”Abbedissan stal fjorton år av mitt liv”

Hon har just upptäckt Abbas musik.

36 år gammal sätter Helene Hägglund lurarna i öronen och försöker med hjälp av "Dancing Queen" och "When I kissed the teacher" återfå fjorton förlorade år.

Men Mamma Mia, det är inte helt lätt.

Samtidigt som den blivande socionomen levde ett vardagsliv med man och två barn i en hyreslägenhet i Norrköping, förde hon en ständig kamp mot onda minnen.

- När Ronja föddes för två år sedan, släpptes mardrömmarna lös på allvar. Som småbarnsmamma sover man ju dåligt. Känsligheten ökar. I vargtimmen flöt alla gamla minnen upp till ytan igen.

- Temat var alltid detsamma: jag var tillbaka i klostret och skulle stå till svars för mitt avhopp, mitt svek. Mardrömmen hade sällan någon konkret handling, mera en dov känsla av skuld. Det kändes som om jag bar en känslomässig tvångströja. Abbedissan var där också, men mera som en närvaro, en känsla. Det har tagit tid att förstå hur manipulerad jag faktiskt hade blivit. Hur sjuk situationen faktiskt var.

Hon är lättpratad, som synes. Trots att ämnet är så svårt, svart och skuldtungt, finns ingen bitterhet i tonen. Den kvinna som nyss har virvlat in genom svängdörrarna från huvudstadens brus, äntrat en guldfärgad cafésoffa och sagt: "Kaffe, fort!", har mycket lite av hämnande ängel över sig.

Mycket lite av nunna också, kanske.

Jag har en gång stått i en trappuppgång i Calcutta med Moder Teresa, så jag vet möjligen vad jag talar om. Ändå finns där stråk som känns bekanta. Helene Hägglund må ha uppkäftig svart igelkottfrisyr, balla glasögon, rassligt halsband med plastpärlor, ett blixtrande leende och en för vissa inte helt rumsren frispråkighet. Men blicken avslöjar också en blandning av humor och allvar som ofta kännetecknar dem som sett aningen längre och tänkt snäppet djupare.

- Jag mötte nyligen en vän som hade varit med i sekten Guds Barn. Han konstaterade att han var glad för det, annars hade han aldrig blivit så aktivt engagerad i de här frågorna. Om vem Gud är, till exempel.

Kanske var Helene Hägglunds smala lycka att hon beslöt sätta smärtan på pränt, i stället för att låta den gå inåt. En skrivarkurs på distans löste de kreativa knutarna. Resultatet blev "Inte längre nunna" - en stark, mörk, ångestladdad, skrämmande, men också underhållande och rolig bok om hur en 16-årig dansk tjej sugs in i den reformerta benediktinerorden, förförs och förgörs.

I centrum står "Moder Benedicta", ett makthungrigt monstrum som plågar och hjärntvättar sin omgivning. Det finns en ohygglig scen när en senil gammal nunna tvingas in i en kall dusch. En annan surras fast vid en stol, knuffas senare ut ur kyrkan och återfinns död på grusgången. Myndigheterna förs bakom ljuset, det förekommer svartjobb och skattefusk.

Själv blir Helene Hägglund utsatt för en sorts andlig våldtäkt. Hon märker inte hur hon sakta, sakta bryts ner av de ständiga kraven och skuldkänslorna. Förrän det nästan är för sent. Då drabbas hon av en plötslig klarsynthet, som slungar henne in i en djup depression. Ett annat, mjukare kloster tar henne under sina vingar, men hennes relation till både kyrka, Gud och människor är redan så skadad att det enda som tycks återstå är ensamhet, ångest och uppgivenhet.

En kväll finner hon sig själv stående framför toalettspegeln, med ena handen fylld av rosa sömnpiller. Självmordet är bara en mugg vatten bort. Men hon tvekar. Kanske är det Guds sanna röst hon äntligen hör, när hon häller tillbaka pillren i burken och beslutar sig för att leva vidare, trots smärtan och skammen.

Du tänkte faktiskt ta livet av dig?

- Ja, jag var nära. Men ... ja, det blev inte så. Jag hejdade mig innan det var för sent. Lämnade burken på trappan utanför priorinnans dörr med en handskriven lapp: Jag vill be dig administrera dessa för mig, vågar inte ha dem hos mig, är för svag.

- Men det har varit tuffa år att komma tillbaka, att återfå självkänslan. Jag har legat på terapisoffor och drömt mardrömmar. Men i dag mår jag bra. Jag har en fin familj, nya vänner, snart en yrkesutbildning. Fast det är klart att jag ibland funderar över vart livet hade tagit vägen om jag inte hamnat i klostret. På allt jag gick miste om.

T

og gudsrelationen också skada?

- Absolut. Eftersom Gud tog abbedissans ansikte, kände jag inget förtroende för Gud. Jag var arg på honom. Förstod helt enkelt inte vad han höll på med. Och länge vågade jag inte tänka att det kanske var hon som gjorde fel, inte Gud.

Varför tog det så lång tid för dig att genomskåda henne?

- Det frågar jag mig själv också. Jag kunde ifrågasätta alla andra, men inte henne. Men min tillvaro blev schizofren, eftersom hon i vissa lägen uppmuntrade mig att ifrågasätta henne och i andra lägen skuldbelade mig när jag gjorde så. Jag skäms för att säga det, men som hennes högra hand blev jag med tiden också en mästare på att manipulera.

Vem manipulerade du?

- Andra systrar. Affärskontakter. Jag utnyttjade de fördomar som ofta finns gentemot nunnor.

Och de är?

- Att vi skulle vara naiva och ovetande. Men det finns också positiva fördomar som säger att en nunna är bättre på att lyssna. Att vi finns där för andras skull, mer än för vår egen.

Men det är också en fördom?

- Det sägs att klostren finns för Gud och människor och det stämmer förstås för somliga. Men jag tror många är där mest för sin egen skull.

Vad får man för kick av att leva i kyskhet, fattigdom och lydnad?

- En utvaldhet, kanske. En "vi och dom"-känsla. En förnimmelse av att vara något mer, betyda något mer, att ha upptäckt något som andra inte vet. Inom klostret, ja inom alla sekter, slår man vakt om ett språk, en stil som andra inte har. Det stora är förstås att man verkligen tror att Gud vill ha en där. Att det går bra för människor på grund av att jag ber för dem, utan att de ens vet om det.

Du ser likheter mellan ditt klosterliv och sekter som Guds Barn, Knutby och scientologerna?

- Absolut. De är kopior av varandra. Hos alla finns en skuldkänsla, en rädsla som handlar om att svika Gud. Det är en sak att ha en chef som är en idiot, men om chefen säger sig vara Guds ställföreträdare, då måste du ju ifrågasätta hela existensens grund.

Din abbedissa var också en sorts Kristi Brud?

- Ja, jag ser många likheter, eftersom de använder samma bibelcitat, samma skriftställen, samma psykologi. Det är mycket svartvita bilder, mycket gott-ont, rätt-fel, synd-helighet, Gud-djävulen. Jag ser till och med samma mimik, samma övertygande sätt. Skulle man sätta på pränt vad de säger, skulle man bara skaka på huvudet. Men de är så smarta, så charmerande att man accepterar allt de säger.

Är de sådana från början, eller blir de korrumperade av makten?

- Jag tror de b l i r sådana. Det här är personer som inte tål att få makt. De speglar sig i ja-sägarna som finns runt omkring och börjar så småningom att likställa sin egen vilja med Guds. Det är då de skaffar en stor bil för att "ämbetet kräver det".

Så även klostersekten med sina fattigdomsideal är ett slags framgångsteologi?

- Ja, och man löser paradoxen genom att säga: Personligen lever jag i fattigdom, men det behöver inte klostret göra.

Kallar du dig kristen i dag?

- Det skulle jag inte våga säga. Det finns så mycket i den kristna traditionen som jag inte längre vill förknippas med. Men jag är numera medlem i Svenska kyrkan. De har gett mig en plats, en gemenskap. Fast jag går sällan eller aldrig dit. Och den präst jag har kontakt med säger att jag inte nödvändigtvis behöver det heller. Min tro är inte färdig. Det skulle göra mig ledsen om den var det.

Vad är största missuppfattningen om Gud?

- Att han dömer. Att man måste vara rädd för honom.

Är den synen värre inom Katolska kyrkan?

- Ja, i den tradition jag har upplevt. När jag hade lämnat klostret trodde jag till en början att jag skulle kunna fortsätta leva som katolik. Jag tyckte jag borde klara av att rensa bort de tolkningar jag inte tyckte stämde. Men när jag väl hade skalat bort dem fanns det heller ingenting kvar som kändes specifikt katolskt.

Gillar Gud en sökare?

- Jag tror inte Gud tycker någonting alls. Men han har satt ett gudomligt avtryck i oss alla. Det innebär bland annat att vi inte kan vara nöjda med att "nu kan jag allt". Människor s k a brottas med sin tro - eftersom det är detsamma som att visa en vilja att utveckla den.

Vad betyder Jesus för dig?

- Han är en sann människa, den som har lyckats bäst i uppsåtet att lyssna på det gudomliga i sig. Men det antyds någonstans i Bibeln att han bara är den förste av många. Jesus är inte mer gudomlig än andra, vi har alla det gudomliga i oss. Fast ...

Ja?

- Hade jag fortfarande varit med i Katolska kyrkan, skulle jag ha blivit utsparkad om jag hade sagt något sådant.

Det finns en scen i boken när du och en medsyster tittar på "Emil i Lönneberga" på video. Det var tydligen betydelsefullt?

- Ja, Emil blev ett andningshål i klostret, eftersom han var så mänsklig, så motsatt allt annat jag mötte. Emil gjorde ständigt fel, men dög ändå. Till och med i sin stränga pappas ögon.

Men också naturen hjälpte dig?

- Ja, eftersom den saknar ramar. Jag minns första gången jag verkligen promenerade i naturen ensam. Det gjorde vi annars aldrig på klostret, vi var alltid en grupp. Det låter klyschigt, men plötsligt kände jag hur jag blev ett med naturen, Gud, allting ... Jag slapp förhålla mig till någonting, jag kunde bara vara.

Vad hade du för personliga ägodelar i klostret?

- Lite kläder förstås. Några böcker. Och så en cd-spelare. Min lillebror hade gjort några blandskivor och jag spelade U2 i lurarna ibland. Och Simon & Garfunkels "Bridge over troubled water", den betydde jättemycket under de där åren.

Emil i Lönneberga, Simon och Garfunkel, alltså. Onekligen en ganska intressant treenighet?

- Ja, haha. Men jag vill gärna också lägga till Martin Lönnebo och Tomas Sjödin. Deras böcker har betytt mycket för mig. Sjödin var den förste jag läste som lyckades formulera att man får vara arg på Gud.

Så du tror på Gud, i alla fall?

- Jag tror på Gud, men... Och det måste verkligen komma ett "men" där, eftersom Gud är så mycket större än vad vi kan föreställa oss. Jag tror att Gud ä r, helt enkelt. Det är viktig att inse att Gud vägrar låta sig definieras. Och därför behövs heller inga religiösa dogmer, regler eller påbud. Att leva med Gud är att leva enligt sin sanna mänskliga natur. Och då får det samtidigt moraliska effekter.

Hur var det med sex, då?

- Jag v i s s te att den frågan skulle komma.

Jamen, är den inte rätt naturligt? Du skriver ju mycket om den kroppsliga längtan du kände i klostret?

- Det är sant. Och jag tror inte att celibatet har något med Gud att göra. Det är helt onödigt. Följden blir bara att en stor del av de celibatära tänker betydligt m e r på sex än de som lever i ett förhållande.

Hur träffade du din blivande make?

- Jag lärde först känna hans pappa, som var diakon i den katolska församlingen i Göteborg. Jag behövde en dator och någon föreslog att jag skulle tala med honom. Men i stället hänvisade han till sin son som var datavetare i Linköping. Så träffade jag Björn. Och den som just har skaffat dator, behöver ju en hel del support ... Det tog bara tre möten, sedan var vi ett par. Vi möttes i september 2003 och gifte oss i oktober året efter - i det danska karmeliterkloster som hade tagit emot mig efter avhoppet.

Vad tyckte dina forna medsystrar om att du gifte dig?

- Jag mötte en stor hjärtlighet. De firade mig verkligen. Vi hade en fantastisk fest. Jag mötte ingen fördömelse från någon.

Vad har du annars fått för reaktion på ditt eget avhopp?

- Det finns några enstaka katolska lekmän som har reagerat. De tycker det är bättre att vara tyst om problemen. En väninna som även hon har varit nunna sa: Jag tycker inte man ska vädra smutsiga underkläder offentligt.

- Det kostade oss vår vänskap att jag ändå valde att göra det.

Vad vet du om abbedissans liv i dag?

- Att hennes makt bara har ökat. I dag är hon ansvarig för tre kloster i tre olika länder. Som kvinna kan hon inte komma längre inom Katolska kyrkans maktstruktur. Hon är väl ungefär 50 år nu. Lite mindre explosiv, sägs det, men styr fortfarande alla med järnhand. Utåt sett har hon släppt lite på reglerna, men inåt är det samma hårda kontroll. Hon reser mycket och är en flitigt anlitad föredragshållare. Och mig vill hon inte träffa. Jag och en kompis var i grannskapet och slank in i kyrkan. När abbedissan fick höra att jag var där, lät hon hälsa att jag inte var välkommen.

Hatar du henne?

- Nej, klostret innehöll ju också mycket glädje. Och gemenskap. Jag älskar fortfarande mina systrar. Jag tror jag kan säga att jag även älskar "Moder Benedicta".

Verkligen?

- Ja, eftersom jag i dag kan se henne som ett offer.

Men du måste ändå känna en sorg för att klostret tog din ungdom ifrån dig?

- Jag gjorde det i början. Då var jag arg och ledsen. Det enda jag känner är att jag inte förstår unga människor lika bra, eftersom jag saknar deras erfarenhet. Därför ska jag nog inte heller jobba med ungdomar i framtiden.

Kan det vara problem att vara ihop med en ex-nunna då?

- Ja, det skulle nog aldrig gå om inte Björn hade ett så stort tålamod. Med mina erfarenheter har jag väldigt svårt med folk som säger åt mig vad jag ska göra. Och det är onekligen ett lite fånigt beteende. Jag måste lära mig att bara för att Björn blir arg, måste vi inte nödvändigtvis skilja oss. Att livet inte bara är svart eller vitt. Samtidigt kan ju den som levt med 16-20 andra kvinnor vara bra på att visa hänsyn mot andra. Liksom att man under årens lopp fick en bra inblick i mänskligt beteende och svagheter, genom alla som kom till klostret med sina problem.

Finns det någon som faktiskt passar för klosterlivet?

- Ja ... jo, det finns somliga som passar. Men jag tror det är mycket färre än de som är i klostren i dag. De allra flesta skulle nog må mycket bättre om klostertiden var begränsad till kanske ett, två eller fem år.

Helene Hägglund, född Nørgaard Marcher.

Född: 23 september 1972 i Danmark.

Familj: Maken Björn, barnen Marcus, 4, och Ronja, 2.

Bor: I hyreslägenhet i Norrköping.

Ser: Drama på dvd.

Lyssnar: Ständigt på Simon & Garfunkel. "Och jag tar igen min förlorade tonårstid genom att lyssna på hårdrock och Abba."

Äter: Allt.

Läser: Skolböcker.

Aktuell: Med självbiografiska boken "Inte längre nunna" (Cordia).