Gemensamt för de nu nämnda, möjligtvis med undantag för Piltz, är att man mer eller mindre beklagat valet av påven. Jeanrond önskade sig en påve som är för kvinnliga präster. Aborelius saknade en påve från Afrika eller Latinamerika, påvens äldre bror Ratzinger ansåg att hans yngre 78-årige bror var alldeles för gammal.
Oberoende av vilka invändningar man haft mot påvevalet, slutar de dock med ett resignerat konstaterande: Det är ju Anden som har valt och han vet väl bäst.
Ingen av de intervjuade tar dock tillbaka sina kritiska invändningar vilka i så fall också får drabba den helige Ande.
Onekligen finns här en lucka i resonemanget. Antingen beklagar man att den helige Ande inte skulle förstått sig på att välja "rätt påve" eller också tillstår man att man själv inte vet bättre – något som framskymtade i Aborelius dubbeltydiga svar.
Nu behöver varken de tre sagesmännens synpunkter ringaktas, och inte heller den helige Andes suveränitet ifrågasättas, men väl kriterierna för att påstå att Anden verkligen lett påvevalet.
I den mån Bibeln få anses ha någon funktion att fylla i sammanhanget så finns det nämligen alldeles speciella kriterier för Andens sätt att verka.
1) Anden tillsätter inte påvar.
Nya Testamentet känner väl tillsättningar av apostlar, profeter, evangelister, herdar och lärare (se Efesierbrevet 4:11) – dock ej av påvar. Den romersk- katolska kyrkans anspråk på att Jesus skulle instiftat påvedömet genom att till Petrus säga: "På denna klippa ska jag bygga min församling." (Matteus 16:18) bygger på ett språkligt missförstånd, förtjänstfullt avslöjat genom professor Chrysostomos Caragounis forskning i frågan.
Att det inte var Petrus personligen som Jesus kunde bygga sin kyrka på framgår tydligt av att han strax efteråt när Petrus försökte avråda honom från att gå till korset enligt Matteus 16 då måste tilltala Petrus med orden: "Håll dig på din plats Satan, Du vill få mig på fall, för dina tankar är inte Guds utan människors."
Nej, "klippan" som församlingen skulle byggas på var bekännelsen i Petrus mun: "Du är Messias (den Smorde), den levande Gudens Son" Det vill säga såsom den Smorde i bestämd form var Jesus Guds auktoriserade och sanktionerade sändebud som ingen före och ingen efter honom. Det är på den klippan, Jesu ord och gärning, sanktionerat av Gud själv, som utgör församlingens grund.
2) Hur manifesterar Anden sin vilja?
Det enda som "läckt" ut till allmänheten ifråga om påvevalet har varit det faktum att kardinaler från en hel värld samlats i "konklaven" i Rom för att med svart respektive vit rök tillkännage om man lyckats ena sig om en ny påve. Först kom så den svarta rök som tillkännagav att någon enighet ännu inte uppstått, sedan den vita röken.
Det är dessutom ett väldigt hemlighetsmakeri omkring själva processen. I förväg genomsöktes lokalen och man försäkrade sig om att inga hemliga mikrofoner eller annan elektronisk utrustning fanns på plats för att kunna avlyssna samtalen.
Hur annorlunda förhåller sig inte då de bibliska författarna när de skildrar det sätt på vilket Anden tillkännagav sin vilja. Utan föregående parlamenterande medan församlingsledningen var i bön och fasta, ger Anden sitt tydliga tilltal i Apostlagärningarna 13:1 ff: "Avskilj Paulus och Barnabas för det verk jag har kallat dem till". Andens tydliga ledning känns också i Gamla testamentets öppna skildring av andelett kungaval där Anden genom profeten Samuel avfärdar den ena kandidaten efter den andra till dess att den av alla oväntade David hämtas hem från fältet och blir den av Gud sanktionerade och för eftervärlden helt enastående smorde kungen över Israel.
Visst finns i synnerhet i pastoralbreven, 1 Timotheosbrevet och Titusbrevet, allmänna föreskrifter om vilka kvalifikationer man ska kräva av blivande församlingsledare. I sakens natur ligger också att det kan finnas olika meningar om vem som bäst uppfyller dessa krav bland ett antal föreslagna kandidater inte bara i romersk-katolska utan också i alla övriga kyrkor.
När som i det nuvarande påvevalet man dock först får sända svart rök, som tecken på att man inte enats och sedan efter sannolikt nya förhandlingar med allt vad det innebär av förlikningar och kompromissande sänder ut vit rök, ger mer bilden av högst mänskliga överväganden inför vars resultat man borde vara lite mer ödmjuk och inte göra den helige Ande skyldig för det som i så hög grad ger intryck av typisk mänsklig sammanjämkning.
Att tro att Anden valt påven bara för att ett visst antal kardinaler äntligen jämkat sig samman är ett uttryck för en ämbetstro som visat sig högst farlig i historiens ljus. Om verkligen den helige Ande uppenbarat sig, genom audition eller vision då borde man som på Bibelns tid lägga korten på bordet och för eftervärlden redovisa sin upplevelse av Guds ledning.
Samuel S Svensson,
pingstpastor och doktorand i Nya testamentets exegetik på avhandlingen Andens roll
Debatt
