08 maj 2021

En tidning på kristen grund



Debatt

Tankar på adventsfastans sista dag

Har vår utveckling och våra framsteg fått oss att minska vår förväntan på Gud? Och om det är så - vad har det steget betytt för oss som människor och för vårt samhälle?


När man läser psaltarpsalmerna så är det tydligt att de som hållit i pennan såg fram emot Guds dom. De identifierar sig med dem som lider. De förväntar sig att Gud ska gripa in, å deras vägnar. De hyser ingen tvekan om att Gud räddar den fattige som ropar, den arme som ingen hjälper. Han förbarmar sig över de svaga och fattiga, räddar de fattigas liv. Han befriar dem från våld och förtryck, deras liv är dyrbart i hans ögon.

C S Lewis påminner i en essä om hur annorlunda vi moderna människor i detta avseende är jämfört med de gamla judarna. Ju längre fram i historien man kommer, desto mindre ser människan fram emot Guds dom. Domen framstår som något obehagligt man helst vill slippa tänka på. Kanske misstänker man att man kommer att ställas till svars för det man gjort, och att det känns orättvist.

Vi tycker liksom att vi förtjänar bättre. Vi kan bota sjukdomar, åka till månen, stödja Läkare utan gränser via autogiro. Ju mer kapabla vi blivit, desto mindre förväntar vi oss av Gud. Och det gäller inte bara "hedningarna". Också troende människor sätter stor lit till sina meritförteckningar, sitt utseende och pensionssparande. Visst "räknar" vi med Gud, visst vet vi att han har skapat jorden och har makt att förlåta synder och sådana saker, men en vanlig decemberfredag är man ändå framför allt glad åt att ha tillräckligt med pengar i plånboken.


Och jag kan inte låta bli att undra, så här på adventsfastans sista dag, om det inte är till oss som profeten Hosea talar: Hör Herrens ord, Israels folk! (Det är vi det!) Herren väcker talan mot landets invånare, ty ingen trofasthet och ingen kärlek och ingen kunskap om Gud finns i landet. Förbannelser och lögner och dråp och stölder och äktenskapsbrott breder ut sig, blodsdåd följer på blodsdåd. Därför sörjer landet, alla som bor där tynar bort, också markens djur och himlens fåglar, och fiskarna i havet dör.

Men ifall någon skulle få för sig att kasta några stenar i det gemensamma glashuset så tillägger Hosea: Men ingen må anklaga, ingen må förebrå den andre, det är dig jag anklagar, präst.


Oavsett om man läser Hosea bokstavligt eller tänker sig att "prästen" innefattar alla kristna, så torde dessa rader mana till eftertänksamhet. För han påstår faktiskt att det är vår brist på kärlek till mästaren som är orsak till såväl splittrade familjer - ingen trofasthet och ingen kärlek - som vidskeplighet, laglöshet, ja till och med miljöförstöringen. Och kanske är det inte så långsökt som det kan verka. Den splittring som sipprade in i skapelsen efter syndafallet påverkade ju såväl människans närhet till Gud som hennes gemenskap med andra människor och med skapelsen.

Därför är de många söndriga familjerna, vidskepligheten, laglösheten och miljöförstöringen del av ett och samma mönster. De visar vilken följden blir när människan vänder sig bort från Gud. Och vad som händer när kyrkan inte håller sig tillräckligt nära sin herre.

Men, kanske vi invänder. Kyrkan är ju så marginaliserad i vår tid. Det är inte så mycket man kan göra. Och för all del, vilken from människa har inte någon gång tänkt så? Vem har inte någon gång motiverat sin egen passivitet och - ja, faktiskt - likgiltighet inför evangeliets allvar genom att skylla på andra människors försoffning, kyrkans inre sekularisering, på ärkebiskopen och Christer Sturmark?


Men vad var det nu som Paulus skrev? Om inte Kristus har uppstått är de som tror de mest beklagansvärda av alla människor. Vi vet ju att Kristus har uppstått. Men vi måste våga dra slutsatserna av det.

Om han har uppstått är detta till gagn för hela skapelsen, eftersom då är uppståndelse, det vill säga nyskapelse, möjlig också för oss. Då är uppståndelse och nyskapelse möjlig för alla familjer som har det svårt och för alla dem som letar efter rätt saker på fel ställen. Då är uppståndelse och nyskapelse möjlig för djuren och naturen, som lider under människans vanvård. Ja, det är inte bara möjligt - Gud vill det.


Denna märkliga process är inte gratis. Gud nöjer sig inte med att sätta ett plåster utanpå jordklotet. Nej, han ger sig rakt in i mörkrets hjärta, fullt medveten om vilka risker det kommer att medföra. Han anförtror sig åt människor. Han vilar under Marias hjärta och låter sig födas under ytterst enkla omständigheter i en helt ostylad bergsgrotta. Det är därför vi firar jul och därför vi kan be:

Vi tackar dig Jesus,

som kommit till oss och gett dig åt oss.

Vi har tagit emot dig,

och du är oss närmare än vårt eget hjärta.

Nu ber vi dig: stanna kvar i oss

så vi alltid kan vara med dig

och bli som du.

Fler artiklar från Debatt