. Det handlar om mina egna rötter och min egen historiska existens. Om jag blev exempelvis hindu skulle jag göra mig själv utarvad. Min tro handlar också om en lust att komma i kontakt med dem som levde förr. Att vara en del av det flödet.
Beskriv din gudsbild?
- Att den framförallt handlar om kärlekens Gud. Och att kärleken är den viktigaste och vackraste gåvan vi människor fått. Den kan utövas på olika plan, på olika sätt. I dag har vi ofta en så snäv bild av vad kärlek är, att den bara handlar om romantik mellan man och kvinna - det som var m i n s t viktigt förr. Men kärlek handlar ju till stor del om kärleken till familjen, syskonen, barnen, till en okänd människa.
Läs en längre version av intervjun i Svenska Journalen.