Uppenbarelseboken handlar om tiden före Kristi återkomst

I sin debattartikel (26/7) med titeln ”Symbolisk tolkning stävjar spekulationer om detaljer” välkomnar Mikael Tellbe en diskussion i sakfrågan om hur man läser och tolkar Uppenbarelsebokens texter. Helt riktigt ska man tolka Bibeln så texttroget som möjligt, och man kan inte alltid sätta likhetstecken mellan en bokstavlig och en texttrogen tolkning. Inte heller kan det rika symbolspråk som finns i Uppenbarelseboken alltigenom tolkas bokstavligt. Så är till exempel ”Ett Lamm – som såg ut att ha blivit slaktat” (Upp 5:6b) ett symbolspråk för Jesus som Frälsaren.

Men all text i Uppenbarelseboken är inte framställd i en symbolisk form. Ofta sammanfaller en texttrogen tolkning med en bokstavlig tolkning. Den regel som många internationella bibeltolkare håller sig till är, att så långt som det är möjligt tolka vad som står skrivet bokstavligt.Vi har även varningen i Uppenbarelsebokens avslutning att ”inte tillfoga något” och att ”inte ta bort något” från orden i boken.Att prioritera symboliska tolkningar stävjar inte spekulationer utan öppnar i många fall fältet fritt för många varianter av tolkningar. Så har till exempel en del tolkat de två vittnena (Upp 11: 3) för att vara lagen och profeterna, Guds ord och den bekännande kristna församlingen, eller Gamla och Nya testamentet, etcetera.Men sådana symboliska tolkningar faller när man läser vidare om att vilddjuret dödar de två vittnena och de ligger döda på Jerusalems gator i tre och ett halvt dygn innan de bli uppryckta till himlen. Nej, de två vittnena är livs levande eldsprofeter som ska uppträda i Israel en tid före Kristi återkomst till jorden. Jesus kallar dem för ”mina två vittnen”.

Symboliska tolkningar av de två vittnena lämnar fältet fritt för allehanda spekulationer.En texttrogen tolkning av Uppenbarelseboken måste se till hela sammanhanget och stämma med andra profetior i ämnet. Då kommer man fram till att Uppenbarelsebokens profetior är en framtidsprofetia som går i uppfyllelse vid tiden strax före Kristi andra advent. Men Tellbe skriver: ”Ett av våra största problem i läsningen av Uppenbarelseboken är att vi ofta utgår från att den enbart (eller till större delen) handlar om framtiden” och ”vi hänskjuter det vi inte begriper i Uppenbarelseboken till framtiden”. Vidare talar Tellbe om att Johannes samtid tolkade vilddjuret att vara Roms kejsare och det antikristliga samhället.

Att de kristna under martyrtiden på 100-200-talet tolkade Johannes profetior om vilddjuret som gällande de romerska kejsarna kan man väl förstå. De ständiga förföljelserna var en ”vedermödans tid” för dem och de trodde att de levde strax för Kristi återkomst.Men Uppenbarelsebokens profetior är fortfarande en framtidsprofetia. Den handlar inte om det gamla romarriket utan om de sista sju åren före Kristi återkomst till Olivberget varifrån han lämnade jorden (Apg 1:11). Den tiden beskrivs i kronologisk följd i Uppenbarelsebokens kapitel 4-19, och indelas i två perioder om vardera tre och ett halvt år. Först en period för de två vittnena att profetera (Upp 11:3) och därefter lika långt tid för Antikrist att föra krig mot de heliga (Upp13:5), sammanlagt sju år.Samma tid och uppdelning i perioder om tre och ett halvt år av vedermödan finner vi hos Daniel (Dan 9:27).

Allt detta stämmer med orden i Jesus tal om den yttersta tiden om att det ska bli en tid av svår vedermöda just före återkomsten: ”Ty det skall bli en tid av lidande vars like inte har funnits från världens början till denna dag och inte heller kommer att finnas (Matt 24:21, Dan 12:1), och ”Strax efter den tidens lidanden... skall man få se Människosonen komma på himlens moln med makt och härlighet...” (Matt 24:29-32).

Det är viktigt att vi ger en klar signal om att vi snabbt närmar oss tiden för Kristi ankomst. Uppenbarelseboken är inte historia och handlar inte om det gamla Roms grymma kejsare som kommentarerna i Bibel 2000 vill framställa det (Upp 13:1-11, 17:9). Det är en framtidsprofetia som går i uppfyllelse de sista åren före Kristi andra advent.