Tre timmar tidigare, med en kvart kvar till föreläsningen sitter pastor Tomas Sjödin i ett av studentbibliotekets tysta rum. Han kastar en sista blick på anteckningarna och ber sin vanliga bön: "Gud, låt din ande skina genom".

Under tio år har han föreläst i liknande sammanhang som det i dag, vårdstuderande på Mälardalens högskola. Tomas Sjödin kallar sig "löjligt bortskämd" när han förklarar att på en vecka i augusti varje år bokar han in hela följande års program.

Trycket på pastorn som blivit folklig genom radio och tv är enormt.

I Eskilstuna har högskolans aula fyllts. Många känner till honom, men långt ifrån alla.

– Ni borde ha förvarnat mig – då hade jag kommit osminkad, säger en tufft stylad tjej under rasten.

Där inne har Tomas Sjödin nästan generat berättat om den där dagen när lantbrevbäraren släpar fram en säck till dörren och förvånat konstaterar:

– Det är mycket post till dig i dag.

Inte visste hon att sommarprataren Tomas Sjödin ett par dagar tidigare gjort ett program jämförbart med en defibrillator på den svenska folksjälen. Det fick hjärtan att slå.

Då, precis som i Aula collegium den här förmiddagen sex år senare, rusar känslor mellan skratt och sorg. Men som Tomas Sjödin själv säger när han ska sammanfatta resan genom det liv som bland annat inneburit förlusten av två barn.

– Glädjen vinner över sorgen med 2-1.

Bakom segern står meningsfullhet – inte att det var meningen att pojkarna skulle bli sjuka och dö, men en meningsfullhet i tragedin, och minnena av kärlek som bara år av fysisk omvårdnad kunnat skapa. Det liv familjen Sjödin fick, öppnade också ögonen för andra i samma situation – människor som lever för att göra andras liv värdigare.

Max 350 personer får vistas i lokalen. På högskolans hemsida har intresserade sedan länge mötts av budskapet att det inte finns några platser kvar. En hel del chansade, gick dit ändå och lyckades med inbjudaren Marie Zettergrens hjälp få plats med extrastolar. Förvånad över intresset är hon inte.

– Han rör hjärtat hos folk. Det som gör honom relevant för människor inom social omsorg är att man får tänka på hur ens egen erfarenhet kan vara ett verktyg i arbetet och livet.

Tomas Sjödin har strategiskt försökt göra sin livsberättelse meningsfull. Böckerna är ett sätt, språket ett annat. Det har också inneburit en brygga mellan kyrka och samhälle.

– Jag är lycklig över att det blivit så. Min berättelse gör att jag blir insläppt både här och där. Jag har jobbat för att hitta ett språk som inte skiljer oss åt. Med ett bra, behärskat språk som inte smakar konstigt kan man säga nästan vad som helst, konstaterar han.

Tomas Sjödin nämner, som vanligt, varken Jesus eller sin tro under föreläsningen i Eskilstuna.

– Ändå har jag flera gånger fått höra efteråt att människor säger sig ha upplevt Jesus i rummet. Det är ju det jag ber om, men jag har inte en dold agenda om att det ska bli ett väckelsemöte. Jag är här för att prata om de här ämnena för att de är viktiga. Punkt.

Efter en timme ber Tomas Sjödin oss "vänner" i publiken – för hur osannolikt det än är så känns det faktiskt så, vi har släppts nära en pappas sårade men fortfarande med kraft slående hjärta – att skriva en mening och stryka under med dubbla streck: "Det är inte fult att vara trött".

Många kunde ha sagt det utan att få det verkligt.

Men när en man som natt efter natt suttit där på en pall vid sin sons bädd förklarar känslorna av maktlöshet och att närhet är det enda motverkande medlet, men att närhet också är tröttande. Då förstår vi lite bättre.

Ove Rosén är en av dem som sett Tomas Sjödin på tv och därför lockats till föreläsningen. Han jobbar på ett äldreboende och känner igen det som sägs.

– Många springer fortare än de orkar. Man glömmer att stanna upp och fundera på vart man vill, och vart man är på väg.

I mitten på allra första raden sitter Åsa Fastrup. Hon har läst alla Tomas Sjödins böcker, så när inbjudan dök upp tackade hon snabbt ja. När Sjödin säger att man måste välja bort andra tänkbara liv för att prioritera det man helst av allt vill ha, nickar hon instämmande.

– Det är skönt att höra, att få den bekräftelsen. Att den där tiden när man bara är, faktiskt är nödvändig, säger hon.

Tomas Sjödin är en mästare på att ge sina åhörare ny luft i lungorna precis när den gamla är på väg att ta slut. När vi sitter där, kvinnor som män, ung som gammal, alla med gråten i halsen, så kommer plötsligt en vändning som gör att skratten fyller lokalen.

Tomas Sjödin är noga med att betona att han inte sjunger långsamhetens lov – snarare tempoväxlingarnas.

Han berättar om semesterresan. Efter år av pusslande och inställda turer hade läkarna sagt att nu var ett bra tillfälle. Karl-Petters tillstånd var stabilt, han skulle ha det bra där på sjukhuset.

Framme i Italien, med blicken svävande över havet, ringer de från ambulansen. Karl-Petter dör och plötsligt fanns det inget vackert kvar i det som nyss var en höjdpunkt i livet.

I den ögonblicksbilden säger Tomas Sjödin, inte för att stilla ett dåligt samvete men efter år av mental brottning, han gör det med brusten röst.

– Att vila är att ta ansvar.

Sörmlänningarna som sakta söker sig ut från aulan är visserligen rödgråtna – men där finns ändå skratt och ögon som gnistrar av livslust. Som repeterar: "Det finns ett värdigare sätt att leva. Ett liv där det inte är fult att vara trött. Det är i vilan som kärleken växer."

Kvar på fjärde raden sitter Britten och Alicia. De kände inte till Tomas Sjödin sedan tidigare men fick föreläsningen på schemat genom den kompetensutveckling som landstinget erbjuder. De är tagna.

– Det är det bästa jag lyssnat på. Vilken livskraft, säger Alicia.

Britten använder ordet "gripande" och funderar:

– Kanske att han klarat sig så bra genom det här för att han har sin tro..?