13-åriga Alvar Björk avbröt misshandel - blev själv slagen

Det var en till synes vanlig torsdagseftermiddag i maj. Alvar Björk, 12 år, hade just avslutat skoldagen på Katarinaskolan i Uppsala. Nu väntade hemresan med buss från Uppsala resecentrum. Centralstationen myllrade­ av människor på väg hem från jobb och skolor. Mitt i folk­massan får Alvar syn på en man som verkar ha det kämpigt. Han har för stora byxor, som tenderar att ideligen halka ner, och tunga kassar i händerna. Mannen har någon typ av intellektuell funktionsned­sättning och stapplar fram med sin börda. Utan att tveka går Alvar fram.

– Jag gick fram och frågade om jag kunde hjälpa honom att bära kassarna. När han tappar byxorna­ igen så kommer det fram en äldre kille, typ 16–17 år. Han börjar skrika argt åt honom, berättar Alvar.

Den aggressiva tonåringen vrålar något i stil med: "Dra upp byxorna, det finns ju barn här!". Han närmar sig mannen på ett hotfullt sätt, men Alvar går snabbt emellan, som en mänsklig sköld. Då blir han själv omkullvräkt av tonåringen.

– Han puttade till mig så att jag hamnade på marken och sedan sparkade han mig i magen. Det gjorde ganska ont. Jag låg där på marken ett tag och fattade ingenting, säger Alvar.

Läs mer Polisen hyllade Alvars mod och civilkurage

Något som Alvar och även hans föräldrar reflekterat över är den stora mängden vuxna som fanns på plats och såg vad som hände, utan att agera. Endast en person, en äldre kvinna, höjde rösten och sa till den aggressiva tonåringen att låta mannen vara i fred. Ingen gick dock fram till Alvar för att fråga honom hur det gick.

– Det är väl nästan det som var jobbigast efteråt, säger pappa­ Björn-Owe Björk som sitter bredvid Alvar vid köksbordet och mamma Hanna Björk nickar instämmande.

– Ja, jag tyckte det var lite konstigt att ingen verkade bry sig, att de bara stod och tittade, säger Alvar­ som efteråt fick linka iväg till bussen för att ta sig hemåt.

På bussen ringde han mamma Hanna.

– Jag hörde att han lät upp­jagad, men han ville inte berätta vad han varit med om över telefon, säger hon.

När Alvar kort därpå träffade sin mamma och berättade vad han varit med om bestämde de sig för att göra en polisanmälan. Polisen, som var djupt imponerade över insatsen, tyckte även att Alvar skulle besöka sjukhuset för att få eventuella skador klarlagda. Det visade sig dock att Alvar klarat sig bra.

Hanna Björk tittar leende på sin son där de sitter vid köksbordet hemma i Husby-Långhundra. De har fått redogöra för händelsen den där majdagen ett flertal gånger. Både Upsala Nya Tidning och Aftonbladet uppmärksammade Alvars rådiga ingripande och Uppsalapolisen har utlovat en medborgarmedalj för hans civilkurage. Efter tidningsartikeln reagerade många Uppsalabor över det faktum att ingen vuxen hade brytt sig om att gå fram och fråga Alvar hur han mådde efter att han blivit sparkad.

Hur hade du önskat att de skulle ha agerat?

– Bara typ att någon hade brytt sig, gjort något bara.

Alvar tar en tugga blåbärstårta. Vi träffas dagen efter hans trettonde födelsedag och det finns en del marsipandraperade tårtrester kvar från gårdagens kalas. Hanna­ fyller på av det heta kokkaffet i våra blå muggar.

– Han har ett väldigt stort hjärta, det har han alltid haft, säger hon stolt och får medhåll från pappa Björn-Owe Björk.

– Du har alltid velat hjälpa människor som du ser har det svårt. Redan när du var liten ville du köpa korv åt honom som satt utanför Ica till exempel, säger han.

– Och häromdagen kom du hem och luktade väldigt mycket rök efter att du hjälpt en tjej på stan, påminner mamma Hanna.

– Ja, hon gick utanför Grottan (värmestuga i Uppsala som drivs av Livets ord, reds. anm.) och jag hjälpte henne bära en korg. Hon rökte massor hela tiden, säger Alvar och skrattar tillsammans med sina föräldrar.

Är det något ni pratat mycket om hemma, att man bör hjälpa de svagare i samhället?

– Vi har nog ett ganska öppet hem. Folk får bo här en tid om de behöver. Vi har även haft en fosterson, berättar Hanna.

– Så kanske har det funnits naturligt, jag vet inte. Vi är kristna och vill gärna finnas till hands för andra när det är möjligt.

Alvar håller med om att hans kristna tro påverkar sättet att bemöta människor. Och det råder ingen tvekan om hur han skulle agera om något liknande inträffar.

– Jag skulle inte tveka att göra samma sak igen, säger han.