Veronica Schelander bad, fastade och var sömnlös natt efter natt. Som en nutida Heliga Birgitta fick hon budskap direkt från Gud. Men när hon var beredd på att ta på sig hela världens synd, skjutsade hennes föräldrar in henne till psykakuten.
Veronicas liv gick i kras. Så beskriver hon det själv. De elva åren som följt efter den mörka februarinatten 1998, då hon hamnade på sluten psykiatrisk avdelning, har till stora delar handlat om att limma ihop skärvorna till ett helt liv igen.
Det lagade, krackelerade livet blev annorlunda, men inte nödvändigtvis sämre än bilden av det perfekta livet som sprängdes inifrån.
Allt tog sin början när Veronica var 22 år. Hon hade flyttat till Linköping för att studera. Där hamnade hon i en karismatisk bönegrupp som inte drog sig för att be och fasta tills "anden föll", som talade om demoner och andemakter, som ville utesluta dem som tvivlade, som betonade vikten av att "leva i seger".
Kanske kunde Veronica ha klarat av den här gemenskapen och det övermänskliga budskapet som förkunnades, om inte pojkvännen gjort slut, om hon inte haft ett obearbetat barndomstrauma, om hon inte slitits mellan två kulturer, om hon inte som missionärsbarn utsatts för åtskilliga separationer.
Nu hade Veronica all denna skörhet med sig i bagaget. Hon är också peruan, uppvuxen i en kultur där tilltal från andevärlden inte sågs som något extremt märkvärdigt. Allt detta sammantaget gjorde att det inte handlade om några små repor i själen. Veronica blev psykotisk innan hon fick hjälp.
När Veronicas pojkvän ville göra slut, började Veronica be och fasta. Hon sov inte. Hon ringde upp vänner och sa märkliga saker, hon fyllde små anteckningsböcker med tättskrivna rader, hon fick viktiga budskap och uppenbarelser. Hon kunde plötsligt lösa omöjliga problem. Hon förstod Treenigheten. Glasklart. Hon tolkade allting bokstavligt, Bibeln, liksom naturen och tidningsrubriker. Människor flöt in i varandra, allt var förvirrat. Hon levde inte längre i den vanliga världen utan hade skapat en egen verklighet. I sin egen värld var hon upphöjd men också förkastad.
Det som först var en uppskruvad mani slutade i en psykos. När hon beskriver den i dag liknar hon den vid en mardröm.
I maj i år kommer Veronicas bok "Gå i kras". I flera år har hon skrivit på boken om sitt liv. Hon hade förstås ingen aning om att etikforskaren och teologie doktor Ann Heberlein skulle chocka Sverige med sin bok "Jag vill inte dö, jag vill inte bara leva" bara några månader innan hennes egen bok kommer ut. Ann Heberleins bok handlar också om att leva med bipolär sjukdom. Veronicas bok är inte lika nattsvart som den bok Ann Heberlein har skrivit.
- Jag hoppas att min bok ska få vara till hjälp för någon, att den ska förmedla hopp.
Veronica vill också varna för slutna kristna sammanhang där tron blivit fanatisk. Hennes egen gudsbild ser i dag helt annorlunda ut än före sjukdomen.
- Förr försökte jag prestera tro, i dag vet jag att jag är älskad trots att jag bara är en vanlig människa. Jag måste inte be, fasta och läsa Bibeln tvångsmässigt. Gud är kärlek. Vi får vila i hans famn även när livet gått i kras.
På väggen hemma hos Veronica hänger en tavla - en båt på ett stormigt hav som är innesluten i en sol. Så har hennes liv sett ut. Hon målade tavlan när hon var på väg in i en ny psykos, men den gången behövde hon inte skrivas in på psyket. En god vän tog med henne hem till sina föräldrar. Där på landet fick hon äta, vila och måla. I stället för att irra runt i tankarna kunde hon göra något kreativt. Sedan dess har tavlan skänkt henne ro. Hon vet att det stormar ibland i hennes liv. Men solen, som är en symbol för Jesus, lyser upp mer än halva tavlan.
Hon är en konstnärssjäl. Hon är bipolär, pendlar mellan polerna. Det är viktigt för henne att hon är förankrad i jorden, i nuet, inte tillåter sig fly bort i ett maniskt kreativitetsrus för att så småningom kraschlanda i nattsvart dimma.
Sedan hon accepterade sin sjukdom och efter sex och ett halvt år hittade en medicin som passade, har hennes livspendel allt oftast befunnit sig på den ljusa sidan. Hon är noga med att äta, sova och att motionera i lagom mängd.
- Min man säger att han skulle ha tråkigt utan mig. Jag är spontan, han är mer eftertänksam. Han håller fast mig vid jorden, jag ger vårt gemensamma liv färg.
Veronica har också pendlat mellan polerna rent geografiskt, mellan Peru och Sverige.
När vi träffas har hon nyss flyttat till Sverige igen efter att ha jobbat några år i Peru tillsammans med sin man Pierre.
- Att återvända till Peru är att komma hem, men Sverige är också hem. Fast annorlunda.
Nu ska paret bo här åtminstone några år. Pierre ska göra klart sina teologistudier och Veronica hoppas kunna göra klart sina studier till lärare.
Fotnot: Veronica fick diagnosen cykloid psykos, en sjukdom som går i skov med friska perioder emellan. Cykloid psykos är en diagnos som går in under samlingsnamnet bipolära sjukdomar, det som tidigare kallades manodepressivitet.
