17 maj 2021

En tidning på kristen grund



Debatt

Kyrkan kan bli kittet i svenskt stamsamhälle

nAllt sedan 1930-talet har folkhemstanken och folkhemsideologin varit förhärskande i Sverige.  Till en  början alla och så småningom en förkrossande majoritet av oss var födda i Sverige och födslorätten var det som gjorde oss till svenskar. Med en stor majoritet som stöd skapades det starka samhället med en stor offentlig, skattefinansierad sektor för att ge stöd och trygghet i nära nog alla upptänkliga livssituationer.I dag är situationen radikalt förändrad. Sverige är sedan länge ett mångkulturellt samhälle, och det starka skattefinansierade samhället privatiseras alltmer och dess tjänster blir i allt högre utsträckning avgiftsfinansierade. De som har råd och kraft kan förse sig, medan en allt större grupp hamnar utanför i allt fler sammanhang. Var finns i dag det kitt som håller oss samman? n Är det kanske så att vi, trots nationaldagsfirande och annat, inte längre känner någon samhörighet med andra “svenskar” utan i stället söker vår tillhörighet i andra mera klart avgränsade grupper? Blir nätverket Banta – med – oss, Grannsamverkan mot brott, Ångermanlänningar i Stockholm, eller Upprörda Pendlare vår egentliga tillhörighet? Forskarna kallar en sådan utveckling tribalisering, och en återgång till stamsamhället märks på alltfler områden. De olika fotbollslagens fans innehåller alltfler som är lite eller inte alls intresserade av fotboll, utan som drivs av en längtan efter samhörighet och att höra till någonstans.Det starka samhället formulerade lagar och regler som förutsattes gälla för alla, och den som bröt mot dessa uttalade eller outtalade regler utsattes för allmänt accepterade sanktioner. Men vad händer när den ena gruppen formulerar egna regler som på vissa områden går på tvärs mot den andra gruppens regler och normer. Och vad händer när grupper tar över uppgifter som ett försvagat samhälle fortfarande anser vara samhällsfunktioner? Medborgargarden av olika slag är bara ett skrämmande exempel på detta. Den första kristna församlingen föddes i ett samhälle, som på många sätt påminde om dagens tribaliserade svenska samhälle. Nationalstaten var inte uppfunnen och i det romarrike, där församlingen växte fram fanns en mängd grupper, stammar och fraktioner som hade ingen eller väldigt liten beröring med varandra. I den miljön förkunnades ett evangelium som var inneslutande, inbjudande och försonande. Och människor som tackade ja till detta evangelium förvandlades!Det gemensamma kom att sättas före det egna, och människor, som utifrån betraktade den kristna församlingen såg den kärlek och den respekt, som strålade ut ur denna nya gemenskap. ”Här är inte jude eller grek, inte slav eller fri, inte man eller kvinna, alla är ett....” är också Bibelns beskrivning av den nya gemenskapen.I dag skulle ett nytt sammanhållande kitt behöva skapas i Sverige. Eller kanske bara utlösas, eftersom den kristna församlingens erbjudande om en gränslös gemenskap redan finns till förfogande. Men då måste också den kristna församlingen bli mindre av föreningskyrka, där medlemsvillkoret är att ”bli som vi”, och mer av kyrkan mitt i livet.Mindre av föreningskyrka eftersom Sverige redan är världens mest föreningstäta land. (Varje svensk, från den äldste till den yngste är redan med i fyra olika föreningar, så på det området behövs ingen påspädning.) Och mer av kyrkan mitt i livet, främst för att göra evangeliet rättvisa. Det är så gränsöverskridande och inkluderande, som bara Gud själv kan vara.I en äkta och fungerande kristen gemenskap finns det verkligen inte ”jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna”, Den sunda feminismen, den som inte bara är ute efter att skjuta på och brännmärka män, skulle exempelvis ha mycket att vinna på ett samarbete med den kristna församlingen. Och den kristna församlingen skulle kunna bli en förebild och ett mönster för lyckade integrationssträvanden.Men för att detta skall kunna ske skulle församlingen och världen utanför behöva mötas igen. Misstänksamheten mot främst frikyrkliga församlingar måste försvinna och kyrkan måste tvätta bort stämpeln av att vara nej-sägare och hopplöst konservativ och passé. Då skulle vi kunna mötas över alla sorters gränser och tillsammans skapa ett framtidsinriktat, kreativt, mångkulturellt men ändå sammanhållet och spännande SverigeAnders Östman

Fler artiklar från Debatt