20 april 2021

En tidning på kristen grund



Debatt

Andliga och existentiella behov måste fyllas också på sjukhusen


"Den situation som de sjuka befinner sig i kan medföra en efterfrågan på andlig vård även från dem som i sin tidigare vardagstillvaro hade ingen eller ringa kontakt med något trossamfund", skriver sjukhusprästen Daniel Brattgård i "Det gäller livet".

En ny lag om sjukhuskyrka vid alla sjukhus tillkom 1989. Räcker då sjukhuspräst eller sjukhuspastor till för att tillmötesgå andliga behov? Det är uppenbart att de gör mycket värdefulla insatser. Men det finns bara enstaka sådana per sjukhus. Dessutom kan ibland de människor som Brattgård åsyftar uppleva det alltför högtidligt att direkt kalla på prästen eller pastorn och när en sådan spontant går runt på avdelningen kanske patientens oro inte är så stor just då.


Att sjukhuspräst eller pastor rycker ut dygnet runt vid oväntade dödsfall är storartat. Kväll och nattetid finns dock varken sjukhuspräst eller psykolog. Särskilt under efternattens "vargtimme" kan ångest och depressiva tankar skapa behov av akut hjälp i samtal.

En patient kan ju uppleva särskilt stort förtroende för en viss personal, men kan uttrycka sitt behov av andligt-existentiellt samtal otydligt. Då behövs det att den som fått förtroendet är lyhörd. Jag tror att här behövs insatser från personal inom både kroppslig och psykiatrisk vård, inte minst äldrevård.


Får man samtala med en patient om andligt behov? Svaret är att man bör göra det. Såväl FN som WHO har deklarerat att sjukvården ska tillmötesgå såväl kroppsliga och psykiska som sociala och andliga behov. Socialstyrelsen har därtill fogat att man för varje sjuk ska formulera och tydliggöra mål för alla dessa behov i en individuell vårdplan (SOSFS 1993:17).

Vad gäller andliga existentiella behov innebär det ta tid att lyssna på de svårigheter och den oro som patienten känner och försöka förstå genom kompletterande frågor. Därtill också att ge tillfälle till den sjuke att själv ställa frågor om andliga erfarenheter. Efter ett eller flera samtal kan det ibland vara lämpligt att fråga om man får delge sjukhusprästen/pastorn och/eller patientens läkare något av det sagda.


Hur görs en individuell plan? I första hand gäller detta patienter med längre tids vård. Jag tror att man då inledningsvis bör berätta om Socialstyrelsens påbud att fråga efter ovannämnda behov hos alla sjuka men också framhålla att patienten får välja att svara på det hon/han vill. Man kan till exempel fråga: Är det något mer än sjukdomen som du känner oro inför? Man kan också fortsätta: Har du något särskilt önskemål som hör ihop med detta? Och till sist: Är det något mer du tänkt på?

Även anhöriga behöver ges tillfälle att framställa önskemål och att få dela sitt hopp eller sin sorg med personalen, men även att förmedla vad de vet om behov hos en svårt sjuk människa som inte kan göra det själv.

Hur ska tiden räcka till för en sjukvårdspersonal med otaliga uppgifter? Ett svar är att respektive yrkeskår via sitt fack och med hänvisning till Socialstyrelsens krav bör yrka på tillräckligt antal tjänster. Därtill bör man inför den enskilde patienten tänka efter vad som främst bör prioriteras för att uppnå bästa möjliga behandlingsresultat. Såväl sociala som andliga problem kan förstärka både psykiska och kroppsliga symptom.


Jag vill rekommendera den forskning som Barbro Fritz dokumenterat vid Institutionen för Omvårdnadsforskning i Linköping. Den ger svar på hur man upptäcker delvis dolda behov, hur man lyssnar och tolkar signaler - och hur man tillgodoser dessa behov.

Fler artiklar från Debatt