21 april 2021

En tidning på kristen grund



Debatt

Måttlighetsdrickandet förödande för frikyrkan

Med stigande förundran följer jag olika personers, bland andra Peo Lannerös och Esbjörn Erikssons, inlägg i alkoholfrågan i Nya Dagen/Petrus. Det tycks ju som om allt fler frikyrkliga ansluter sig till måttlighetstanken. Vad är det som har hänt?Finns det någon ny objektiv kunskap som slår fast att man nu kan dricka alkohol ”måttligt och med hänsyn till andra” utan negativa följder? Eftersom inget sådant nytt vetande presenterats föredrar jag att använda den kunskap och erfarenhet som faktiskt finns. Jag avser då inte att redovisa en vattentät teologisk utläggning i frågan utan föredrar en mer nyttobetonad kommentar.Vilka tankar ligger bakom måttlighetsidén? Har vi blivit så godtrogna att vi börjar tala om ”omgruppering i kampen för nykterhet” och därmed menar att ”vi på ett aktivt och ansvarskännande sätt” kan ”formulera nya ståndpunkter, med måttlighet och hänsyn till andra som ledstjärna”? Ståndpunkter som till råga på allt skulle kunna bli till grund för undervisningen i församlingarna?För det första; vad är ”måttligt”? Utan att förfalla till pekfingrar och moraliserande tillsägelser visar fakta att de som sitter fast i alkoholproblem faktiskt en gång har varit ”måttliga”. Helt följdriktigt fördömer de i dag den oskuldsfulla måttlighetsbedömning de tidigare gjorde i alkoholbrukskarriären. Eller menar vi oss i frikyrkan vara immuna mot dessa risker? Menar vi verkligen att alkoholen kan föra någon nytta med sig, om än med så troskyldiga bevekelsegrunder som att ”vin förhöjer stämningen runt bordet”? Jag fruktar att vi sitter fast i en romantisk och förljugen föreställning om att alla kan sköta sitt drickande och tillämpa den nu rekommenderade måttligheten på ett ansvarsfullt sätt. Hur omedveten får man vara?För det andra; vad innebär ”hänsyn till andra”? Är det, som också aningslöst framhållits i debatten, tillräckligt ansvarsfullt att helt avstå från att servera alkohol om det i sällskapet finns de som har eller har haft alkoholproblem? Det måste i så fall betyda att man kan dricka ”måttligt och med hänsyn till andra” i de vänners sällskap som man vet (!) inte har några sådana problem.Då inställer sig den obekväma frågan: Hur vet man vilka som inte har alkoholproblem? Frågan måste rimligen besvaras ärligt innan man bjuder ut alkohol. Vi vet nämligen att personer som har alkoholproblem utomordentligt väl kan dölja sitt beroende, även för mycket nära vänner. Det ligger i sakens natur att dessa människor oftast är mästare i att dupera sin omgivning. Speciellt gäller detta alkoholproblematiker inom frikyrkan där alkoholbruket traditionellt anses (ansetts?) oacceptabelt. Det enda möjliga svaret på frågan är alltså att man inte vet vilka som har alkoholproblem och som därför måste skyddas. Att helt avstå från alkohol rimmar därför mer övertygande med begreppet ”hänsyn till andra”. Är alkoholens förmenta stämningshöjande effekt verkligen så värdefull att den uppväger de stora risker jag utsätter mina bordsvänner för? Eller finns det ytterligare vinningar som rättfärdigar det alkoholbruk som i själva verket är så riskfyllt?Sedan kommer de logiska följdfrågorna: Vilka är egentliga fördelarna med att överge helnykterheten? Vilka positiva upplevelser går den miste om som behåller sin alkoholfria livshållning? Och var ska de dolda och rehabiliterade missbrukarna finna alkoholfria miljöer om inte i de kristna hemmen och församlingarna?Slutligen en fundering att tugga vidare på. Låt oss säga att vi i landet har cirka 300 000 frikyrkomedlemmar som överger den personliga helnykterheten och nu går med på att delta i en frikyrklig ”omgruppering i kampen för nykterhet” och börjar tillämpa ”måttlighet och hänsyn till andra” i alkoholfrågan. Inom ett par tre årtionden har vi då fått cirka30 000 frikyrkliga som är så beroende av alkoholen att de behöver vård. Detta är ingen tillrättalagd olycksprofetia utan blir en verklighet, grundad på kunskap och beprövad erfarenhet.Hela Människan, LP-verksamheten och Erik Edin-stiftelsen kommer då inte att få några rekryteringsproblem. Frikyrkomedlemmar med alkoholproblem kommer att ta i anspråk de vårdresurser som före måttlighetsidéernas införande främst var avsedda för utslagna människor utanför församlingarna.Vad betyder de nya signalerna för dessa? Troligen inget annat än falsk romantik, okunnighet och godtrohet.Är det inte bättre att vi slutar med att leka med elden? Att vi i stället gör en ordnad reträtt tillbaka till den beprövade och effektiva helnykterheten?Alkoholen är ett nervgift. Den alkohol som ingår i rusdrycker är visserligen utmärkt vid utvärtes användning, till exempel som lösningsmedel, bränsle och rengöring, men en förbannelse vid invärtes bruk.Alkoholbruket låter sig svårligen förenas med måttlighet, personligt ansvar och hänsyn till andra.

Fler artiklar från Debatt