Debatt

Sörj inte bara tomma kyrkor – ta nya tag

Jag tror inte problemet är att vi inte har lärjungar, skriver Ingemar Bjärneroth.

Det är en stor sorg att våra missionshus och kyrkolokaler inte längre fylls. Snarare ser vi hur bänkarna blir alltmer tomma. Enligt olika uppgifter läggs cirka 50 frikyrkoförsamlingar ner varje år i Sverige. Vi är många i 60-70-80-årsåldern som känner en stor sorg över detta. Vi är också många som enträget sjungit "Gamla tiders väckelse vi väntar" eller "Det sker igen om blott vi beder", och så vidare.

Vi samtalar ofta om hur det var förr, särskilt när vi träffas privat med församlingsmedlemmar. Vi åkte till exempel till Löttorp på 1970-talet och kom knappt in i det stora cirkustältet som rymde cirka 3 000 personer. Nu känns det väldigt länge sedan man var med om något sådant. Att sjunka ner allt djupare i sorg och förtvivlan när vi ser hur våra livsverk faller sönder leder ingen vart. Låt oss i stället ställa frågan: Vad är det då som faller sönder? Jo, det är bland annat den verksamhetsmodell som har sitt ursprung i 1800-talets väckelserörelse samt pingströrelsens framväxt under 1900-talet. I det stora perspektivet är det en ganska ny epok. Problemet är, antar jag, att vi tror att denna mall, detta verksamhetsmönster, som jag vill kalla den engelsk-amerikanska väckelserörelsen ska gälla för alltid.

Läs mer | Här är missionshusen som är till salu på Hemnet

Jag tillhör själv EFS, som är en rörelse inom Svenska kyrkan med rötter hos den brittiske metodistpastorn George Scott som verkade tillsammans med C.O. Rosenius från cirka 1840. Vad jag vill säga med detta är att vi måste se vår situation i ett större sammanhang. Guds rike började inte år 1840. Det vi med ganska stor säkerhet vet är att vi inte, i ett realistiskt perspektiv, kan förändra den tidsanda vi lever i. Det är något vi måste förhålla oss till.

Varför kommer då inte människor i större utsträckning till kyrkan? Det bästa sättet är helt enkelt att ställa frågan till människorna själva.

Är det då en helt ny väckelsetid, i en helt ny kostym som kyrkan står inför? Jag tror det. Vad är det då för jobb vi har att göra?

Jag tror inte problemet är att vi inte har lärljungar, något som ibland framställs som en lösning.

Vem är lärjunge och vem är inte lärjunge? Jag tror vi måste börja se det enkla och kravlösa i tron. Att motivera den kristna tron genom upplevelser, sensation, exklusivitet, tror jag är en kortsiktig modell.

Först måste vi läsa hela Nya testamentet. Inte bara de bibelställen som styrker vår specifika trosuppfattning.

Det är dags att se det enkla och naturliga. Att börja kommunicera med den tro som människor har och inte fälla några domar att de inte tror precis som jag. Det finns tre bibelställen som skulle kunna utgöra en inriktning för församlingen i den tid som vi lever i nu.

Det första är: Lukas 7:47 ”Därför säger jag dig: hon har fått förlåtelse för sina många synder, ty hon har visat stor kärlek.” De är många i vårt samhälle som gillar Jesus! Hur förhåller vi oss som kyrka till det?

Det andra är: Johannes 8:11 om äktenskapsbryterskan där Jesus säger "Inte heller jag dömer dig. Gå, och synda nu inte mer!".

Det tredje är Lukas 19:1-10 om tullindrivaren Sackeus: ”Sitt inte där uppe i trädet! Kom ner, så går vi tillsammans hem till dig!” Vi har en attitydförändring att göra mot dem som sitter i träden.

Ingemar Bjärneroth

Fler artiklar för dig