08 maj 2021

En tidning på kristen grund



Debatt

Nu är det tid att skriva upp värdet på kristen tro

Få misslyckanden är så allvarliga som när någon annans ansträngningar missbrukas. När stora värden som anförtrotts efterföljare blir devalverade. När arv förskingras.Och hur brutalt det än kan låta, mellan julskinka och nyårssupé, så är många av oss som läser denna tidning just förskingrare. Vi har förskingrat ett arv – väckelserörelsens arv.Jodå, vi kan gömma oss bakom varandra, skylla på tidsanda, ledarskap och omständigheter. Men egentligen måste vi börja hos oss själva, vi som fick ta över och nu ser hur väckelserörelsen riskerar att tyna bort.Med alla mått mätt var väckelserörelsen en enorm kraft under senare hälften av 1800-talet och första delen av 1900-talet. Under tider av konventikelplakat och förföljelse, på 1830- och 40-tal, spreds nära tre miljoner biblar i Sverige.Carl Olof Rosenius tidning, Pietisten, hade 1855 en upplaga på 7 000 exemplar, att jämföra med Sveriges mest populära tidning, Aftonbladet, som då hade 4 000. Människor mötte Jesus, deras liv förvandlades. Missionshus växte upp som svampar ur jorden. Samhället stärktes. Sverige byggdes.Av ren och skär självbevarelsedrift hoppar vi över de senaste årens förkrossande statistik.Jo, jag vet, det finns positiva undantag. Församlingar startar, växer och sprider hopp. Men det räcker inte. Med rekordfart är vi på väg att bli utställningsföremål på landets olika hembygdsgårdar. Ord som mission, pastor och församling kommer snart att låta lika uråldrigt som ettöring, landsfiskal och lanthandel.Under hösten har Nya Dagen gett kristna profiler stort utrymme för  att sammanfatta sina tankar under vinjetten ”Väckelsens vägar, hur ska Sverige bli kristet igen?” (ovan ser du några citat).Personligen har jag svårt att se något mer angeläget ämne för svensk kristenhet. Och varje troende som inte i framtiden vill förväxlas med en ettöring borde studera och fundera.I texterna finns flera gemensamma nämnare. Här är några:Attraktion: Grunden för vår tro och vårt hopp är Jesus Kristus. Om vi inte själva är beredda att leva för honom så kan vi lika gärna sluta här. Sätta punkt. Lägga ner.Utan egen övertygelse har vi ingen möjlighet att visa på en attraktionskraft som lockar andra. I attraktionen ligger också andlighetens mysterium på alla nivåer, en attraktiv Gud är en övernaturlig Gud. Ödmjukhet: Som Jesu efterföljare har vi ingen anledning att vara kaxiga. Vårt misskötta arv är ett skäl, ett annat är Paulus uppmaning i Filipperbrevet 2:6 att vara ödmjuka för att likna Jesus. Maktgirighet hör inte till Guds rike och kristen tro blir snabbt korrumperad på höga hästryggar. Karriären som Jesu efterföljare leder i stället neråt.   Empati: Förmågan att känna med sin samtid är en av församlingens viktigaste egenskaper. Inte för att samla politiska poäng, utan för människornas skull. En församling med oreserverad kärlek är en attraktiv församling. Behoven är enorma: aktiviteter för barn, meningsfullhet för ensamma, rehabilitering och vård för missbrukare, stöd för misshandlade kvinnor och utsatta barn, tröst för aidssjuka, bara för att nämna några exempel.Relevans: Det är inget fel på gamla hederliga bibelstudier. Men vi måste börja hos människan. Vår sargade tid behöver första hjälpen, konkret handledning för vardagen: Äktenskap och skilsmässa, vänskap och singelliv, barnuppfostran och pensionsvånda, utbrändhet och arbetslöshet, pengar och prioriteringar, orättvisor och missbruk. En kyrka som ger hjälp för livet tar man gärna sina vänner till, men knappast till en klubb för inbördes beundran.   Motkultur: I ett samhälle där allt tycks vara okej finns ett värde i att vara tydlig. Att säga ja eller nej, rätt eller fel. Med ödmjukhet, empati och relevans finns gott om utrymme för ett evangelium som också ställer krav och utmanar – inte bara kyrkan, utan hela samhället. Enhet och mångfald: Flera av skribenterna har beklagat att Guds rike framträder splittrat, att sökare blir förvillade av kyrkans olika röster. Man önskar en större generositet samfund emellan. Rörelser går åt två håll, många etablerade samfund söker samarbete, både nationellt och lokalt. Samtidigt inbjuder vårt mångkulturella samhälle till nya församlingsbildningar.Här krävs förstånd, både i strävan efter enhet, men också för att ge utrymme för mångfald.Historiskt har väckelser letts av starka ledare, från brinnande världsevangelister till lokala kolportörer. Deras lyskraft har fått folk att rusa till arenor och kapell.Också nu ligger framtiden i ledarnas händer, men 2000-talet kräver motsatt kommunikation. Kyrkan måste till folket och då räcker inte pastorer och präster till.Och utan att förringa våra ledare kanske det är lika bra. Vår tid är impregnerad mot högstämda proklamationer, och misstänksamheten är stor mot opinionsbildare, såväl politiska som religiösa.Utmaningen för våra ledare blir att skapa förutsättningar, visa empati, ödmjukhet, relevans, och ta ut färdriktning in i ett väglöst land. Folkets uppgift blir sedan att gå, och vara Guds redskap i vardagen, en folkrörelse i ordets rätta bemärkelse. Ut ur kyrkan – till människor.Det gäller oss igen. Du och jag.Låter det besvärligt? Uppoffrande?Det är mer än uppoffrande! Det är en kallelse, en kallelse för år 2004.

Fler artiklar från Debatt